Idag jobbar jag, som alla andra dagar nuförtiden..
Fast idag är det en av alla de stora idiotdagarna på konsum, det är bara totalt vrickade personer som har bestämt sig för att handla. Detta passar ju inte mig så bra, eftersom jag jobbat 11-timmarspass både lördag och söndag, o är lite less redan som det är. Så när det då kommer sådana jubelidioter som lägger pengarna på bandet så bandet får sig en mumsbit och att jag sen måste skruva isär hela jävla kassadisken för att få tag på, ja, då blir jag ju inte så lycklig.
Sen dyker det upp en å annan snattare som jag inte orkar haffa, o om jag gjorde det skulle dom väl skjuta knäna av mig. Jag HATAR droger och personer som måste ha dem.

Snart händer det. Mellan alla idiotkunder på konsum så sitter jag och funderar på allt som händer och att det snart händer. Om lite mindre än en månad flyttar jag, jag kan räkna mina dagar på konsum och i denhär byn. Det ska bli så förbannat jävla skönt att komma härifrån och förhoppningsvis träffa människor som är lika galna som mig igen, så jag kan skaffa mig ett annat liv än att bara jobba och spela WOW. Samtidigt är jag rädd.
Tänk om det inte blir så som jag tänkt det ska bli? Allt kanske kraschar. Alla om och alla men har fått mig att fundera på vad jag vill med mig själv. Jag har min utbildning och så småningom ett stort fett lån, det har jag. Men utöver det?
Vad vill jag?

Jag vill segla jorden runt och jag vill bo i England  och kanske Frankrike och spendera ett halvår i asien och i en thailänsk bungalow och jag vill ha barn som jag kan lära alla mina finurligheter och döpa till roliga saker och jag vill ha ett stort fint hus med massa saker i och jag vill ha en gubbe att bli gammal med. Ja ni vet, det vanliga. Men jag VILL ha det. Jag tänker inte vänta på att något ska hända, jag ska se till att det händer. Men jag kan inte göra det själv.
Allt grubbleri sätter sprätt på mig. Jag börjar se problem där det kanske inte är något, eller har jag varit för blind och för självbeskyddande för att se dem? Jag hatar dethär, Jag hatar det.. Hur hamnade jag här med skägget i brevlådan, Igen?

Dendär tvåveckorsresan gjorde att jag träffade mitt gamla jag igen, innan jag blev en total toffel. Jag insåg att jag saknar den personen, och nu har jag problem att få ihop toffelvardagen med mitt gamla jag. Hur hamnade jag här? Det stör mig. Är det problem som jag inte sett eller är det jag som har skapat dem? Jag vill och vill och jag vill bara lösa dethär, men jag vet inte hur. Samtidigt säger en liten röst i mig själv att allting kommer lösa sig precis som det är meningen att det ska göra. Jag är bara rädd, att jag ska missa att göra en handling när jag har chansen. Varför händer underbara saker samtidigt så man inte vet vad man ska göra? Gaah! Jag vrickar skallen av mig på dethär! Jag kan inte lösa ekvationen.. Jag vill så gärna höra vad jag vill där inuti mig, men lyssnar jag så febrilt att jag TROR att jag hör? Eller är det meningen att jag ska höra det jag hör? Hur kunde det bli såhär.

TIME SOLVES EVERYTHING