I självömkans tider som nu återigen stråla då tentavecka för sjuhundraelfte gången infunnit sig utan lov, sitter jag här med min tredje kopp choklad och desperat letar efter mitt självförtroende i botten av denna. Nånting säger mig att det inte kommer att finnas i denna kopp heller.

Då mitt liv tycks endast bestå av oväder och tentaångest, återspeglas det tydligt i mina blogginlägg samt blogginläggs- impulser, som synes öka i tider så jag borde sitta att plugga, för att däremellan vara tomt och öde. Problemet denna gång tycks dock vara att jag inte lära mig något, även fast jag försöker och vill, och slutar upp gråtandes på soffan klunkandes varm choklad för att rycka upp själen. Stackars arma studenter, som skall pressas till något så onaturligt som tentor!

Så i vanlig tentaångest- anda skall jag ju nu givetvis deklarera att detta kommer gå käpprätt åt dit pepparn växer, samt att jag återigen accepterat min dumhet och kompetens att endast duga till att sitta i en konsumkassa. Så kommer det månntro kanske fungera denna gång också? Paradoxerna haglar.

Solen värmer Danmark och knopparna växer vilt till sina bristningsgränser. En tillfällig kallfront (samt avsaknanden av självförtroende) har återinfört sock-påklädningen samt dubbla tröjor då jag envisas (som tradiditonsenlig svensk) att ha balkongdörren öppen för vädring även fast det bara är +8. Det blir ju egentligen aldrig så mycket varmare i härjedalen, detta torde ju anses som rena högsommaren.

Jag vill ha en paus. En lång paus. Då jag i denna kopp choklad och efter avgnällande här inte återfunnit något hopp, funderar jag starkt på att se Totoro. Totoro är krisbehandling som brukar infinna sig i katastrofala stunder av mitt liv, så nu kommer väl alla tro att min värld är påväg under, när det gått så långt att jag tittar på Totoro.

Om jag bara satte mig ner å lärde något.. Men det känns som om det är försent.