Ibland har jag den här hängande känslan över mig att det inte är något mer. Att livet är så simpelt som en slät asfaltsväg. Jag kan inte förklara det. Kan bara sitta med höjda ögonbryn och bygga på rejäla rynkor i pannan.

Sitter här inklämd mellan alla böcker och livet och en massa måsten och väntar på... vad? Jag blir galen när jag tänker på det. Är det inte mer? Är det bara äta, jobba, sova, dö?

Musiken räddar mig till någon annan dimension.