När Syndafloden kom till Odense
Ja, det skedde idag.
Hela morgonen trippade och trappade det oroväckande på fönsterbläcket, och så när klockan ringde hörde jag inte så mycket mer av det längre men ljudet av när vattendropparna slog i vattenSJÖarna var desto högre. Jag övervägde länge och väl att dra ner gardinen, proppa i proppar i öronen, dra täcket över huvudet och låtsas som om jag inte fanns. Sen mindes jag att jag är en vuxen medecinstudent numera, och att världen inte fungerar riktigt så.
Så jag föll på knä vid fönsterbrädan ett antal gånger under morgonens förberedelser för universitetslivet o bad om, om det inte kunde upphöra helt, lite mindre syndaflod.
Lagom till att avgångsskottet för morgonens tour de france skulle gå av smedde någon på regndropparna både i bredd och intensitet.
Så jag iförde mig mitt gigantiska regntält (dvs poncho, men skulle jag bli utan bostad skulle jag säkert kunna bo i den) och cykelhjälm, och insåg att jag såg ut som en alien. Jag vinkade hejdå till min spegelbild och önskade och hoppades att jag inte skulle vara så väldigt jätteblöt när jag kom fram.
Det var jag. Jag hade ungått en kollision med en hastig polisbil, men det rann vatten ner i mina skor o de tjippade så fint genom korridorerna på Universitetet och ingen kunde undgå min ankomst. Jag vinkade glatt till min överförtjusta publik och mindes att det var i dessa korridorer vi kastade rå kyckling i fredags, fulla och oförskämda som vi var. På lördagen fick jag mitt straff dock, jag spenderade 4 timmar på badrumsgolvet spyendes galla. Det är slitigt att vara student.
Nu tänker jag avsluta med några fina bilder på min cykelhjälm.
Framsida
Eftersom det inte syns så tänker jag informera att det står "nutcase" mitt i pannan
Baksida
Och med de fina orden avslutar jag mitt blogginlägg idag!
Bamsehospitalet
Idag är det dagen efter bamsehospitalet och jag har äntligen lyckats skrapa ihop min förvirrade varelse efter den upplevelsen. Jag vill därmed ta tillfället i akt och utbringa en medalj till alla de människor som tar hand om barn dagarna i ända, ty det måste vara det mest slitsamma jobbet på denna jord.
Så efter att ha släpat mig upp i ottan i sedvanlig ordning behövde jag bara cykla de 7 minutrarna till sjukhuset. Där fick jag först och främst erfara att sjukhuset har ett absurt stort gångbanesystem under jorden som är så stort att cyklar står utplacerade vid de olika stationerna, bara att ta för att snabbare ta sig till sin destination. Absurdt, det får små människor som mig att känna sig om möjligt ännu mindre.
Men så efter att ha funnit mig en vit rock o skämtat lite med de andra medecinpajasarna blev jag tilldelad att vara Bamsesygplejerska, som det så vackert heter på det berömda språket. Min uppgift var således att fylla i Bamsejournaler med namn och vikt på bamsedjuren o så givetvis lite sjukdomshistoria. Ja det låter ju som en alldeles ypperlig uppgift för lilla mig, tänkte jag, och började vänta med spänning. Hur skulle det gå?
Tittut har funnit sin rätta benämning.
Pang bom och de var här! Held och ve så mycket barn! När dörren bräcktes upp kändes det som tiotusen ungar i olika kulörta färger välde in som en regnbåge ala krambjörnestil (varför slutar man använda så färggranna färger när man blir äldre blir så min följdfråga). Jag måste ha sett skräckslagen ut till en början, men tänkte att det är ju faktiskt bara människor av bara halva min storlek, så de kan ju inte vara värre än hälften så många vuxna.
Hur många barn kan det egentligen gå in i en polisbil?
Mads får behanling i ambulansen
Barnen var som om de hade varit dubbelt så många vuxna. Överallt och ingenstans, klättrande på väggar, polisbilar och ambulanser, tröck på varendaste liten knapp de kunde finna, ställde de mest oförväntade frågor. Ett barns sinne är verkligen spektakulärt!
Så när det kom till själva behandlingen av bamsedjuren fick jag höra de mest fantastiska historier. Här kommer ett urval (översatt till förståelig, acceptabel svenska);
"jo du förstår att Kaninus här han klättrade upp på ett berg, ramlade ner, tumlade runt å så hamna han på väääääärldens största tak å så fastna han där i örat, sen så ramlade han i en pöl så han gick hem å det är därför han har magsjuka"
Ja men givetvis, det låter ju som det mest sandsynliga... Stackars Kaninus kan inte ha det lätt han.
"Ida hon är en väldigt snäll flicka men bara när man ser på, för om man vänder sig om då blir hon busig å så hoppar hon ner från bordet å äter kritor o gömmer mina andra nallar o det är därför hon har brytit benet".
Jag känner att någon här försöker skylla ifrån sig för vissa incidenter som må ha skett där hemma i lekrummet.
"Jo... Bamse.... Han.... Ja... Han har lite ont i benet för... för.... Ähh skitsamma han har brytit både magen å örat iaf!".
Alla barn är inte så pratsamma men de är ju bra att de vet vad som är poängen.
Oskar testar alla knappar han kan hitta
Så efter dessa slitsamma men ack så roliga timmar kom jag hem o deckade som slagen av en klubba. Det var bland det roligaste jag hittills gjort i dethär landet å jag längtar till nästa Bamsehospital och hoppas att det kommer närma sig med stormsteg!
För övrigt kan jag berätta att jag blivit uppringd för audition till en kör, o så har jag anmält mig till Luciatåget:) O så är det fattigt att vara student. Men ty så är livet.
Imorgon är det Rusfest (= studentfest). Då är det dags för mig att iföra mig vikingakläder och dricka öl i stora mängder till de sena morgontimmarna! Allt på Universitetet givetvis, för det är så man gör det här i Danmarket.
Ps! Jag kan också berätta att jag blev förvånad över hur mycket barndanska jag förstod o att barnen kallade mig "för hon med det långa håret som pratar så konstigt....". Men Hey hörru snorunge, bara för att jag inte är född med tungan i halsen, o jag hade faktiskt namnskylt! Ds.
Så efter att ha släpat mig upp i ottan i sedvanlig ordning behövde jag bara cykla de 7 minutrarna till sjukhuset. Där fick jag först och främst erfara att sjukhuset har ett absurt stort gångbanesystem under jorden som är så stort att cyklar står utplacerade vid de olika stationerna, bara att ta för att snabbare ta sig till sin destination. Absurdt, det får små människor som mig att känna sig om möjligt ännu mindre.
Men så efter att ha funnit mig en vit rock o skämtat lite med de andra medecinpajasarna blev jag tilldelad att vara Bamsesygplejerska, som det så vackert heter på det berömda språket. Min uppgift var således att fylla i Bamsejournaler med namn och vikt på bamsedjuren o så givetvis lite sjukdomshistoria. Ja det låter ju som en alldeles ypperlig uppgift för lilla mig, tänkte jag, och började vänta med spänning. Hur skulle det gå?
Tittut har funnit sin rätta benämning.
Pang bom och de var här! Held och ve så mycket barn! När dörren bräcktes upp kändes det som tiotusen ungar i olika kulörta färger välde in som en regnbåge ala krambjörnestil (varför slutar man använda så färggranna färger när man blir äldre blir så min följdfråga). Jag måste ha sett skräckslagen ut till en början, men tänkte att det är ju faktiskt bara människor av bara halva min storlek, så de kan ju inte vara värre än hälften så många vuxna.
Hur många barn kan det egentligen gå in i en polisbil?
Mads får behanling i ambulansen
Barnen var som om de hade varit dubbelt så många vuxna. Överallt och ingenstans, klättrande på väggar, polisbilar och ambulanser, tröck på varendaste liten knapp de kunde finna, ställde de mest oförväntade frågor. Ett barns sinne är verkligen spektakulärt!
Så när det kom till själva behandlingen av bamsedjuren fick jag höra de mest fantastiska historier. Här kommer ett urval (översatt till förståelig, acceptabel svenska);
"jo du förstår att Kaninus här han klättrade upp på ett berg, ramlade ner, tumlade runt å så hamna han på väääääärldens största tak å så fastna han där i örat, sen så ramlade han i en pöl så han gick hem å det är därför han har magsjuka"
Ja men givetvis, det låter ju som det mest sandsynliga... Stackars Kaninus kan inte ha det lätt han.
"Ida hon är en väldigt snäll flicka men bara när man ser på, för om man vänder sig om då blir hon busig å så hoppar hon ner från bordet å äter kritor o gömmer mina andra nallar o det är därför hon har brytit benet".
Jag känner att någon här försöker skylla ifrån sig för vissa incidenter som må ha skett där hemma i lekrummet.
"Jo... Bamse.... Han.... Ja... Han har lite ont i benet för... för.... Ähh skitsamma han har brytit både magen å örat iaf!".
Alla barn är inte så pratsamma men de är ju bra att de vet vad som är poängen.
Oskar testar alla knappar han kan hitta
Så efter dessa slitsamma men ack så roliga timmar kom jag hem o deckade som slagen av en klubba. Det var bland det roligaste jag hittills gjort i dethär landet å jag längtar till nästa Bamsehospital och hoppas att det kommer närma sig med stormsteg!
För övrigt kan jag berätta att jag blivit uppringd för audition till en kör, o så har jag anmält mig till Luciatåget:) O så är det fattigt att vara student. Men ty så är livet.
Imorgon är det Rusfest (= studentfest). Då är det dags för mig att iföra mig vikingakläder och dricka öl i stora mängder till de sena morgontimmarna! Allt på Universitetet givetvis, för det är så man gör det här i Danmarket.
Ps! Jag kan också berätta att jag blev förvånad över hur mycket barndanska jag förstod o att barnen kallade mig "för hon med det långa håret som pratar så konstigt....". Men Hey hörru snorunge, bara för att jag inte är född med tungan i halsen, o jag hade faktiskt namnskylt! Ds.
Min Supervisor
Heyyia och Godkväll gott folk!
Hittills kan jag kort meddela att Universitetslivet går ut på att släpa sig upp i ottan på ohumana tider, pimpla i sig obscena mängder kaffe o stirra sovrummstaket till halv tre om nätterna. Om man inte är ute och pimplar i sig öl till den tiden, that is.
Idag ska jag dock förtälja historien om när jag för första gången mötte min supervisor.
Efter en förvånansvärt hårdsovad natt släpade jag mig upp o hävde i mig dagens första kaffe, packade så mina tegelstensböcker i den lilla ryggsäcken och slängde mig upp på cykelsadeln. Framme vid föreläsningen invigde jag med att sova första timmen tills Lene petade i mig och framförde att det var rast, så jag släpade mig längs det milslånga korridorerna och köpte en ny kaffe. Efter det var jag pigg o glad och lyssnade intresserad till ett föredrag om proteiner. Intressanta ting detdär, men nu var det inte det jag skulle tala om.
Nä för efter den lektionen begav jag mig hemåt i lovorden om att stoppa näsan i en av mina väggtjockaböcker (o då menar jag inte plywoodvägg, snarare vägg ala Berlinmur) men mja... Det blir ju inte alltid som man tänkt sig.
Så efter att ha surfat runt på internetet i två timmar hävde jag mig upp på cykelsadeln igen för att ta en tripp till sjukhuset och träffa min Supervisor. Förklaring om vad jag ska med en Supervisor till är kanske på sin plats.
Jo ni förstår jag är ju ihoptotad med två norskar i en studiegrupp som sen är medlem i en tutorgrupp som Sejer är ledare för. Sejer är förresten oförskämt lik Sergey som är en av grundarna till google, men det VAR ju inte det jag skulle berätta nu. Supervisor är alltså Sejers huvudman, ansvarig för oss alla. Det känns ju inte så betryggande kanske, det förstår ni snart så snart jag är klar med min historia.
Glad i hågen kommer jag så fram till sjukhuset, irrar runt en liten stund innan jag funnit min rätta väg (sjukhuset i sig är typ större än Sveg) o blir sen inlurad ännu längre in i universitetshospitalets förunderliga gångar och leder. Där hittade vi en liten, liten gråhårig glasögonman med skägg tjockare än det snårigaste hallonbuskage, blinkande mot oss som om han aldrig sett ljuset förut när han kikade upp från sina decimetertjocka böcker, som presenterade sig som vår supervisor. Jag börjar ana oråd.
Jag blev så intutad i närmsta fikarum med mina norska studiekamrater o sen tar lidandet vid.
HUR I HELA FRIDEN KAN MAN PRATA SÅ SAKTA?! Jag lovar att det rörde sig om två tidsrymder innan dendär karln kom till kritan. Jag såg framför mig hur hela mitt liv tog form och genomfördes på den tiden det tog för honom att formulera vad han hette. Efter tio minuter av denna tortyr började det klia o krypa i underhuden på mig och jag satt å tröck nageln rakt in i handen för att jag inte skulle förlora medvetandet. Ett tag övervägde jag faktiskt att krypa ur mitt skinn, klämma mig ut genom den lilla dörrspringan och fly för vind och våg. Om dendär karln ens tänker dubbelt så snabbt som han pratar hade jag ändå hunnit till antarktis till fots innan han märkt att jag försvunnit. Och hunnit gro tillbaka mitt skinn.
Efter 45min långsamma funderingar från denne herre blev jag äntligen befriad. Luften utanför rummet var friskare än den var första gången någon tog ett andetag på denna jord! Efter att ha irrat runt och försökt finna min väg tillbaka ut ur sjukhuset, inkluderat hört obscena skrik från olika håll och fått en bår med en man med ett ben som stod i fel riktning framkörd framför mig, cyklade jag som för att göra kompensation för min långsamma supervisor som en piskad iller hem o fann mig själv här.
Nu ska jag börja bygga upp mitt psyke för långsamhet inför presentationen av vår opgave som äga rum om två veckor. Önska mig all lycka och välgång att jag (och övriga) kommer levande ur det.
Hittills kan jag kort meddela att Universitetslivet går ut på att släpa sig upp i ottan på ohumana tider, pimpla i sig obscena mängder kaffe o stirra sovrummstaket till halv tre om nätterna. Om man inte är ute och pimplar i sig öl till den tiden, that is.
Idag ska jag dock förtälja historien om när jag för första gången mötte min supervisor.
Efter en förvånansvärt hårdsovad natt släpade jag mig upp o hävde i mig dagens första kaffe, packade så mina tegelstensböcker i den lilla ryggsäcken och slängde mig upp på cykelsadeln. Framme vid föreläsningen invigde jag med att sova första timmen tills Lene petade i mig och framförde att det var rast, så jag släpade mig längs det milslånga korridorerna och köpte en ny kaffe. Efter det var jag pigg o glad och lyssnade intresserad till ett föredrag om proteiner. Intressanta ting detdär, men nu var det inte det jag skulle tala om.
Nä för efter den lektionen begav jag mig hemåt i lovorden om att stoppa näsan i en av mina väggtjockaböcker (o då menar jag inte plywoodvägg, snarare vägg ala Berlinmur) men mja... Det blir ju inte alltid som man tänkt sig.
Så efter att ha surfat runt på internetet i två timmar hävde jag mig upp på cykelsadeln igen för att ta en tripp till sjukhuset och träffa min Supervisor. Förklaring om vad jag ska med en Supervisor till är kanske på sin plats.
Jo ni förstår jag är ju ihoptotad med två norskar i en studiegrupp som sen är medlem i en tutorgrupp som Sejer är ledare för. Sejer är förresten oförskämt lik Sergey som är en av grundarna till google, men det VAR ju inte det jag skulle berätta nu. Supervisor är alltså Sejers huvudman, ansvarig för oss alla. Det känns ju inte så betryggande kanske, det förstår ni snart så snart jag är klar med min historia.
Glad i hågen kommer jag så fram till sjukhuset, irrar runt en liten stund innan jag funnit min rätta väg (sjukhuset i sig är typ större än Sveg) o blir sen inlurad ännu längre in i universitetshospitalets förunderliga gångar och leder. Där hittade vi en liten, liten gråhårig glasögonman med skägg tjockare än det snårigaste hallonbuskage, blinkande mot oss som om han aldrig sett ljuset förut när han kikade upp från sina decimetertjocka böcker, som presenterade sig som vår supervisor. Jag börjar ana oråd.
Jag blev så intutad i närmsta fikarum med mina norska studiekamrater o sen tar lidandet vid.
HUR I HELA FRIDEN KAN MAN PRATA SÅ SAKTA?! Jag lovar att det rörde sig om två tidsrymder innan dendär karln kom till kritan. Jag såg framför mig hur hela mitt liv tog form och genomfördes på den tiden det tog för honom att formulera vad han hette. Efter tio minuter av denna tortyr började det klia o krypa i underhuden på mig och jag satt å tröck nageln rakt in i handen för att jag inte skulle förlora medvetandet. Ett tag övervägde jag faktiskt att krypa ur mitt skinn, klämma mig ut genom den lilla dörrspringan och fly för vind och våg. Om dendär karln ens tänker dubbelt så snabbt som han pratar hade jag ändå hunnit till antarktis till fots innan han märkt att jag försvunnit. Och hunnit gro tillbaka mitt skinn.
Efter 45min långsamma funderingar från denne herre blev jag äntligen befriad. Luften utanför rummet var friskare än den var första gången någon tog ett andetag på denna jord! Efter att ha irrat runt och försökt finna min väg tillbaka ut ur sjukhuset, inkluderat hört obscena skrik från olika håll och fått en bår med en man med ett ben som stod i fel riktning framkörd framför mig, cyklade jag som för att göra kompensation för min långsamma supervisor som en piskad iller hem o fann mig själv här.
Nu ska jag börja bygga upp mitt psyke för långsamhet inför presentationen av vår opgave som äga rum om två veckor. Önska mig all lycka och välgång att jag (och övriga) kommer levande ur det.
Streptokocker
Efter åtskilliga pikar och klagomål om mitt otillräckliga bloggande tar jag nu krafter samman och ska försöka uttrycka mig verbalt till allas tillfredsställelse. Eller så är det helt enkelt för att jag är sjuk o okapabel att ta mig ur sängen och desperat söker ett sätt att kommunicera.
Efter kraftansträngningen att gå ut de fem metrarna till tv-rummet å hämta min dator, slita ur sladden, gå tillbaka de fem metrarna till sovrummet, plugga i datorn i strömuttaget, trycka på startknappen o lyssna på kretsarna sluta sig så somnade jag o sov i en timme. Det är slitigt att vara aktiv. Sömnen kom efter hostattacken dock, givetvis. Kanske var det det som krävde mina sista vakna krafter.
Så när jag vaknade upp stod så en dator där och log mot mig och höll i diverse meddelanden på det lilla msn:et. Min största källa till kommunikation nuförtiden. Jag tycker det är bra, då kan jag peta i näsan hur mycket jag vill o springa omkring naken i min lilla hippieklänning, samtidigt som jag kan diskutera filosofiska frågor o studieoppgaver.
Danmark (Fanmark) har några nasty bakterier. Vanligtvis har jag ont i halsen i två dagar o sen är allt frid och fröjd, men dethär verkar inte ge med sig. Därav så följe jag inte med på rusturen (campingtur med de övriga biomekarna och medicinarna) pga av rädsla för lunginflammation. Fast ibland hostar jag så hårt att jag tror att jag snart kommer hålla mina lugnor i mina händer.
O på tal om organ i händer. I onsdags höll jag ett människohjärta i mina händer! Helt sjukt! Jag stod o gapade som en femåring när det låg där o såg precis ut som en knuten näve med lite vener och artärer som stack ut. Jag kunde liksom inte greppa stunden, var som i hyperextas resten av den dagen. Ett hjärta! Ett människohjärta! I mina händer! Nyfikheten slog ut rädslan för dessa dissikeringar som en atombomb i Hiroshima. Akademikern och halvgalningen i mig är fullständig.
O på tal om femåringar. Om ungefär en vecka ska jag infinna mig på barnsjukhuset här i Odense. Nu kanske ni tror att det är mina streptokocker som ska ha bestämt träff med diverse antibakteriella ämnen i långa korridorer o vita rockar, men se där hade ni fel! Jag hade faktiskt tänkt att jag ska ha övervunnit dessa mördarbakterier tills dess annars är jag nog inte välkommen.
Nej, då är det dags för mig att träda i en vit rock med stetoskop o börja behandla bamsedjur. Jupps, Bamsedjur.
Barnen ska få komma till oss i egenskap av föräldrar o vi ska behandla deras nallar. Allt för att barnen ska få en rolig dag och för en gång skull kanske inte vara de som blir behandlad hela tiden. Förra året var det tydligen en nalleorm som hade brutit varenda ben i kroppen, som fick spjälkas. Tänk er en spjälkad orm från topp till tå. Stackars liten.
Tv har gjort ett bra val att sända både Gilmore Girls och Americas Next Top Model (1:a säsongen!) hela dagen så jag lär ha fullt upp. När jag inte somnar av utmattning, då...
Annars är ni säkert nyfiken på hur mitt liv tar sig här nere. Det går bra, så ni kan glömma alla era förhoppningar om att jag ska återvända hem. Jag vet att det måste kännas svårt, min aura är ju trots allt oerhört beroendeframkallande, men det är sånt man får leva med. That's life, gott folk som någon smart någongång ska ha sagt.
Det är svårt och mycket nytt. Jag har ännu inte kommit in i livet här på allvar o känner mig ibland som en liten liten flicka i en väldigt stor värld/universitet. Det är jobbigt att vara själv, speciellt när man inte är van att vara det, men jag klarar mig. Som sagt, jag kan ju peta näsa o springa omkring naken hur mycket jag vill. Måste se upp för nyfikna grannar dock, jag tror snart att de kommer installera sig permanent på sina balkonger o använda mitt fönster som tv, så ofta som jag glömmer bort att jag inte är i obefolkade Sveg längre. Hrrm.. Men de kan behöva lite skönhet och snygghet i sina dagar. O vem kan ge dem det bättre än jag?
Idag är det orkanvindar därutanför. Så jag kan nog lika bra vara här inne. Nu är jag helt slut så jag tror jag ska sova en timme till, om det inte ska bli ännu ett avsnitt av topmodel, that is...
Back to business, Godnatt gott folk.
Efter kraftansträngningen att gå ut de fem metrarna till tv-rummet å hämta min dator, slita ur sladden, gå tillbaka de fem metrarna till sovrummet, plugga i datorn i strömuttaget, trycka på startknappen o lyssna på kretsarna sluta sig så somnade jag o sov i en timme. Det är slitigt att vara aktiv. Sömnen kom efter hostattacken dock, givetvis. Kanske var det det som krävde mina sista vakna krafter.
Så när jag vaknade upp stod så en dator där och log mot mig och höll i diverse meddelanden på det lilla msn:et. Min största källa till kommunikation nuförtiden. Jag tycker det är bra, då kan jag peta i näsan hur mycket jag vill o springa omkring naken i min lilla hippieklänning, samtidigt som jag kan diskutera filosofiska frågor o studieoppgaver.
Danmark (Fanmark) har några nasty bakterier. Vanligtvis har jag ont i halsen i två dagar o sen är allt frid och fröjd, men dethär verkar inte ge med sig. Därav så följe jag inte med på rusturen (campingtur med de övriga biomekarna och medicinarna) pga av rädsla för lunginflammation. Fast ibland hostar jag så hårt att jag tror att jag snart kommer hålla mina lugnor i mina händer.
O på tal om organ i händer. I onsdags höll jag ett människohjärta i mina händer! Helt sjukt! Jag stod o gapade som en femåring när det låg där o såg precis ut som en knuten näve med lite vener och artärer som stack ut. Jag kunde liksom inte greppa stunden, var som i hyperextas resten av den dagen. Ett hjärta! Ett människohjärta! I mina händer! Nyfikheten slog ut rädslan för dessa dissikeringar som en atombomb i Hiroshima. Akademikern och halvgalningen i mig är fullständig.
O på tal om femåringar. Om ungefär en vecka ska jag infinna mig på barnsjukhuset här i Odense. Nu kanske ni tror att det är mina streptokocker som ska ha bestämt träff med diverse antibakteriella ämnen i långa korridorer o vita rockar, men se där hade ni fel! Jag hade faktiskt tänkt att jag ska ha övervunnit dessa mördarbakterier tills dess annars är jag nog inte välkommen.
Nej, då är det dags för mig att träda i en vit rock med stetoskop o börja behandla bamsedjur. Jupps, Bamsedjur.
Barnen ska få komma till oss i egenskap av föräldrar o vi ska behandla deras nallar. Allt för att barnen ska få en rolig dag och för en gång skull kanske inte vara de som blir behandlad hela tiden. Förra året var det tydligen en nalleorm som hade brutit varenda ben i kroppen, som fick spjälkas. Tänk er en spjälkad orm från topp till tå. Stackars liten.
Tv har gjort ett bra val att sända både Gilmore Girls och Americas Next Top Model (1:a säsongen!) hela dagen så jag lär ha fullt upp. När jag inte somnar av utmattning, då...
Annars är ni säkert nyfiken på hur mitt liv tar sig här nere. Det går bra, så ni kan glömma alla era förhoppningar om att jag ska återvända hem. Jag vet att det måste kännas svårt, min aura är ju trots allt oerhört beroendeframkallande, men det är sånt man får leva med. That's life, gott folk som någon smart någongång ska ha sagt.
Det är svårt och mycket nytt. Jag har ännu inte kommit in i livet här på allvar o känner mig ibland som en liten liten flicka i en väldigt stor värld/universitet. Det är jobbigt att vara själv, speciellt när man inte är van att vara det, men jag klarar mig. Som sagt, jag kan ju peta näsa o springa omkring naken hur mycket jag vill. Måste se upp för nyfikna grannar dock, jag tror snart att de kommer installera sig permanent på sina balkonger o använda mitt fönster som tv, så ofta som jag glömmer bort att jag inte är i obefolkade Sveg längre. Hrrm.. Men de kan behöva lite skönhet och snygghet i sina dagar. O vem kan ge dem det bättre än jag?
Idag är det orkanvindar därutanför. Så jag kan nog lika bra vara här inne. Nu är jag helt slut så jag tror jag ska sova en timme till, om det inte ska bli ännu ett avsnitt av topmodel, that is...
Back to business, Godnatt gott folk.
