Nu kommer början på den spännande historien!

Tyvärr blev det inga "splash!" och telefonsamtal i stil med "thundercats are go!" och dramatisk sladdkörning med rullstol över gatan till sjukhuset (den senare hade J sett mycket fram emot) och skrik och kläm och klart!

Istället blev det en ganska stilla och lugn föreställning med ett litet snitt och en liten bebbe.

Det hela började med vändingsförsöket 2 veckor innan. Vilket var en smärre katastrof. Efter att fått runt bebben några cm (ungefär så långt som kan rörde sig själv) så kändes det som om hela livmodern höll på att säga upp sin anställning i ren protest och samtidigt kamakazi-spränga sig själv och ta med sig sina närmsta grannorgan i smälllen om vi inte slutade genast. Vilket Tant Doktor givetvis gjorde (Jag tror Farbror Doktorn må vara ett utdöende begrepp?).

Så det enda jag fick ut av det var att skaka som ett asplöv överallt, inklusive i matstrupen, i två timmar (en biverkning till medicinen). Försök äta med en matstrupe som skakar som en jordbävning komplett med magsyre-tsunami och allt.

Att föda i sätesbjudning visste jag ju inte var statistiskt fördelaktigt varken för mig eller bebben, så det fick bli ett planerat kejsarsnitt. Trots att jag inte var helt superlycklig över de omständigheterna heller, men det var ju nu så sakerna/bebben låg till. Om han inte nu kom på att vända sig själv tillslut ändå.

Vilket han inte gjorde. Han pendlade mellan sina två klassiska positioner med rumpan nedåt eller att ligga på tvären. Att försöka klämma ut en bebbe på tvären kändes ju inte heller som en särskilt statistisk fördelaktig succé (eq. mer talande för att kejsarsnitt var vägen ut).

 

Så började den stora nedräkningen till kejsarsnittet och tiden har ALDRIG varit så långsam. Inte ens när man har tråkigt. De första 8 månaderna och den sista veckan upplevdes som lika långa. Det var alltid lika trist att sitta på föreläsning och upptäcka att det fortfarande var onsdag (och inte måndagen efter onsdag), vilket man också konstaterade för 5 minuter sedan.

Jag försökte tappert hoppa lite extra nedför varje steg i trapporna men det inspirerade ingen till att komma ut och göra slut på väntandet. Det enda som hände var att bebben verkade försöka forcera sin väg ut ur högersidan på mig istället. Ungefär som att han visste att det SKA finnas ett hål här någonstans, men höll kartan åt fel håll.

J kom efter några dagar på att om han nu vände sig, ja då skulle det ju kanske inte bli "på måndag" heller. Då skulle vi ju vänta på att det blev av sig själv. Det hade J inte lust med: "Om du känner att han är påväg att vända sig så får du hålla emot!"

Men det behövdes inte.

Fortsättning följer!