Dagen 2D
Idag har jag fått erfara hur det är att stå högst upp i en gigantiskt pyramid av personer, att norrmän inte vänder på siffrorna sådär korkat som jag fått för mig, hur man bygger lutande torn av spagetti och marsmallows, att man kan bada i en fontän, att om man finner en läkare och visar tutorerna får man 100poäng, om man masserar och kysser tutorers fötter får man 150poäng, om man köper öl till tutorer får man mycket poäng.
Jag har också lärt mig att om man är hes blir man inte mindre hes av att skrika mer, att ägg är väldigt hårda om de kastas lång väg, att jag är en riktigt apa, hur det är att ha blåfärg i ansiktet ditkletat av Lasse Lår, att blåfärg kliar, att byxor blir stela om de är fulla med ägg, att godis blandat med jord, grädde och gräs smakar förvånansvärt gott, att jag är en jävel på att göra kreativa tårtor, att jag kan bli runtkastad som en vante, att man kan få lös en snubbe som är fasttejpad runt ett träd utan att använda händerna, att karlar med vars ben är ihoptejpade kan slå kullerbyttor, att danskar har chokladbitar och smör på mackor.
Jag kan efter vidare fundering också meddela att man KAN skriva namnet på varje muskel i kroppen över hela kroppen, att ha en bakis tutor som dricker en återställare det första hon gör när man ser henne inte nödvändigtvis gör henne till en dålig domare (snarare tvärtom), att jag var saknad igår när jag gick så tidigt, att vem som helst är beredd att ta en bild på vansinniga studenter/blåvalar bara man räcker dem en kamera, att tour de France är väldigt vanligt förekommande i denna stad.
Ja, vad ska jag säga. Jag är mycket trött, men nu ska jag skrapa ihop mina kvarlevor och gå ut på fest (men allra först ska jag göra mig väck med all denna blåfärg utsmetad över min kropp).
De e dejlig!
Dagen med stort D
Då var det hänt.
Klockan 08.15 ringde klockan imorse men då hade jag redan varit vaken sen sju. Jag var spänd och nyfiken och visste att snart skulle allvaret ta vid. Skrapade ihop det jag skulle ha med mig o insåg att jag glömt köpa en vit ballong som jag var tillsagd att ta med mig, o tänkte att jag får säga att den snallade in sig i hjulet på cykeln o ströks från denna värld.
Påväg till universitetet fick jag erfara hur det känns att cykla Tour de France. Vid varje korsning tillslöt sig ännu några cykliser till vår snabbt växande massa som masade sig ut mot universitetet. Väl där framme han jag knappt låsa cykeln innan en lila herre slängde sig över och gapandes på danska skrek "biomekanik!" o pekade på mig med ett långt lila finger. Snart var jag insnallad i en grupp andra vittröjade varelser och blev ivägskickad på en turné inne på universitetet. Skulle vi gå upp där? in här? ut där? bak där? ut och in här? fram där?
Ja hur som helst kom vi fram någonstans någongång o hade inte memorerat vägen så att jag eventuellt skulle kunna ta mig tillbaka. Men jag hade lyckats införskaffa mig en ballong.
Efter det följde en föreläsning med några roliga upptåg i den lilla föreläsningssalen o jag blev sen grupperad som orangutang.
Orangutangerna fick sen följa med till ett klassrum o leka en mycket intressant namnlek. Man skulle som i alla namnlekar säga sitt eget namn och allas namn som hade sagt sitt namn innan en själv. Stackars jag som är förvirrad i vanliga fall kunde ju knappt komma ihåg vad jag hette själv när jag väl skulle berätta det.
Inte nog med att man skulle minnas allas namn, man skulle och lägga till en kroppsdel eller liknande med samma bokstav som sitt förnamn. Så Peter kommer för evigt att vara känd som Peter Penis o Pernilla som Pernilla Prostata. Intressant.
Sen har vi ju också Kristoffer Knä, Öyster Öra, Tommy tjocktarm och Hanna hjärta.
Jag hade det lite knivigare dock. Maria Mage, ja det blir bra. Nehe? Det snodde Martin. Maria Muskel, mycket bra! Nehe, det snodde Matilda. Maria Membran då? Nej det blev Mai- Tone Membran istället o så vidare och så vidare. I sista sekund kom jag på vad jag givetvis var. Maria Mun var namnet!
Snart var jag riktigt riktigt hungrig o då tröck de en macka och en starköl i handen på mig, universitetet bjuder. Universitet som bjuder på starköl mitt på blanka dan, ja, jag kommer nog att trivas här.
Ikväll är det utgång men jag ska nog ta det lugnt. Det börjar nu bli ökänt va klen jag blir av lite alkohol o redan klockan nio imorgon måste Peter Penis, Kristoffer knä, Maria Mun o alla de övriga inställa sig för nya upptåg.
På gensyn!
Ankomsten
Jag förstår inte vad någon säger, har ingen aning om var jag är, det blåser och regnar i en enda röra och ibland känns det som om jag är blott tio år. Men jag är glad, ändå:)
På söndag eftermiddag var det så dags för den stora färden i Getgårdsbussen att ta vid. Dagarna innan har jag skrubbat lägenhet tills den sken o mina händer sagt upp bekantskapen med mig och jag har svurit långa salvor om att flytta är ett djävulens påfund. Och det håller jag vid. Men så när vi då begav oss på skumpiga dalavägar med bisarr motortrafik så kändes det riktigt bra. Som vanligt förstår inte min hjärna sig på att det nu bär iväg på allvar utan tror som vanligt att vi är på en vanlig tur till Ica, typ. Men det blev mycket längre än så.
Vid 22 hade vi vårat sista stopp strax uranför Jönköping på en liten shellmack som bjöd på korv och kaffe. Efter det greppade jag den stora ratten på den stora bussen och endast jag kunde veta hur det känns att köra ett rymdskepp. Jag som är van att köra små bilar på typ 500kg o tycker att volvo-combo-bilar är skepp, skulle nu köra denna stora 3500kg buss med vetskapen om att en soffa och diverse bananlådor stod redo att krossa mig ifall jag skulle drämma in i en vägg i för hög hastighet. Handsvetten dröp och SLIP SLAP BOOOM TUUUT! och mina händer hade glidit av ratten och jag slog huvudet i tutan och skrämde livet ur alla mina medtrafikanter.
Eller nääh, kanske inte riktigt, men det var så det kändes.
När så nattimmarna började ta vid på allvar o jag insett att bussen inte var ett så farligt schabrak att köra, ryckte jag plötsligt till av att ett konstigt ljud spred sig i kupén. Min hjärna satte omedelbart igång att ifrågasätta ljudet och finna en förklaring på det. Sitter hjulet löst? Är något löst i motorn? Sitter något fast/löst i hjulhuset? Sprängs motorn? Har det klättrat upp en ekorre i hjulhuset och sitter nu där och slipar sina tänder på bromsen eller kanske bokstavligen sätter käppar i hjulet?
Efter några tio sekunders vridande och vändande på denna fråga insåg jag att det var pappa som somnat och nu snarkade. Pjuh!
Eftersom min far inte har den bästa nattsyn och Martin inte har något körkort så valde jag att köra resten av natten. Det var skönt och det var bara jag, yrkeschaufförer i bisarrt stora lastbilar, galna förare som körde så fort så jag inte såg mer än deras skugga dra förbi och några grävlingar efter vägen. Nemas problemas.
Färjan mellan Helsingborg och Helsingör var förvånansvärt befolkad klockan två på natten en söndag till en måndag, ett skönt stopp i den långa bilfärden och jag fick titta på fullmånen som glittrade sig i vågorna i sundet. Mycket fint.
Färden gick så vidare på danska marker och jag måste säga att Danmark är en fantastiskt land att hitta i. Enkelt och praktiskt, vi körde inte fel en enda gång trots att det fanns fem olika filer att välja och vraka på och kunde efter några timmar konstatera att vi tagit oss hela vägen fram till lägenheten i Odense på något mirakulöst sätt. Vi snurrade visserligen någon sekund i stan här i Odense men eftersom klockan inte var mer än 4 på natten kunde vi gott ta vår tid i varje korsning eftersom vi var de enda som brukade den.
Blott jag visste hur Frodo kände sig när han kom fram till Mordor. Mer såriga läppar, mun torr som en skinnlapp och en kropp som luktade som en halvröten ost. Yummie.
När vi så var framme på gatan bäddade vi oss en varsin bisarr sovplats bland bananlådor och soffa och sov som stockar de tre timmarna innan de skulle komma med nyckeln till lägenheten. Jag kommer alltid vara förundrad över hur pappa kunde somna på den lilla lilla hårda byrån han lagt sig ovanpå och hur jag kunde sova i allt oväsen som ljöd utanför plåtväggarna.
När klockan som jag ställt ringde klättrade jag försiktigt ut och kunde konstatera att vi parkerat på en busshållplats. Hoppsan sa, illakvickt in och väcka de andra innan polisen eller någon ännu värre kom och tog oss. Vi hittade en bättre parkeringsplats och sen började det stora väntandet. Vi väntade vad jag tyckte var en evighet men så trött som jag var skedde allt i ultrarapid. Saker har ju en tendens att ta lite längre tid då. När de fortfarande inte kommit någon efter den bestämda tiden tog jag äntligen mod till mitt trötta sinne och ringde. Det lät ungefär såhär:
Tuuut... tuut... tuut...
- (sömnig röst) Hrrm, ja det er Jonas
- (pigg och glad) Hej! Det är Maria, sover du?
- (förvirrad röst) ööhum, haha, ja, det gjorde jag...
- (glad men blyg) jaha.. ja jo vi väntar här utanför lägenheten nu o hoppades att någon kunde komma med en nyckel...
- (röst som funnit sig tillrätta- säger typ;) Jaha! nämen oj!..... (här sker en rotvälska jag inte kan förstå det minsta lilla av följd av tystnad.)....
- (förvirrad och försiktigt) öööhum..... mjaaha... ööh... Jag förstår nog inte....
- (skrattandes) haha, nehe, men jag ringer min far, ok?
- (glad igen) Ja det låter jättebra:D Ring din far.
- Ok, Hej
- Hejdå!
Jag får sen ett meddelande där det visar sig att vår hyresvärd försovit sig men att han nu ringt sin far som ska komma med nyckel om 15 min. Superb tänkte jag som klämde i mig en halvsmält, halvvarm, kletig baguette på den tiden och kände mig nöjd.
Efter 15 min dyker en bastant trevlig herre upp och skakar hand och försöker kommunicera med tre nötter som sovit typ tre timmar var de senaste 12 timmarna och de tre timmarna var inte av den bästa sömn heller. Men vi nickar och ler och tillsammans lyckas vi gestikulera fram en konversation. Konstigt att människor som bor på ett varin sida av ett sund ska ha så svårt att förstå varandra.
Men vi fick så nycklar och nummer och allehanda praktiska saker av den trevlige herren (som presenterade sig som Per, som vi uppfattade som Peter) som gav oss hans nummer och hans frus nummer och jag vet inte allt. Bara att höra av sig om vad som helst som var någon fråga eller om vi behövde hjälp. Snällt och trevligt folk här, även om man inte förstår vad de säger:)
Lägenheten är jättefin. Jag önskar jag kunde ta kort och visa er ordentligt men jag har ju ingen kamera så jag vet inte hur jag ska lösa det. Men jag ska försöka lösa det på något vis så jag kan stilla mina kära läsares nyfikenhet.
Annars kan jag berätta att det känns skönt att vara här. Ibland känns det som om jag verkligen passar in, ibland blir jag dock lite rädd för att jag snart blir själv i denna stora stad där jag inte förstår någonting, men samtidigt så kul att få lära och se så mycket nytt och känna att man är påväg framåt. Jag kommer nog klara dethär bra, även om jag ibland är rädd för vad som kommer ske i framtiden.
Blott som Alice i Underlandet känner jag mig o jag ska fortsätta göra framsteg i detta främmande land och försöka hålla er uppdaterad!
Sista dagen
De senaste dagarna har jag jobbat med en annan gnista, skämtat med folk på ett annat sätt för jag vet att jag inte kommer behöva vara kvar och lida av huruvida de blev sur eller tog mitt skämt på skoj. Man hittar en annan typ av gnista, när man vet att det är påväg att ta slut.
Här sitter jag i min röriga lägenhet som jag kommer flytta ifrån om 5(!) dagar, o jag har inte packat ett dyft. Typiskt mig.
Känns som ett lugn före stormen, jag har väntat och väntat på dethär i veckor och nu helt plötsligt händer det. Förut ville jag att tiden skulle gå så fort den bara kunde så jag kunde få komma iväg så fort som möjligt, men nu när det händer vill jag att tiden ska gå så sakta så sakta så jag hinner njuta av att det händer.
Jag vet också att när jag sitter där och brottas med mina skolböcker så kommer jag säkert se tillbaka, och undra varför jag så promt ville ifrån dethär enkla livet.
För enkelt har det varit. Äta, jobba, sova, dö. Enkelt, men ack så tråkigt. Jag känner att jag måste vidare.
Men så här i lugnet före stormen så tänker jag på att jag kommer sakna:
Sussies glöd
Madelens yviga hår
Håkans vulgära humor
Maddes om möjligt ännu mer vulgära humor
Annikas skratt
Lindas värme
Sivs jädrar anamma
Gregers faderlighet.
Jag kommer inte sakna:
Kunder som lägger tidningarna först på bandet (bandet ser dem inte å skickar dem rakt på mig, ok?!)
Kunder som lägger påsarna först på bandet och sen alla saker på dem (bandet ser påsen och skickar inte vidare så jag måste sträcka mig till oändlighet, ok?!)
Kunder som lägger pengar eller kort på bandet (bandet blir ju lyckligt dock, eftersom det får sig en mumsbit)
Kunder som inte förstår att bandet stannar när sakerna kommer längst fram (de står istället och blir jättestressade och håller i sina saker för liv och lem medans bandet försöker dra dem framåt)
Kunder som inte förstår att jag inte kan gå ifrån kassan (vem ska då se till pengarna, dumjävel?)
Kunder som uppenbarligen tror att jag hör dåligt eftersom de ska stå så nära och prata så jag känner värmen från deras vidriga andedräkter
Illastinkande pevvogubben
sura tanten
pratglada tanten (jag vill inte höra om din mans bortgång en gång till!)
Kunder som tror att allt är mitt fel bara för att en vara inte finns/tas bort/är slut/ gick sönder/whatever
Kunder som om och om igen drar samma skämt, ty jag har hört dem till leda och bedrövelse
- "ooh, blev det billigare? Men dra en gång till då"
(efter att man dragit deras medlemskort)
- "Nä men på hälften" (svar till frågan "vill du ha på summan?")
Kort och gott: De flesta kunder.
Men jag måste bara berätta något hysteriskt roligt som hände på min sista arbetsdag. Där satt jag i godan ro i kassan och tog emot kunder, då det helt plötsligt stiger fram en främmande bekant man och räcker fram en oskrapad trisslottt. Jag tittar förvånat på den och försöker förklara att min herre måste ju skrapa den först för att se om det är någon vinst men så säger han bara "men den är ju till dig!".
Jag gapar och funderar förbrilt på vad mannen sagt men kommer fram till att jag inte fattar ett dyft och får bara ur mig "va?"
"Den är till dig som tack för att du har jobbat här ett år- tack och lycka till".
Det dröjer några sekunder innan poletten trillar ner och sen blir jag röd som en tomat och börjar skratta och tacka för mig i en enda röra.
Egentligen är det absolut inget fel med att jobba i affär, det är roligt och omväxlande, bra betalt, lagom arbetsgrupp, man får presenter från företag som försöker smöra in sig, ja, mycket. Det vore ett helt perfekt jobb bara man slapp ha kunder.
Jag kommer sakna Greger. Han är obetvivligt den bästa chef jag någonsin haft, och kommer ha (fast jag kommer ju inte arbeta under fler överhuvuden men...)
Jag tror jag kommer minnas året på konsum som ett roligt år även om listan med de sakerna jag inte kommer sakna är betydligt längre än den positiva. Men den positiva har mer styrka i sina ord, så det är det som kommer finnas kvar hos mig.
Idag känns det vemodigt, men ändå otroligt roligt. Nu händer det! Nu ska jag leva loppan resten av mitt liv, när jag inte har näsan nedstucken i en bok, förstås. Jag gruvar mig lite för att jag inte ska hitta någon vän, men eftersom jag ändå är en ganska charmig prick så tordes det inte vara något problem. Ut med mig i Världen!
Men just det, först ska jag bara packa mina saker....