Jag känner mig stolt att kunna representera en grupp människor som känner sig kaxiga nog att utmana Jordens under. Jag köpte mig ett snajdigt litet pannband för att bevisa saken.

Men låt mig berätta den förtjusande lilla bestigningshistorien (förbered er på ett nytt bokstavsmaraton):

Klockan klingade starkt vid 0700 och jag vaknade mör som en makrill efter 2-mila-marschen upp till kebnekaise fjällstation, där jag och J smackat upp vårt tält på ett ypperligt, plant, lummigt ställe i lä. Allt detta var sant förutom att platsen inte alls var särskilt plan. Detta resulterade i att jag hela natten varit jagad av lastbilar, grävskopor och barn som försökte mörda mig i uppförsbacke.

Som ni då kanske gissar var detta uppvaknande inte särskilt lyckligt. Till råga på det illa sovande och illa uppvaknande så sprang Js far med tillhörande kvinna kvittrande och lyckliga utanför tältet och skrek saker som "ÄR NI VAKNA?! HAR NI KLIVIT UPP ÄN?! NÄ MEN NU ÄR JU KLOCKAN HELA TRETTIO SEKUNDER ÖVER SJU!!!" vilket inte bidrog till ett förtjusande morgonhumör från min sida.

Men efter lite torrmat, knäckebröd och mjukost på tub samt extremt starkt pulverkaffe (som i övrigt är en skymf mot kaffedrickandet) var jag lycklig som en lärka jag också. Så vid åtta (den utsatta avgångstiden) var jag och J extremt redo. Men det var den äldre generationen inte.

Så en halvtimme försenade travade vi äntligen iväg och jag skuttade lyckligt mellan bäckarna och drack ur varenda en av dom, lyckligt förkunnande olika metallhalter jag kunde smaka i vattnet. Tydligen gav detta vatten mig en slags urstyrka, vilket gjorde att jag sprang ifrån alla andra uppför berget. Detta inte till helt fy skam, eftersom det gav mig tid att ta några riktigt fina bilder

Kebnekaise ses till höger (tillfälligt begravt i ett moln)

Så vid sista vattenanhalt innan själva bergsbestigandet skulle äga rum (vi hade hittills spenderat de senaste två timmarna på att ta oss fram till bergsmassivet) trampade jag självklart rakt ner i bäcken och blötte ner kängan, strumpan och halva benet. Som tur var hade jag (och då menar jag J) extrastrumpor åt mig i sin ryggsäck (själv bar jag ingen). Detta med extrakläder skulle senare visa sig vara mycket behändigt.

Så glad i hågen fyllde jag på mig med snickers och kände mig sen som en superhjälte när jag kravlade upp för stenblock och stenmassiv i oroväckande rasningsanpassade formationer. En liten klocka ringde inuti mig och varnade för att detta var nog minsann lite livsfarligt. Så efter att jag tappat bort stigen och stod mitt i ett hav av laserskarpa stenar var superhjältekänslan bortblåst och jag kände mig mer som Frodo påväg till Mordor, och drabbades av smått panik. Då ringde telefonen.

Ännu kaxig

Kebnekaises topp, lite närmare.

Dalen började bli långt ner..

Så där fann jag mig i en dödsduell bland stenar och härk mitt i de svenska alperna snackandes danska med jobbet. Jag tänkte inte förtälla hur denna konversation gick till ("åååh, flås flås, näääej, jeg, I ringer ikke og forstyrrer, ja tak jeg har det fint, mjaaa der er ikke en særligt godt tidspunkt lige nu") utan glatt skynda vidare till när jag lade på och såg J:s guppande kalufs en bit bort och satte av dit för att snart återfinna mig på stigen.

Och högre upp kom vi. Snart började bäckarna i dalen likna miniaturfigurer och helikoptrarna små flugor där de surrade omkring mellan bergsmassiven, levererandes toapapper till fjällstationen eller vad som nu kan tänkas behövas där. Snart började vi komma så högt upp att vi började se topparna på de andra bergen, och då var vi inte framme än.

Toppen av annat berg, ovanifrån. Sprickan mellan berget jag stod på och berget man ser på bilden var monstruös.

Då mötte jag ett litet bakslag. För nämligen för att kunna ta sig upp på Kebnekaise via den västra leden (vilket var den föredragna då den östra leden innebar klättring 400m rakt upp) måste man först gå upp på ett berg, sen ner i en liten dal, sen upp på själva Kebnekaise. Det visade sig att nedbestigandet skulle bli mitt Everest.

För så fort det började luta en liten anings nedåt så skrek mina knän rakt ut. Aaaaj %¤(#=/%&&#))%& tänkte jag men gav inte upp. Man är inte cool om man låter lite smärta påverka en.

Så hankandes på mina två gångstavar och en och annan tår senare lyckades jag ta mig ner i dalen där J påpekade att jag kanske skulle ta och överväga om det verkligen var värt att gå hela vägen upp på toppen. Jag skulle ju trots allt hela vägen tillbaka (NER!) sen.

Och då tänkte jag; vadå inte hela vägen upp?! Är du fullständigt galen karl?! HUUUUR kan du bara understå dig att säga något sådant till mig?!?! och marcherade raskt upp för kebnekaise så de andra blev små prickar där nere i dalen.

Så upp på toppen kom jag med buller och bång utan smärre skador eller smärtor i knäna, för att finna mig på en glaciär stirrandes på den väldigt lilla toppen.

Vaaar är toppen?? 



Dääär är toppen!

Aldrig har min självkontroll och meditativa hantering av smärta och känslor fått så mycket träning. Vid varenda förblodade fasligt steg kändes det som om menisken fläktes upp lite mer för att blöda ursinnigt och resultera i att benet inte alltid gick att böja. Efter lite tricksande och fixande, dragande och positivt tänkande kunde man få igång mekaniken igen, för att fem minuter senare behöva göra samma sak.

Så ner för berget gick det, och upp igen från den lilla dalen, och sen nerför berget igen tills vi kom till en liten snöansamling.

"Men se, är det inte denhär snöfläcken två galna ungdomar försökte åka utför för två veckor sedan som slutade med att de låg i en bruten hög längs därnede i stenmassorna som abrupt avslutar den ca 50m långa snöfläcken?" utropade J glatt och stegade fram för här skulle det på skorna åkas.
"Nä men vilken ypperlig idé!" tänkte jag, "då behöver jag ju inte gå ner de ca 10 höjdmeterna, så skönt". De där varningsklockorna som dånade i öronen samtidigt som jag tänkte detdär brydde jag mig inte särskilt mycket om.

Så av begav det sig. Lite fort kanske, kanske lite så fort att jag drattade på ändan i snömassorna och blev både blöt och kall. Och detta blev för mycket för mitt lilla hjärta.

Så kom det första (och faktiskt enda under denna resa!) vansinnesutbrottet att få sin plats i universum. Spottande och fräsandes grova skändningar som hade fått vilken rockstjärna som helst att gå och gömma sig viftade jag med stavarna och skrek ut min ilska, smärta, sorg och blöta rumpa över dalen under mig och avslutade hela banketten med att hugga staven rakt ner i min egen fot. Detta gav upphov till ett litet mindre jordskalv från min sida som gick ut på att slita av sig stavarna och kasta dem ner i dalen under mig. Allt detta ackompanjerat av en skärrad J som viftade med sina armar att nu fick den lilla flickan ta och lugna ner sig innan hon orsakade ett jordskred av vassa stenar nedför bergssluttningen.

Så jag bet ihop igen, samlade ihop mina stavar och snyftade min väg ned i trygghet. När vi kommit på säkrare mark fick jag vackert strippa mig naken på underkroppen för att byta till långfilsingar och regnbyxor för att undvika utveckling av århundradets puppsnuva. Så resten av färden fick alltså föregå utan underkläder. Otroligt värdigt, om ni frågar mig.

Så när jag börjat bli lite varm om stjärten igen började modet vända tillbaka men mina menisker var för evigt bortblåsta. Hankandes vidare över bäckar och åar började jag nu utveckla en underlig utmattningskänsla i mina armar, men detta var smått neglicerat under den otrolig smärta i mina knän som pockade på uppmärksamhet.

Jag måste faktiskt ta och berömma mig själv lite här. Jag höll modet uppe, gnällde ingenting (om man bortser från kvidandet som då och då slapp ut då ackompanjerat av misstänkt knastrande i knäna) och fällde bara en enkel, tyst tår av smärta då och då för att inte sänka de andra i laget. Det var först när Js far lite snällt frågade hur det gick som det så passande small till i vänster knä och jag ramlade ihop i en liten ynklig hög på stigen som jag blev uppplockad och buren tillbaka hem till tältet.

Där, nerknölad i min sovsäck med stickiga långkallingar utan trosor låg jag och funderade över vilket behov jag skulle försöka tilgodose först. Både hungern, skitnödigheten och det lutande tältet beslutade jag vackert fick vänta tills jag sovit mig lite efter detta femtontimmarspass.

Klockan sju morgonen efter vaknade jag och var i så akut behov av en toalett att jag dansade litegrann. J:s frågor om var jag var påväg i sådan brådska och vad vi skulle göra med tältet osv fick vaga svar medans jag dansade mig nerför berget till fjällstationen.

Väl klar och nöjd med mitt dåd fann jag en frukostbuffé påväg tillbaka till tältet med både havregrynsgröt och lingonsylt, leverpastej, kaviar, ägg och juice och lyckligare har nog ingen varit.