Avlopp är ett helsikes påfund. Inte nog med att de luktar illa, utan de samlar allt som man spolat ner för att glömma bort till ett vackert litet kollage som sakta men säkert täpper igen o kräver uppmärksamhet.

Precis det har jag och Martin råkat ut för i några veckor. Sakta men säkert har det börja rinna mindre och mindre o lämnat ett såntdär vackert konstverk längs insidan av handfatet. En samling intorkad sörja av tandkräm, tvål, skägg och skum.
Värre än så kan det ju inte bli, kan man ju tro, men vänta ni bara.

Så småningom börjar det sluta rinna överhuvudtaget. När man går och lägger sig på kvällen och handfatet är fullt med en salig vattenblandning, för att sen vakna morgonen efter och inse att vattennivån endast sjunkit en centimeter, inser man att något är på allvarligt tok.
Så efter en vecka av att ha borstat tänderna i kökssinken tillsammans med ruttnande kompost så blir man less å tar tag i det.
Vilket man snart kommer att få ångra.

Efter att ha skruvat upp alla ändar (med Mart som åskådare, eftersom jag insisterade på att vi tillsammans kan komma ihåg hur fan skiten ska sitta ihop) o tömt handfatet på vattnet börjar kollaget lägga upp sig. Har jag verkligen så långt hår? Å jag kan inte minnas att någon av oss kräkts i handfatet. För att inte beskriva lukten. Den börjar mjukt med lite sur sötma, för att sen ge allt i gigantisk kraft av vattendjur, mögel och så den oidentifierade lukten av avlopp. (Här flydde Martin fältet).
Efter att ha stoppat fingrarna i detta vidriga kollage av gamla minnen (som inte väckte något nostalgiskt hos mig eftersom min hjärna slagits ut av stanken) o grävt ut det ena med det tredje, skurat den med arton liter såpa o sköljt den, oroat mig för vattendjur som skulle dyka upp och sluka mig hel o ren, insåg jag att den äckliga lukten är nog ingrodd i plasten. Skitsamma... Nu kommer vi till det stora äventyret att få alla delar samman.

Det hjälpte INTE att vi båda såg när jag skruvade isär eländet. Det gick ändå inte ihop. O packningen som lossnat lite sisådär suspekt medans jag sköljde rent, den visste vi inte alls var den skulle sitta. Så vi provade lite olika ställen, klämde fast den på ett av dem å försökte sen skurva ihop historien. Men icke! Jag hatar plast... Så efter att jag svurit å spottat o hotat den lilla plastmanicken o talat om för den att den minsann borde vara tacksam för att jag befriat den från dess vattendemoner, försökte Mart som också spottade å fräste på den o sen ringde vi Martins bror som kom hit å tittade på plasten å konstaterade att vi satt packningen på fel ställe. O inte nog med det, vi hade haft sönder den också.
Så skruvade Martins bror fast eländet igen å nu när man spolar vatten så porlar det oroväckande i avloppet. Eller så är det helt enkelt så det är meningen att det ska göra, men jag har bara förträngt det. Undrar om jag kommer sakna mitt vattenmonster?

Jag skulle inte bli en bra vaktmästare.

O skam de som kräks i handfat!