Sisonen!
Nu har jag varit hemma i en halvtimme efter min stora resa till Danmark, sååå skönt! Tänk att få sova i sin egen säng... aahh.. kan inte klockan bli natt så jag får krypa ner...

Så nu ska vi ta historien från början.
klockan 17.10 onsdag den 30:onde april, begav sig bussen upp mot Östersund där ett natttåg skulle ta oss hela vägen till Lund. Jag började må illa redan i bilen påväg till bussen, o blev ju därav väldigt orolig (är ju inte så sugen på att vara illamående i 19 timmar direkt, som den ljuvliga tågresan skulle ta) men efter att ha stirrat på vägen en stund så gick det över. Pjuh!
Så när vi sen klev på tåget i östersund fick vi sitta bredvid en mycket illastinkande omotorisk herre som antagligen inte hade alla Indianer i reservatet. Först vägrade han förstå att jag skulle sitta innanför honom, så jag fick vackert klämma mig förbi och trycka upp röven i ansiktet på honom (hellre det än åt det andra hållet, om ni förstår...) o strax efter att vi satt oss klev han upp och gick till resturangvagnen, till ljudet av mina gnisslande tänder.
strax innan tågets avgång kom han tillbaka med en sallad och en öl, och locket till plastburken till salladen han köpt i bistron tappade han så lägligt på Martins fina nya vita skor.. Det var inte uppskattat, som kanske väntat. Sen roade sig denne herre med att klaga på att salladen var äcklig och han var minsann kock, försökte få konduktören att gå de påstådda 711 vagnarna tillbaka till bistrovagnen och byta den åt honom, men som tur var var konduktören en bastant man i sina bästa år som vackert förklarade för herren att han fick nog släpa sig och sin sallad dit själv och prata med personalen. Tacka fan för det, vadå, om jag var städerska, ska jag vägra sitta vid ett skitigt fönster då eller? Så nu heter den äckliga herren den "ofräsha kocken" eller den "ointelligenta korkade påstådda kocken". Hoppas jag aldrig behöver se honom mer igen. Men nog om honom.

Efter den låååånga natten vaknade vi upp i ett fantastiskt vårväder i skåne. Våren kom på en natt! Underbart. Häggen stod i full blom och Martins mamma lovade att om syrenen blommade i Danmark, så skulle hon emigrera dit.
Sen kom vi in över Danska marker. Över bron så började det genast babblas en väldans massa på danska som man inte fattade ett skrot av, o jag som övat så mycket.. Jag började få otäcka tankar om vad jag gett mig in på, men så klappade Martin mig på huvudet och sa att det skulle komma att kännas bättre. Det är skönt att få en klapp på huvudet, för saker blir bättre då.
Vi kom så till Köpenhamn, vilket var en förfärligt otrevligt stad. Stressade människor till höger och vänster o kaos överallt. Vi gav ganska snabbt över våra planer på att stanna i Köpenhamn en natt innan vi drog vidare, så vi köpte oss en biljett till Odense på en gång. Tanten i kassan var väl typ 45 och kunde inte ett ord engelska, och vägrade förstå svenska. Men vi fick så vår biljett, som vi inte förstod ett piss av, letade oss till spåret som hon sa att tåget skulle avgå ifrån, men se det tåget skulle nån helt annanstans någon helt annan tid än den hon sa, o trötta och hungriga som vi var, stressade vi upp oss och började bråka. Typiskt.
Men sen kom det en underbar söt liten (20-årig) konduktörska som klappade oss på hududet och sa var vi skulle gå och när tåget skulle gå (på den riktiga ordentliga tiden då alltså) och då vart allting bra. Det var säkert klappen på huvudet som gjorde det. Hur hon kunde utläsa all den informationen av den lilla lappen vi hade i händerna som vi inte förstod någonting av, är fortfarande ett mysterium.
Så det var frid och fröjd när vi kom till Odense som var jättegrönt, fint, mysigt och trevligt och syrenerna blommade så nu får mamma Lena ta och emigrera, av de snälla människorna på stationen fick vi genast hjälp till Vandrarhemmet som klappade oss på huvudet och sa att vi fick vårat rum först om en timme, så vi fick gärna äta något och komma tillbaka. Det gjorde vi, o sen fick vi vårat rum som jag gick rakt in i och stupade som en fura i säng. En säng har aldrig varit så efterlängtad, det värkte i hela kroppen på mig..
Vi sov i någon timme, gick sen en promenad och tittade lite på grönt och fint, innan vi gick hem igen och stupade åter en gång och sov i tolv timmar. Sirener tjöt och bilar körde som dårar, övergångställen pep och tågen dånade, men jag, jag sov som en ängel.

Dagen efter vaknade vi upp till äventyr. Efter hotellfrukosten gick vi nöjda och belåtna även fast vi inte fick några ägg ut i staden och kikade oss omkring. Hittade shopping och gågator, ett Cafe som jag skulle träffa de svenskar som redan läser klinisk biomekanik så jag visste var jag skulle gå senare på kvällen, åt danska wienerbröd och solade. Vi tog även en sväng ut till universitetet så jag skulle få se var jag skulle ta vägen tills dagen därpå.
Jag måste få säga en sak, Danskar har fetisch för choklad, mackor och lever.
Efter att ha träffat de andra sökande och de redan studerande på fredagskvällen så var det dags att gå och lägga sig inför den stora, stora dagen.

Så vaknade jag upp inför den stora stora dagen och fick lugna ner Martin som var mer nervös än jag. Knapra i mig lite frukost, klämde mig in i en fullproppad buss till universitetet, anlände, registrerade mig och väntade. Och väntade. Och väntade. Sen rullade en vagn förbi med stora tjocka buntar på som jag hoppades inte var prov, och sen väntade jag lite till.
Så småningom släppte de in mig i en lokal där de plockade av mig och 149 andra sökande våra tillhörigheter och såg till att vi hade penna och sudd. Placerade ut oss i en väldigt stora lokalen, instruerade oss att vara tyst och räcka upp handen om vi ville något eller skulle behöva gå på toaletten under de 2 timmarna och 40 minutrarna de skulle hålla oss därinne med vårat prov, och delade sen till min fasa ut de gigantiska tjocka blocken som jag sett rulla förbi mig ute i korridoren och kallade det för prov. Jisses! 49 sidor långt, 95 frågor! Gissa om jag var hjärndöd när jag kom ut därifrån, de var ju inte lätta frågoe heller precis... Du kan bunta ihop alla Nationella prov man kan göra och de kan ändå ta och slänga sig i väggen.
När det var en kvart kvar hade jag 25 återstående frågor, som jag snabbt kryssade igenom och sen plockade de av mig provet. Jag var rätt säker på att det var kört faktiskt.

Kom till hotellrummet, magen skrek efter mat och jag gapade som en fisk. Hade man tagit en hjärnröntgen på mig då hade man antagligen förklarat mig död och sagt att det var att under att mitt hjärta fortfarande slog och kallat det för nervryckningar. Men som tur var hade jag ju Martin som klappade mig på huvudet och gick och köpte en stor härlig baguette och ett Dansk wienerbröd till mig. Sen var det snurr i karusellen vill jag lova!
Efter klockan fem samma dag loggade jag illamåendes av nervositet in på min inlogg på universitetet och fick sen samla ihop de bitar jag kunde hitta av min haka på golvet inne på internetcafeet. Jag klarade det! Jag hade blivit uttagen till intervju! Av 150 pers gick jag och 59 andra vidare, helt sjukt! (De andra måste ha varit sjukt dåliga, eftersom jag klarat mig som inte ens hann klart med provet).

Så efter att ha kollat 712 gånger kunde jag glatt konstatera att det verkligen var det som stod där och klappa mig på huvudet och vara en stolt människa. Jag fick vin och pizza den kvällen, för att fira.
Vi förlängde vår vistelse på vandrarhemmet med den gulliga personalen, och på söndagen begavs det av på Zoo.
Det var ascoolt, har aldrig varit på zoo förut, de hade Tigrar o chimpanser och kameler och krokodiler och gigantiska sköldpaddor och kängurur och sälar och pingviner och giraffer och hej å hå! Till och med renar fick de plats med! Jag var rätt fascinerad av pingvinerna och den illblåa lilla grodan som satt i sitt lilla terrarium, medans Martin såg ut som ett storögt barn som stod o gapade när han såg girafferna. Efter att ha stirrat på dem i dem i en kvart tyckte jag det var nog, klappade Martin på huvudet som såg lite surt på mig för mitt beslut att de var dags att gå vidare om vi ville se de andra djuren också, det var nog klappen på huvudet gjorde att han gav sig utan större besvär.

Stupade ganska tidigt den söndagskvällen, sov lite halvdåligt för Martin hade så ont i ryggen den natten, missade bussen nästa morgon och blev nästan försenad till min intervju. Men jag klarade det, med två minuter tillgodo! (Men att några tanter som ville kliva av bussen tidigare än min hållplats blev av med några fingrar när de försökte trycka på stoppknappen som jag försvarade med näbbar och klor, det är bara ett sidospår av min historia).

Intervjun var skitrolig, jag hade ju turen att ha hamnat i första gruppen så jag var först ut och fick gå hem å njuta av den underbart vackra och varma dagen. Intervjun innehöll olika stationer där jag fick prata engelska med två snubbar, titta på en film som var ungefär en minut lång och sedan försöka göra allt så lika som möjligt som det jag sett, rita på ett papper på väggen med tyngder på armarna, titta på legobitsgubbar på bild och para ihop dem med legobitsgubbar i verkligheten, titta på röntgenbilder och para ihop dem med kotor och knotor och ben, kolla reflexerna på en tjej och ja, lite sånt. Allt på tid.
Det kändes bra iaf, fick lite tid över ibland som jag spenderade med att försöka smöra in mig lite extra hos bedömarna med, fick en klapp på huvudet av vissa av dem och kände mig rätt nöjd när jag kom ut därifrån. Så nu återstår bara att vänta, o jag hoppas, hoppas hoppas.. Vill så gärna.

På tisdagen åkte vi till Göteborg, som var en trevlig, mysig men lite tråkig stad. Martin kände ju hundra pers till höger och vänster, medans jag mest var ett bihang. Därför tackade jag starkt nej till att stanna en dag till och åka bil med Martins galna vänner och tog så tåget hem idag, fredag. Mart kommer imorn med sina galna vänner, även fast han har ringt och sagt 713 gånger att han ångrar att han inte kom med mig idag. De var tydligen väldigt fulla och dryga, så jag försökte klappa honom på huvudet och säga att det nog skulle bli bra, men det var lite svårt när han satt i Göteborg och jag i Uppsala.

Men nu är jag som sagt hemma. Själv, men ändå skönt på något vis. Kommer inte behöva trängas med någon i sängen ikväll, som jag är väääldigt less på att göra, jag kommer få ha det tyst och lugnt utan massa sirener och fyllon som låter som tredje världskrig. Jag och min kära kudde får ha vår reunion ifred, o allt är lugnt och skönt.
Det har varit en rolig och mysig resa, spännande och tursam. Någon däruppe måste gilla mig som gjorde så att jag tog mig vidare till intervjun (Tack!!!) , o nu hoppas jag att den som nu är däruppe fortsätter gilla mig o klappa mig på huvudet så jag får hoppa högt vecka 22. O att någon håller en skyddande hand över Martin och hans galna vänner som ska åka bil hit imorgon.

Och nu, mina damer och herrar, har jag minsann en träff med min kära kudde i sovrummet!

(Ps. Och nej, efter några dagar var danskan inga problem. Jag lärde mig tillochmed att förstå hur de räknar! Ds.)