OOh förlåt mig fader, ty jag har syndat.. Jag har låtit min fantasi springa iväg till de mest ofattbara gömmor, drömmer, längtar och trånar efter någon som du, O Gud, inte kan jämföra dig med. Du skola genast banna de som animeringens idé uppfann.

Så kunde det kanske ha låtit, om jag var katolik.

Ett tag i mina fjorton små år var det en stor kärlek i mitt liv som jag inte trodde kunde överröstas. Men ack jag hade fel, för sen inträdde 70Show och därmed Hyde i mitt liv och jag trodde måttet var rågat. Men återigen, hade jag fel.

Sen kom Han, Han med stort V. Aldrig igen skulle jag komma att ha fel. Aldrig mer skola jag tvivla. Aldrig trodde jag något så fantastiskt kunde skapas, det får vilken snäll flicka som helst på villovägar och vill bedriva otukt och trotsa varje grundläggande regel eller religösa uppfattning (om man nu hade någon).

Jag vet det, jag vet det gott, han är inget mer än en påhittad animerad filur. Världen är grym mot mig.
Men han har allt jag någonsin kunnat drömma om. Han är mörk, mystisk, bär en stor röd mantel som täcker nederdelen av hans ansikte och är söndersliten vid fötterna, ser allmänt ond ut, bär byxor i läder, har säkerligen psykiska problem, har mörk sliten röst, medfött röda ögon, säger aldrig mer än nödvändigt, är injicerad med onda celler vilket har format honom till en demon, "Chaos". HUR kan man INTE bli förstenad av åtrå? Genast skall du införas som bakgrundsbild och dyrkas! Mina drömmar i nattens mörker har du redan ockuperat till fullo...
Det faktum att han bär ett stort skjutvapen i sin ena hand och den andra handen är formad i järn från armbågen och nedåt, beklädd i guld, gör det hela inte lättare för mig. Så fort jag ser hans nuna på tv:n eller i dataskärmen och det faktum att han t.o.m. i 2D kan övertyga mig med sin aura och ger mig rysningar av behag är imponerande. Han bringar mig mållöshet och jag vill inspinnas i hans fantastiska charm för att aldrig komma loss. Det enda jag kan göra vid åsynen av detta anlete är att sucka längtansfullt och finna kapacitet till att sitta å dregla och eventuellt (om man kan finna tid till det i allt dyrkande) be om en servett.

Vincent, bär mitt hjärta tillbaka till mig.

Why o Why, finns du inte i riktigt kött och blod? Men skorna kan du gott lämna utanför sängkammarn.

Det faktum att jag inte kan få dig, gör bara att jag vill ha dig ännu mer. Det är en grym värld.

På måndag är det tenta. Jag vill hellre tänka på Vincent.