Ja, idag är det min sista dag på konsum.

De senaste dagarna har jag jobbat med en annan gnista, skämtat med folk på ett annat sätt för jag vet att jag inte kommer behöva vara kvar och lida av huruvida de blev sur eller tog mitt skämt på skoj. Man hittar en annan typ av gnista, när man vet att det är påväg att ta slut.

Här sitter jag i min röriga lägenhet som jag kommer flytta ifrån om 5(!) dagar, o jag har inte packat ett dyft. Typiskt mig.

Känns som ett lugn före stormen, jag har väntat och väntat på dethär i veckor och nu helt plötsligt händer det. Förut ville jag att tiden skulle gå så fort den bara kunde så jag kunde få komma iväg så fort som möjligt, men nu när det händer vill jag att tiden ska gå så sakta så sakta så jag hinner njuta av att det händer.

Jag vet också att när jag sitter där och brottas med mina skolböcker så kommer jag säkert se tillbaka, och undra varför jag så promt ville ifrån dethär enkla livet.
För enkelt har det varit. Äta, jobba, sova, dö. Enkelt, men ack så tråkigt. Jag känner att jag måste vidare.

Men så här i lugnet före stormen så tänker jag på att jag kommer sakna:

Sussies glöd
Madelens yviga hår
Håkans vulgära humor
Maddes om möjligt ännu mer vulgära humor
Annikas skratt
Lindas värme
Sivs jädrar anamma
Gregers faderlighet.

Jag kommer inte sakna:
Kunder som lägger tidningarna först på bandet (bandet ser dem inte å skickar dem rakt på mig, ok?!)
Kunder som lägger påsarna först på bandet och sen alla saker på dem (bandet ser påsen och skickar inte vidare så jag måste sträcka mig till oändlighet, ok?!)
Kunder som lägger pengar eller kort på bandet (bandet blir ju lyckligt dock, eftersom det får sig en mumsbit)
Kunder som inte förstår att bandet stannar när sakerna kommer längst fram (de står istället och blir jättestressade och håller i sina saker för liv och lem medans bandet försöker dra dem framåt)
Kunder som inte förstår att jag inte kan gå ifrån kassan (vem ska då se till pengarna, dumjävel?)
Kunder som uppenbarligen tror att jag hör dåligt eftersom de ska stå så nära och prata så jag känner värmen från deras vidriga andedräkter
Illastinkande pevvogubben
sura tanten
pratglada tanten (jag vill inte höra om din mans bortgång en gång till!)
Kunder som tror att allt är mitt fel bara för att en vara inte finns/tas bort/är slut/ gick sönder/whatever
Kunder som om och om igen drar samma skämt, ty jag har hört dem till leda och bedrövelse
- "ooh, blev det billigare? Men dra en gång till då" 
(efter att man dragit deras medlemskort)
- "Nä men på hälften" (svar till frågan "vill du ha på summan?")
Kort och gott: De flesta kunder.

Men jag måste bara berätta något hysteriskt roligt som hände på  min sista arbetsdag. Där satt jag i godan ro i kassan och tog emot kunder, då det helt plötsligt stiger fram en främmande bekant man och räcker fram en oskrapad trisslottt. Jag tittar förvånat på den och försöker förklara att min herre måste ju skrapa den först för att se om det är någon vinst men så säger han bara "men den är ju till dig!".
Jag gapar och funderar förbrilt på vad mannen sagt men kommer fram till att jag inte fattar ett dyft och får bara ur mig "va?"
"Den är till dig som tack för att du har jobbat här ett år- tack och lycka till".
Det dröjer några sekunder innan poletten trillar ner och sen blir jag röd som en tomat och börjar skratta och tacka för mig i en enda röra.

Egentligen är det absolut inget fel med att jobba i affär, det är roligt och omväxlande, bra betalt, lagom arbetsgrupp, man får presenter från företag som försöker smöra in sig, ja, mycket. Det vore ett helt perfekt jobb bara man slapp ha kunder.

Jag kommer sakna Greger. Han är obetvivligt den bästa chef jag någonsin haft, och kommer ha (fast jag kommer ju inte arbeta under fler överhuvuden men...)

Jag tror jag kommer minnas året på konsum som ett roligt år även om listan med de sakerna jag inte kommer sakna är betydligt längre än den positiva. Men den positiva har mer styrka i sina ord, så det är det som kommer finnas kvar hos mig.

Idag känns det vemodigt, men ändå otroligt roligt. Nu händer det! Nu ska jag leva loppan resten av mitt liv, när jag inte har näsan nedstucken i en bok, förstås. Jag gruvar mig lite för att jag inte ska hitta någon vän, men eftersom jag ändå är en ganska charmig prick så tordes det inte vara något problem. Ut med mig i Världen!

Men just det, först ska jag bara packa mina saker....