Fimbulvinter
Olycksundergångsvädret väntade tålmodigt tills jag satte min fot utanför dörren och begav mig så långt hemifrån att jag inte skulle hinna hem att gömma mig när det skulle slå till.
När jag och lilla fröken Lillian tappert cyklade till skolan imorse blåste det oroväckande, men jag var ändå nöjd med mitt val av skor då omgivningen tycktes betryggande torr (att sitta i skolan hela dagen i stövlar gynnar fotsvettspropaganderna lite väl mycket).
Så när jag väl var framme i skolan började domedagsvädret att förflytta sina trupper.
I norr ställdes virvelvindarna, kastvindarna och den förjävligaste starka blåsten upp. I söder sprakade åskmolnen hotfullt. I väst samlades tunga regnmoln och i öst likaså. Hemliga rekryteringar hade gjort i form av löv som var redo att göra sig extra hala och klistra sig mot astfalten, och därmed omöjliggöra en normal och säker cykelfärd. Utöver det stod andra löv redo att hoppa av sina grenar för att anfalla stackars arma studenter när den tiden kom. Nu var alla trupper redo att gå till full attack. De väntade bara på startskottet.
Så när lilla tappra jag hade en ynka timme kvar innan min 20minutersfärd på cykel hemåt började domedagsvädret så smått gå till anfall, bara för att skrämma mig lite så att det skulle få extra stor effekt när helvetet brakade lös. Eller så var den bara för exalterade av all spänning som låg i luften och kunde inte vänta längre.
När timmen var till ände, skuttade jag inte helt olikt Rödluvan med sin lilla korg (förutom att jag inte brukar ha för vana att skutta genom universitetets korridorer, den alltför tunga ryggsäcken med de berömda tegelstensböckerna förbjuder all sådan aktivitet) mot utgången där lilla tappra Lillian väntade i stallcykelbåsen tillsammans med de andra cyklarna. Efter att jag hjälmat mig så small det till oroväckande, men inte än hade mitt mod fallit.
Men det skulle det snart göra. Ungefär tio sekunder efter att jag placerat min söta lilla stjärt på cykelsadeln gick alla styrkor till attack med full brak-o-bam-kapacitet. Vindar vände, regnet föll från alla håll och kanter och övriga dimensioner, löven slibbade sig extra mot sin omgivning och molnen buffade upp sig allt dom kunde över himlavalvet. När jag cyklat en dryga tjugo meter fick jag den första kastvindsattacken och tog nästan ett besök i första närmsta buske, men bara nästan.
Ett par hundra meter efter det har jag erfarat hur det känns att ha regndroppar fallandes direkt mot trumhinnan (om nu regndroppar kan beskrivas som fallande när de färdas i horisontellt läge) och Lillian började gnissla gnyende och osäkert. Genast ångrade jag mitt val av skor denna morgon, då jag anade att detta kunde bli en blöt upplevelse.
Men så blöt hade jag aldrig anat! Att bada i en pool med kläderna på är torrare än vad jag fick genomlida! Hela omgivningen lamslogs av blötvädret och jag var tacksam för min hjälm som tappert klamrade sig fast vid mitt huvud för att skydda mig mot fallande grenar och andra flygande objekt såsom löv, skyltar, småbarn... Osv... Trafikljus slutade fungera och allmän kalabalik utbröt. Jag och Lillian tog oss tappert in till den centrala staden hela, rena (om man gills som ren när man fortfarande är blöt) men skakandes av skräck för vad som eventuellt skulle kunna komma. Inget förvånar oss längre.
Så när jag hade en sisådär 30 meter kvar till mitt hem kom nådastöten, vilket resulterade i att jag och två andra cyklister ramlade ihop i en enda röra av mig, Lillian, de andra 2:s cyklar samt de andra två personerna med respektives grejor. Samt några löv.
Näh, så var det faktiskt inte riktigt, måste jag erkänna. Men det blåste faktiskt så pass när den sista kastvinden kom 30meter innan jag var hemma att vi alla tre cyklister inte hade annat val att stanna, och hålla sig fast i cykeln och hoppas på att vi inte slutade som de småbarn jag nämnde tidigare. Vi kunde inte annat än storskratta, så trötta och blöta som vi då var.
Sånthär väder får mig att vilja ta en kedja av rejäl mässing och med en omkrets på minst 1,5cm och kedja mig fast till något solidt i omgivningen. Jag anar att jag inte skulle stå mig särskilt länge med mina 50kg mot helvetesvindarna från Danmark. Men hem kom jag, tillslut.
När jag och lilla fröken Lillian tappert cyklade till skolan imorse blåste det oroväckande, men jag var ändå nöjd med mitt val av skor då omgivningen tycktes betryggande torr (att sitta i skolan hela dagen i stövlar gynnar fotsvettspropaganderna lite väl mycket).
Så när jag väl var framme i skolan började domedagsvädret att förflytta sina trupper.
I norr ställdes virvelvindarna, kastvindarna och den förjävligaste starka blåsten upp. I söder sprakade åskmolnen hotfullt. I väst samlades tunga regnmoln och i öst likaså. Hemliga rekryteringar hade gjort i form av löv som var redo att göra sig extra hala och klistra sig mot astfalten, och därmed omöjliggöra en normal och säker cykelfärd. Utöver det stod andra löv redo att hoppa av sina grenar för att anfalla stackars arma studenter när den tiden kom. Nu var alla trupper redo att gå till full attack. De väntade bara på startskottet.
Så när lilla tappra jag hade en ynka timme kvar innan min 20minutersfärd på cykel hemåt började domedagsvädret så smått gå till anfall, bara för att skrämma mig lite så att det skulle få extra stor effekt när helvetet brakade lös. Eller så var den bara för exalterade av all spänning som låg i luften och kunde inte vänta längre.
När timmen var till ände, skuttade jag inte helt olikt Rödluvan med sin lilla korg (förutom att jag inte brukar ha för vana att skutta genom universitetets korridorer, den alltför tunga ryggsäcken med de berömda tegelstensböckerna förbjuder all sådan aktivitet) mot utgången där lilla tappra Lillian väntade i stallcykelbåsen tillsammans med de andra cyklarna. Efter att jag hjälmat mig så small det till oroväckande, men inte än hade mitt mod fallit.
Men det skulle det snart göra. Ungefär tio sekunder efter att jag placerat min söta lilla stjärt på cykelsadeln gick alla styrkor till attack med full brak-o-bam-kapacitet. Vindar vände, regnet föll från alla håll och kanter och övriga dimensioner, löven slibbade sig extra mot sin omgivning och molnen buffade upp sig allt dom kunde över himlavalvet. När jag cyklat en dryga tjugo meter fick jag den första kastvindsattacken och tog nästan ett besök i första närmsta buske, men bara nästan.
Ett par hundra meter efter det har jag erfarat hur det känns att ha regndroppar fallandes direkt mot trumhinnan (om nu regndroppar kan beskrivas som fallande när de färdas i horisontellt läge) och Lillian började gnissla gnyende och osäkert. Genast ångrade jag mitt val av skor denna morgon, då jag anade att detta kunde bli en blöt upplevelse.
Men så blöt hade jag aldrig anat! Att bada i en pool med kläderna på är torrare än vad jag fick genomlida! Hela omgivningen lamslogs av blötvädret och jag var tacksam för min hjälm som tappert klamrade sig fast vid mitt huvud för att skydda mig mot fallande grenar och andra flygande objekt såsom löv, skyltar, småbarn... Osv... Trafikljus slutade fungera och allmän kalabalik utbröt. Jag och Lillian tog oss tappert in till den centrala staden hela, rena (om man gills som ren när man fortfarande är blöt) men skakandes av skräck för vad som eventuellt skulle kunna komma. Inget förvånar oss längre.
Så när jag hade en sisådär 30 meter kvar till mitt hem kom nådastöten, vilket resulterade i att jag och två andra cyklister ramlade ihop i en enda röra av mig, Lillian, de andra 2:s cyklar samt de andra två personerna med respektives grejor. Samt några löv.
Näh, så var det faktiskt inte riktigt, måste jag erkänna. Men det blåste faktiskt så pass när den sista kastvinden kom 30meter innan jag var hemma att vi alla tre cyklister inte hade annat val att stanna, och hålla sig fast i cykeln och hoppas på att vi inte slutade som de småbarn jag nämnde tidigare. Vi kunde inte annat än storskratta, så trötta och blöta som vi då var.
Sånthär väder får mig att vilja ta en kedja av rejäl mässing och med en omkrets på minst 1,5cm och kedja mig fast till något solidt i omgivningen. Jag anar att jag inte skulle stå mig särskilt länge med mina 50kg mot helvetesvindarna från Danmark. Men hem kom jag, tillslut.
Kommentarer
Trackback
