Jahapp, då var man ensam då. Efter att ha spenderat gårdagen med E och glott igenom i princip hela SATC season 1 samtidigt som vi klämde i oss chokladpudding, chokladkakor, chokladkex och riskakechokladkex och driftade allt från skola till barndom (samtidigt som tv:n pladdrade för döva, eller kanske mer selektiva, öron) valde jag att spendera dagen på stan.

Eller det först när jag ätit frukost till 4 avsnitt av säsong 2 av SATC. Jag kommer bli hjärntvättad.

Väl på stan, där mitt enda egentliga ärende var att gå och klippa mig, fann jag mig själv i en skobutik. Och nästa. Och ännu en till. To hell with it, jag var nog inne i dem alla. Varje gång hörde jag J:s skratt i huvudet som antagligen skulle ljuda när han fick höra att jag kommit hem med ännu ett par skor som var skrämmande lik ett par som jag antagligen redan har i en låda i garderoben, och med min stränga plånboks rättande pekfinger ständigt efter mig, ställde jag kärlekfullt tillbaka alla de fantastiska fotbeklädnaderna och med tårade ögon släpade mig ut ur butik efter butik. Skam dem som uppfann skobutiker och för små plånböcker (och för få fötter). När jag blir rik ska jag ha ett helt rum endast för mina blivande skor.

Jag kom hem (med en 400kr tunnare plånbok, eftersom jag lyckats smygköpa mig en hårprodukt hos frisören och lite choklad på vägen hem, innan min plånbok hann säga något) och försökte få tiden att gå fortare med ännu fler avsnitt av SATC.

Men nu gör de liksom inte grejen längre. Jag har denna nagel i ögat, något som stör mig hela tiden, något som inte slutar följa efter mig hur mycket jag än vänder ryggen till det. Dammit, I'm lonely. Det har inte ens gått två dagar och jag pratar redan ivrigt med min spegelbild! Försökte pigga upp mig med lite FooFighters för att komma in i min ungdoms fantastiska singellivs-känsla, men det funkade inte. Istället börjar det kännas väldigt tomt på sällskap så att jag redan börjar lyssna på dedär något bittra (för att inte tala elaka) rösterna i huvudet.

Save us.