Idag är jag trött. Tydligen inte tillräckligt trött för att sova/power napa (som en annan morfar)- tro mig, jag har försökt. Jag tror dock att denna underliga trötthet kan ligga i att jag fick släpa mig upp innan tuppen på den oreligösa tiden 06.00 som kan göra vem som helst mörkrädd. Och mörkt var det, alla odds sa åt mig att gå och lägga mig igen.
Klockan sju lyckades jag ändå infinna mig på arbeit, efter att cyklat med mitt vaksammaste akt pga att jag saknar cykellysen (tomten som har till uppgift att driva generatorn på min dynamo har tydligen lämnat in handsken/åkt till bahamas/tagit permanent fikapaus/blivit alkoholiserad) som också ledde till att jag blev en uns stunds minut försenat. Note to self: räkna med 20 min cykeltid till jobbet vid oanständiga tidspunkter. Eller kirra cykellampan.

Väl framme fick jag agera mäklare mellan dator och scanner som kommit i luven på varandra, sen också mäklare mellan kiropraktor/sekreterare och dator pga att de kommit i luven på varandra genom att dator och scanner tidigare inte var överens. Världen är en underlig plats, just genom detta fenomen att små missförstånd leder till allt större problem och irritation. Jag har lärt mig många nya fina danska svordomar. Men det som är bra är att det funkar likadant i den andra riktningen.
Det kändes hursomhaver skönt att få visa att man är till nytta på en ny arbetsplats och alla fel som man gör som novis känns inte lika illa längre, när humöret har börjat med att gå uppåt.

Men nu till den riktiga anledningen till att min skrivarlusta föll på.

Jag gick förbi spegeln, och insåg att jag visste nog nästan banneme inte vem det var som kikade tillbaka på mig. Jag har blivit så gammal, sån förändrad ansiktsform, kroppsform, attityd, aura.. Jag ser så vuxen ut, helt klart respektabel och en kvinna i sina tidiga tjugo år. Jag säger som en god komiker sammanfattar så bra (givetvis på herdelig Eslöv skånska): NÄR HÄNDE DETTA?!
Vad hände med min vackra ungdom och (enligt mig) utlovade förevigt fagra fantastiska fertilitetsutséende? Har jag klarat mig såhär länge? Skulle verkligen jag också bli såhär "gammal"? Hur länge till ska jag klara mig (å herregud hur kommer det då sluta upp med mitt anséende och styrsel?) och varför, i hela friden, Hell I'll say it; Ser jag ut som en mamma?

Då menar jag inte en mamma som desperat försöker hänga kvar och fortfarande tro att hon är tjugo (och därav iföra sig dylika kläder) eller bete sig som hon är fjorton, inte en mamma som är på gränsen till mormor och bakar absurda mängder kakor och bullar (som förklarar den allt växande buken) när hon inte stickar och bättrar på sina valkar i händerna, utan en vanlig, herdelig, ung, respektabel, vacker kvinna till mor.

Som motreaktion tänker jag bege mig ut i den utlovade ungdomens krogvärld imorgon afton och supa mig full som en fjortonåring.

Over and out, här ska tillagas pannkakor