Det är som att avsaknaden på färg i universum suger ur all form av glädje ur mig. Skolan är trist. Mat är trist. Att göra vad som helst är grått och trist. Man vill helst bara inte vara, och det slutar upp med att man sitter i ett hörn och suckar uppgivande för sig själv.

Så gör man sig en kopp thé, och när man känner värmen från vätskan sprida sig från magen och ut i hela kroppen, förstår man hur isbergen känner sig i vårsolens gassande strålar. Sakta men säkert tinar alla problem upp, och om man tittar riktigt noga kan man allt se solen där bakom alla tjocka moln.

Man har inte mycket till världsliga problem när man kan lösa upp dem med en kopp thé.