Igår hade jag en såndär fantastiskt upplevelse man gärna sluppit varit med om.

På väg hem ifrån gymmet märkte jag att det började trycka på (ni vet, tarmarna börjar ju också motionera när man motionerar övriga kroppen - jag vet, jag har läst). Jag klämde trofast ihop och snabbade på stegen medans kallsvetten började pärla sig i pannan och jag önskade att det inte var så långt hem (gymmet ligger på andra sidan vägen från min bostad).

Hur som vem, så smet sig lite luft förbi min superba barriär av ringmuskler och katastrofen var ett faktum. Ja, nu hörde ju jag inte faktumet, eftersom jag hade mp3:n intryckt i öronen blåsandes superhjältemusik genom min skallbas, men det gjorde säkert de två tjejerna som gick bakom mig. De övergick nämligen till strategiskt långsammare steg och ökade avståndet mellan oss.

Jag spände gluteusmusklerna hårdare och älgade mina olympiska-gång steg om ännu mer beslutsamt.