Bamsehospitalet

Idag är det dagen efter bamsehospitalet och jag har äntligen lyckats skrapa ihop min förvirrade varelse efter den upplevelsen. Jag vill därmed ta tillfället i akt och utbringa en medalj till alla de människor som tar hand om barn dagarna i ända, ty det måste vara det mest slitsamma jobbet på denna jord.

Så efter att ha släpat  mig upp i ottan i sedvanlig ordning behövde jag bara cykla de 7 minutrarna till sjukhuset. Där fick jag först och främst erfara att sjukhuset har ett absurt stort gångbanesystem under jorden som är så stort att cyklar står utplacerade vid de olika stationerna, bara att ta för att snabbare ta sig till sin destination. Absurdt, det får små människor som mig att känna sig om möjligt ännu mindre.

Men så efter att ha funnit mig en vit rock o skämtat lite med de andra medecinpajasarna blev jag tilldelad att vara Bamsesygplejerska, som det så vackert heter på det berömda språket. Min uppgift var således att fylla i Bamsejournaler med namn och vikt på bamsedjuren o så givetvis lite sjukdomshistoria. Ja det låter ju som en alldeles ypperlig uppgift för lilla mig, tänkte jag, och började vänta med spänning. Hur skulle det gå?


Tittut har funnit sin rätta benämning.

Pang bom och de var här! Held och ve så  mycket barn! När dörren bräcktes upp kändes det som tiotusen ungar i olika kulörta färger välde in som en regnbåge ala krambjörnestil (varför slutar man använda så färggranna färger när man blir äldre blir så min följdfråga). Jag måste ha sett skräckslagen ut till en början, men tänkte att det är ju faktiskt bara människor av bara halva min storlek, så de kan ju inte vara värre än hälften så många vuxna.


Hur många barn kan det egentligen gå in i en polisbil?


Mads får behanling i ambulansen

Barnen var som om de hade varit dubbelt så många vuxna. Överallt och ingenstans, klättrande på väggar, polisbilar och ambulanser, tröck på varendaste liten knapp de kunde finna, ställde de mest oförväntade frågor. Ett barns sinne är verkligen spektakulärt!

Så när det kom till själva behandlingen av bamsedjuren fick jag höra de mest fantastiska historier. Här kommer ett urval (översatt till förståelig, acceptabel svenska);
"jo du förstår att Kaninus här han klättrade upp på ett berg, ramlade ner, tumlade runt å så hamna han på väääääärldens största tak å så fastna han där i örat, sen så ramlade han i en pöl så han gick hem å det är därför han har magsjuka"
Ja men givetvis, det låter ju som det mest sandsynliga... Stackars Kaninus kan inte ha det lätt han.

"Ida hon är en väldigt snäll flicka men bara när man ser på, för om man vänder sig om då blir hon busig å så hoppar hon ner från bordet å äter kritor o gömmer mina andra nallar o det är därför hon har brytit benet".
Jag känner att någon här försöker skylla ifrån sig för vissa incidenter som må ha skett där hemma i lekrummet.

"Jo... Bamse.... Han.... Ja... Han har lite ont i benet för... för.... Ähh skitsamma han har brytit både magen å örat iaf!".
Alla barn är inte så pratsamma men de är ju bra att de vet vad som är poängen.



Oskar testar alla knappar han kan hitta

Så efter dessa slitsamma men ack så roliga timmar kom jag hem o deckade som slagen av en klubba. Det var bland det roligaste jag hittills gjort i dethär landet å jag längtar till nästa Bamsehospital och hoppas att det kommer närma sig med stormsteg!

För övrigt kan jag berätta att jag blivit uppringd för audition till en kör, o så har jag anmält mig till Luciatåget:) O så är det fattigt att vara student. Men ty så är livet.

Imorgon är det Rusfest (= studentfest). Då är det dags för mig att iföra mig vikingakläder och dricka öl i stora mängder till de sena morgontimmarna! Allt på Universitetet givetvis, för det är så man gör det här i Danmarket.

Ps! Jag kan också berätta att jag blev förvånad över hur mycket barndanska jag förstod o att barnen kallade mig "för hon med det långa håret som pratar så konstigt....". Men Hey hörru snorunge, bara för att jag inte är född med tungan i halsen, o jag hade faktiskt namnskylt! Ds.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0