Yä, då var jag här.

Jag förstår inte vad någon säger, har ingen aning om var jag är, det blåser och regnar i en enda röra och ibland känns det som om jag är blott tio år. Men jag är glad, ändå:)

På söndag eftermiddag var det så dags för den stora färden i Getgårdsbussen att ta vid. Dagarna innan har jag skrubbat lägenhet tills den sken o mina händer sagt upp bekantskapen med mig och jag har svurit långa salvor om att flytta är ett djävulens påfund. Och det håller jag vid. Men så när vi då begav oss på skumpiga dalavägar med bisarr motortrafik så kändes det riktigt bra. Som vanligt förstår inte min hjärna sig på att det nu bär iväg på allvar utan tror som vanligt att vi är på en vanlig tur till Ica, typ. Men det blev mycket längre än så.

Vid 22 hade vi vårat sista stopp strax uranför Jönköping på en liten shellmack som bjöd på korv och kaffe. Efter det greppade jag den stora ratten på den stora bussen och endast jag kunde veta hur det känns att köra ett rymdskepp. Jag som är van att köra små bilar på typ 500kg o tycker att volvo-combo-bilar är skepp, skulle nu köra denna stora 3500kg buss med vetskapen om att en soffa och diverse bananlådor stod redo att krossa mig ifall jag skulle drämma in i en vägg i för hög hastighet. Handsvetten dröp och SLIP SLAP BOOOM  TUUUT! och mina händer hade glidit av ratten och jag slog huvudet i tutan och skrämde livet ur alla mina medtrafikanter.
Eller nääh, kanske inte riktigt, men det var så det kändes.

När så nattimmarna började ta vid på allvar o jag insett att bussen inte var ett så farligt schabrak att köra, ryckte jag plötsligt till av att ett konstigt ljud spred sig i kupén. Min hjärna satte omedelbart igång att ifrågasätta ljudet och finna en förklaring på det. Sitter hjulet löst? Är något löst i motorn? Sitter något fast/löst i hjulhuset? Sprängs motorn? Har det klättrat upp en ekorre i hjulhuset och sitter nu där och slipar sina tänder på bromsen eller kanske bokstavligen sätter käppar i hjulet?
Efter några tio sekunders vridande och vändande på denna fråga insåg jag att det var pappa som somnat och nu snarkade. Pjuh!

Eftersom min far inte har den bästa nattsyn och Martin inte har något körkort så valde jag att köra resten av natten. Det var skönt och det var bara jag, yrkeschaufförer i bisarrt stora lastbilar, galna förare som körde så fort så jag inte såg mer än deras skugga dra förbi och några grävlingar efter vägen. Nemas problemas.
Färjan mellan Helsingborg och Helsingör var förvånansvärt befolkad klockan två på natten en söndag till en måndag, ett skönt stopp i den långa bilfärden och jag fick titta på fullmånen som glittrade sig i vågorna i sundet. Mycket fint.

Färden gick så vidare på danska marker och jag måste säga att Danmark är en fantastiskt land att hitta i. Enkelt och praktiskt, vi körde inte fel en enda gång trots att det fanns fem olika filer att välja och vraka på och kunde efter några timmar konstatera att vi tagit oss hela vägen fram till lägenheten i Odense på något mirakulöst sätt. Vi snurrade visserligen någon sekund i stan här i Odense men eftersom klockan inte var mer än 4 på natten kunde vi gott ta vår tid i varje korsning eftersom vi var de enda som brukade den.

Blott jag visste hur Frodo kände sig när han kom fram till Mordor. Mer såriga läppar, mun torr som en skinnlapp och en kropp som luktade som en halvröten ost. Yummie.
När vi så var framme på gatan bäddade vi oss en varsin bisarr sovplats bland bananlådor och soffa och sov som stockar de tre timmarna innan de skulle komma med nyckeln till lägenheten. Jag kommer alltid vara förundrad över hur pappa kunde somna på den lilla lilla hårda byrån han lagt sig ovanpå och hur jag kunde sova i allt oväsen som ljöd utanför plåtväggarna.

När klockan som jag ställt ringde klättrade jag försiktigt ut och kunde konstatera att vi parkerat på en busshållplats. Hoppsan sa, illakvickt in och väcka de andra innan polisen eller någon ännu värre kom och tog oss. Vi hittade en bättre parkeringsplats och sen började det stora väntandet. Vi väntade vad jag tyckte var en evighet men så trött som jag var skedde allt i ultrarapid. Saker har ju en tendens att ta lite längre tid då. När de fortfarande inte kommit någon efter den bestämda tiden tog jag äntligen mod till mitt trötta sinne och ringde. Det lät ungefär såhär:
Tuuut... tuut... tuut...
- (sömnig röst) Hrrm, ja det er Jonas
- (pigg och glad) Hej! Det är Maria, sover du?
- (förvirrad röst) ööhum, haha, ja, det gjorde jag...
- (glad men blyg) jaha.. ja jo vi väntar här utanför lägenheten nu o hoppades att någon kunde komma med en nyckel...
- (röst som funnit sig tillrätta- säger typ;) Jaha! nämen oj!..... (här sker en rotvälska jag inte kan förstå det minsta lilla av följd av tystnad.)....
- (förvirrad och försiktigt) öööhum..... mjaaha... ööh... Jag förstår nog inte....
- (skrattandes) haha, nehe, men jag ringer min far, ok?
- (glad igen)  Ja det låter jättebra:D Ring din far.
- Ok, Hej
- Hejdå!
Jag får sen ett meddelande där det visar sig att vår hyresvärd försovit sig men att han nu ringt sin far som ska komma med nyckel om 15 min. Superb tänkte jag som klämde i mig en halvsmält, halvvarm, kletig baguette på den tiden och kände mig nöjd.

Efter 15 min dyker en bastant trevlig herre upp och skakar hand och försöker kommunicera med tre nötter som sovit typ tre timmar var de senaste 12 timmarna och de tre timmarna var inte av den bästa sömn heller. Men vi nickar och ler och tillsammans lyckas vi gestikulera fram en konversation. Konstigt att människor som bor på ett varin sida av ett sund ska ha så svårt att förstå varandra.
Men vi fick så nycklar och nummer och allehanda praktiska saker av den trevlige herren (som presenterade sig som Per, som vi uppfattade som Peter) som gav oss hans nummer och hans frus nummer och jag vet inte allt. Bara att höra av sig om vad som helst som var någon fråga eller om vi behövde hjälp. Snällt och trevligt folk här, även om man inte förstår vad de säger:)

Lägenheten är jättefin. Jag önskar jag kunde ta kort och visa er ordentligt men jag har ju ingen kamera så jag vet inte hur jag ska lösa det. Men jag ska försöka lösa det på något vis så jag kan stilla mina kära läsares nyfikenhet.

Annars kan jag berätta att det känns skönt att vara här. Ibland känns det som om jag verkligen passar in, ibland blir jag dock lite rädd för att jag snart blir själv i denna stora stad där jag inte förstår någonting, men samtidigt så kul att få lära och se så mycket nytt och känna att man är påväg framåt. Jag kommer nog klara dethär bra, även om jag ibland är rädd för vad som kommer ske i framtiden.

Blott som Alice i Underlandet känner jag mig o jag ska fortsätta göra framsteg i detta främmande land och försöka hålla er uppdaterad!