Fimbulvinter
Olycksundergångsvädret väntade tålmodigt tills jag satte min fot utanför dörren och begav mig så långt hemifrån att jag inte skulle hinna hem att gömma mig när det skulle slå till.
När jag och lilla fröken Lillian tappert cyklade till skolan imorse blåste det oroväckande, men jag var ändå nöjd med mitt val av skor då omgivningen tycktes betryggande torr (att sitta i skolan hela dagen i stövlar gynnar fotsvettspropaganderna lite väl mycket).
Så när jag väl var framme i skolan började domedagsvädret att förflytta sina trupper.
I norr ställdes virvelvindarna, kastvindarna och den förjävligaste starka blåsten upp. I söder sprakade åskmolnen hotfullt. I väst samlades tunga regnmoln och i öst likaså. Hemliga rekryteringar hade gjort i form av löv som var redo att göra sig extra hala och klistra sig mot astfalten, och därmed omöjliggöra en normal och säker cykelfärd. Utöver det stod andra löv redo att hoppa av sina grenar för att anfalla stackars arma studenter när den tiden kom. Nu var alla trupper redo att gå till full attack. De väntade bara på startskottet.
Så när lilla tappra jag hade en ynka timme kvar innan min 20minutersfärd på cykel hemåt började domedagsvädret så smått gå till anfall, bara för att skrämma mig lite så att det skulle få extra stor effekt när helvetet brakade lös. Eller så var den bara för exalterade av all spänning som låg i luften och kunde inte vänta längre.
När timmen var till ände, skuttade jag inte helt olikt Rödluvan med sin lilla korg (förutom att jag inte brukar ha för vana att skutta genom universitetets korridorer, den alltför tunga ryggsäcken med de berömda tegelstensböckerna förbjuder all sådan aktivitet) mot utgången där lilla tappra Lillian väntade i stallcykelbåsen tillsammans med de andra cyklarna. Efter att jag hjälmat mig så small det till oroväckande, men inte än hade mitt mod fallit.
Men det skulle det snart göra. Ungefär tio sekunder efter att jag placerat min söta lilla stjärt på cykelsadeln gick alla styrkor till attack med full brak-o-bam-kapacitet. Vindar vände, regnet föll från alla håll och kanter och övriga dimensioner, löven slibbade sig extra mot sin omgivning och molnen buffade upp sig allt dom kunde över himlavalvet. När jag cyklat en dryga tjugo meter fick jag den första kastvindsattacken och tog nästan ett besök i första närmsta buske, men bara nästan.
Ett par hundra meter efter det har jag erfarat hur det känns att ha regndroppar fallandes direkt mot trumhinnan (om nu regndroppar kan beskrivas som fallande när de färdas i horisontellt läge) och Lillian började gnissla gnyende och osäkert. Genast ångrade jag mitt val av skor denna morgon, då jag anade att detta kunde bli en blöt upplevelse.
Men så blöt hade jag aldrig anat! Att bada i en pool med kläderna på är torrare än vad jag fick genomlida! Hela omgivningen lamslogs av blötvädret och jag var tacksam för min hjälm som tappert klamrade sig fast vid mitt huvud för att skydda mig mot fallande grenar och andra flygande objekt såsom löv, skyltar, småbarn... Osv... Trafikljus slutade fungera och allmän kalabalik utbröt. Jag och Lillian tog oss tappert in till den centrala staden hela, rena (om man gills som ren när man fortfarande är blöt) men skakandes av skräck för vad som eventuellt skulle kunna komma. Inget förvånar oss längre.
Så när jag hade en sisådär 30 meter kvar till mitt hem kom nådastöten, vilket resulterade i att jag och två andra cyklister ramlade ihop i en enda röra av mig, Lillian, de andra 2:s cyklar samt de andra två personerna med respektives grejor. Samt några löv.
Näh, så var det faktiskt inte riktigt, måste jag erkänna. Men det blåste faktiskt så pass när den sista kastvinden kom 30meter innan jag var hemma att vi alla tre cyklister inte hade annat val att stanna, och hålla sig fast i cykeln och hoppas på att vi inte slutade som de småbarn jag nämnde tidigare. Vi kunde inte annat än storskratta, så trötta och blöta som vi då var.
Sånthär väder får mig att vilja ta en kedja av rejäl mässing och med en omkrets på minst 1,5cm och kedja mig fast till något solidt i omgivningen. Jag anar att jag inte skulle stå mig särskilt länge med mina 50kg mot helvetesvindarna från Danmark. Men hem kom jag, tillslut.
När jag och lilla fröken Lillian tappert cyklade till skolan imorse blåste det oroväckande, men jag var ändå nöjd med mitt val av skor då omgivningen tycktes betryggande torr (att sitta i skolan hela dagen i stövlar gynnar fotsvettspropaganderna lite väl mycket).
Så när jag väl var framme i skolan började domedagsvädret att förflytta sina trupper.
I norr ställdes virvelvindarna, kastvindarna och den förjävligaste starka blåsten upp. I söder sprakade åskmolnen hotfullt. I väst samlades tunga regnmoln och i öst likaså. Hemliga rekryteringar hade gjort i form av löv som var redo att göra sig extra hala och klistra sig mot astfalten, och därmed omöjliggöra en normal och säker cykelfärd. Utöver det stod andra löv redo att hoppa av sina grenar för att anfalla stackars arma studenter när den tiden kom. Nu var alla trupper redo att gå till full attack. De väntade bara på startskottet.
Så när lilla tappra jag hade en ynka timme kvar innan min 20minutersfärd på cykel hemåt började domedagsvädret så smått gå till anfall, bara för att skrämma mig lite så att det skulle få extra stor effekt när helvetet brakade lös. Eller så var den bara för exalterade av all spänning som låg i luften och kunde inte vänta längre.
När timmen var till ände, skuttade jag inte helt olikt Rödluvan med sin lilla korg (förutom att jag inte brukar ha för vana att skutta genom universitetets korridorer, den alltför tunga ryggsäcken med de berömda tegelstensböckerna förbjuder all sådan aktivitet) mot utgången där lilla tappra Lillian väntade i stallcykelbåsen tillsammans med de andra cyklarna. Efter att jag hjälmat mig så small det till oroväckande, men inte än hade mitt mod fallit.
Men det skulle det snart göra. Ungefär tio sekunder efter att jag placerat min söta lilla stjärt på cykelsadeln gick alla styrkor till attack med full brak-o-bam-kapacitet. Vindar vände, regnet föll från alla håll och kanter och övriga dimensioner, löven slibbade sig extra mot sin omgivning och molnen buffade upp sig allt dom kunde över himlavalvet. När jag cyklat en dryga tjugo meter fick jag den första kastvindsattacken och tog nästan ett besök i första närmsta buske, men bara nästan.
Ett par hundra meter efter det har jag erfarat hur det känns att ha regndroppar fallandes direkt mot trumhinnan (om nu regndroppar kan beskrivas som fallande när de färdas i horisontellt läge) och Lillian började gnissla gnyende och osäkert. Genast ångrade jag mitt val av skor denna morgon, då jag anade att detta kunde bli en blöt upplevelse.
Men så blöt hade jag aldrig anat! Att bada i en pool med kläderna på är torrare än vad jag fick genomlida! Hela omgivningen lamslogs av blötvädret och jag var tacksam för min hjälm som tappert klamrade sig fast vid mitt huvud för att skydda mig mot fallande grenar och andra flygande objekt såsom löv, skyltar, småbarn... Osv... Trafikljus slutade fungera och allmän kalabalik utbröt. Jag och Lillian tog oss tappert in till den centrala staden hela, rena (om man gills som ren när man fortfarande är blöt) men skakandes av skräck för vad som eventuellt skulle kunna komma. Inget förvånar oss längre.
Så när jag hade en sisådär 30 meter kvar till mitt hem kom nådastöten, vilket resulterade i att jag och två andra cyklister ramlade ihop i en enda röra av mig, Lillian, de andra 2:s cyklar samt de andra två personerna med respektives grejor. Samt några löv.
Näh, så var det faktiskt inte riktigt, måste jag erkänna. Men det blåste faktiskt så pass när den sista kastvinden kom 30meter innan jag var hemma att vi alla tre cyklister inte hade annat val att stanna, och hålla sig fast i cykeln och hoppas på att vi inte slutade som de småbarn jag nämnde tidigare. Vi kunde inte annat än storskratta, så trötta och blöta som vi då var.
Sånthär väder får mig att vilja ta en kedja av rejäl mässing och med en omkrets på minst 1,5cm och kedja mig fast till något solidt i omgivningen. Jag anar att jag inte skulle stå mig särskilt länge med mina 50kg mot helvetesvindarna från Danmark. Men hem kom jag, tillslut.
Tappert Försök
Så idag var det alltså fredag den trettonde... Att döma av olycksvädret som späckat sig utanför mitt fönster den senaste veckan så är domedagen nära.
Vinter i Danmark är ju bara fruktansvärt förfärligt. Detta konstanta lock av regnväder som klänger sig fast över himmelsfären kan inte ha något annat syfte än att få mänskligheten att bli deprimerad. Och här ska man tappert utstå till slutet av februari... Låt se.. Det är 1-2...4...5... 367 miljoner månader dit! Ja men så trevligt!
Det enda som var bra med vintern är att det skulle vara snö under den årstiden, men det privilegiet har ju Fanmark skippat för att få ha det 2grader varmare om sommaren. Värt det? Bestämt å-absolutabut-nej.
Och andra sidan vill jag inte ha snö hit, för det enda som händer med den är att den är ivägen för mig och min tappra cykel Lillian när vi ska ta oss till skolan. Dessutom blir den bara skitigt. Inte bra hur snön än beter sig, alltså.
Men å andra sidan har det varit dåligt med skolåkande på sista tiden. Jag är så fruktansvärt omotiverad! Jag vill bara inte gå upp ur sängen och göra så otroligt arbetsamma och jobbiga saker som att plugga. Helt plötsligt hade jag bara tappat gnistan för varför jag egenteligen går på universitet. Jag letar och letar, men gnistan är försvunnen. Den har gömt sig för domedagsvädret, tror jag.
Vad har jag för andra tappra historier att förtälla? Mjoo jag skrev en tenta förra veckan, o de kommer gråta av lycka när de rättar den! Aldrig har en studerande förstått så mycket! De kommer rama in hela besvarelsen, jag lovar! Vilken röta man kan ha va?! När bara de frågor man VILL ha faktiskt är de som uppenbarar sig i stridens hetta (när jag och mina pennor infinner oss för att skriva tills fingrarna blöder, trots rustningar av gummi klistrade kring fingertopparna!).
Å andra sidan kommer de skratta så de gråter när de rättar den andra tentan som jag också hade äran att skriva förra veckan... Ibland har man inte röta..
Jag skulle behöva en hobby, jag har hört att det är hälsosamt och bra för själen.
Vinter i Danmark är ju bara fruktansvärt förfärligt. Detta konstanta lock av regnväder som klänger sig fast över himmelsfären kan inte ha något annat syfte än att få mänskligheten att bli deprimerad. Och här ska man tappert utstå till slutet av februari... Låt se.. Det är 1-2...4...5... 367 miljoner månader dit! Ja men så trevligt!
Det enda som var bra med vintern är att det skulle vara snö under den årstiden, men det privilegiet har ju Fanmark skippat för att få ha det 2grader varmare om sommaren. Värt det? Bestämt å-absolutabut-nej.
Och andra sidan vill jag inte ha snö hit, för det enda som händer med den är att den är ivägen för mig och min tappra cykel Lillian när vi ska ta oss till skolan. Dessutom blir den bara skitigt. Inte bra hur snön än beter sig, alltså.
Men å andra sidan har det varit dåligt med skolåkande på sista tiden. Jag är så fruktansvärt omotiverad! Jag vill bara inte gå upp ur sängen och göra så otroligt arbetsamma och jobbiga saker som att plugga. Helt plötsligt hade jag bara tappat gnistan för varför jag egenteligen går på universitet. Jag letar och letar, men gnistan är försvunnen. Den har gömt sig för domedagsvädret, tror jag.
Vad har jag för andra tappra historier att förtälla? Mjoo jag skrev en tenta förra veckan, o de kommer gråta av lycka när de rättar den! Aldrig har en studerande förstått så mycket! De kommer rama in hela besvarelsen, jag lovar! Vilken röta man kan ha va?! När bara de frågor man VILL ha faktiskt är de som uppenbarar sig i stridens hetta (när jag och mina pennor infinner oss för att skriva tills fingrarna blöder, trots rustningar av gummi klistrade kring fingertopparna!).
Å andra sidan kommer de skratta så de gråter när de rättar den andra tentan som jag också hade äran att skriva förra veckan... Ibland har man inte röta..
Jag skulle behöva en hobby, jag har hört att det är hälsosamt och bra för själen.
