Att baka kaka är roligt. Tyvärr går det alldeles för fort att göra det, men det kanske är för att det är så roligt. Tiden ryktas ju om att få bråttom när trevliga saker sker. Som om den måste skynda sig mot det tråkiga. Vi är till och med av universum motarbetade.

Men på dagens meny står det alltså kakbakning. Solen skiner och bjuder på femton varma grader så fönstren står vidöppna kvarteret runt medans jag leker bageri, spridandes varma sockerfulla vindar över kvarteret. Hoppas det inte lockar hit någon ovälkommen. Inte har jag Gevalia hemma heller så man kunde bjuda på ifall man fick oväntat besök. Det eventuellt oväntade får nöja sig med kaka.
Jag har imorgon och på tisdag trams-lull-lull-lektion (dvs. Etikundervisning) så jag tänkte värma med en god kaka för tappra studerande som visar sin nuna. Är jag inte söt så säg! Jag har börjat samla på mig ett rykte som den maskerade husmodern (jag frågade vad som menades med "maskerad" och fick svaret att jag inte liknade en  storbystad smårund mamma i hennes bästa ålder) och mina kakor får överösande god kritik. Tror jag det, man har ju ändå varit ett kakmonster sedan tidernas begynnelse. Samt noll i konkurrens, folk har tydligen viktigare saker för sig än att baka kakor. Desto mer bakning till mig! Jag köper mig vänner genom kakbakning, uppenbarligen. Jag börjar ana att mina vänner börjar bli lite runda, vilket är en återkommande tendens var jag än bor, kan jag ha något med det att göra månntro?

Mina fantastiska ord-vrickar specialiserade kaskader av vackert formulerade förtäljelser och doktorerande i fina ord har börjat sina. Ovädren har visserligen lyst med sin frånvaro, sommaren är ju trots allt fantastiskt nära. Snart är det maj!

Och på onsdag åker jag till Frankfurt!

... att världen börjar dansa efter min pipa. Klockan slår över till 21 och jag känner mig äntligen redo för en ny dag med nya äventyr. Men vafalls! Övrig värld har släckt ned och gått hem för längesen! Och jag som så starkt behöver en ny jacka, då min skinnjacka länge bönat och bett om att bli pensionerad och nu faller isär i ärmar och fickor sedan jag för sex år sedan köpte den på second- hand.

Nu kan man ju kanske tycka att jag skulle ta och vända mitt dygn tillbaka, men se det är inte där problemet ligger! Jag masade mig zombie-aktigt ur sängen redan halv åtta imorse, jag har bara inte vaknat föränn nu. Men nu är jag redo och tapper! Men ack, ännu en dag/kväll med fantastiska idéer och galenskap till spillo. Kommer världen någonsin förstå sig på hur livet egentligen borde levas?

För inte är det väl meningen att vi skall pinas till ringklockors skrikande (med dagens teknik; trudeluttande pip-kaskader) i ännu mörk otta för att släpa oss gråtfärdiga upp ur sängens varma betryggande mörker, bäljande i oss svart bön-sörja för att klara av de mest simpla uppgifter såsom påklädning och toalettbesök. Efter det väntar pinande förmiddag på vad-vet-jag för tråkigt arbete tillsammans med ännu mer pimplande av uppiggs-drogande ämnen, efter det en äcklig kladdig lunch som den nu invärtes bläcksvartsmålade magen inte alls är imponerad utav, för att mot klockan fem ta sig hemåt för att stirra på en plattskärm med det ena skräpet efter det andra. Kanske skyndar någon sig i säng, för att förgäves slippa bli gråtfärdig när cyklus återigen startar, medans andra stirrar vidare ännu höga på droger och dålig reklam.
Nej, fäder och fränder! Det säger jag er! Dansa efter min pipa och ni skall aldrig behöva vara trötter mer!

Och med det fantastiska nödrimmet avslutar jag dagens goda ord. So long.

Här i intet ont anande herdeligt undvikande från studeriet så får man sig den ena chocken efter den andra.

Chock nr 1: nyheter med nyligen trolovade par haglar tätt i vårljuset.

Chock nr 2: nyligen trolovade par fortsätter att briljera med att de antingen väntar barn eller i hemlighet klämt ur sig just ett sådant.

Chock nr 3: Jag börjar bli gammal

Ja är det inte tentor, allmän trötthet eller varför inte mat eller chokladbrist så ska jag nog hitta anledning att få böla av mig lite ändå. Idag består detta av bokläsande.

Då karaktärerna i vanlig ordning befinner sig i totalt motstridigt kaos med varandra, mest begrundat på missförståelser och att de inte pratar, befinner sig mitt inre i uppror då jag måste lyssna till bådas jämmer och elände. Jag läser och läser och vill komma fram till den punkt där de försonas, men det verkar som om vi inte nått bottnen ännu. Detta resulterar ju givetvis i att blötdjuret jag som i min övrigt ganska fullkomligt obekymrade värld ligger å snyftar och klynkar i soffhörnet. Och så får jag ont i huvudet också.

Annars har dagen bestått av idel husmoderlighet då jag tvättat varenda tygplagg jag har, handduk som tröja, och de trängs nu allesammans ute på balkongen i ett mindre blåsväder. Hoppas de klamrar sig fast, annars kan det bli lite kläder att ha på sig imorgon, då det återigen startas upp med skola.

Ooooh vad jag kände att huvudvärken tog till när jag skrev det...

Kaffe med kombination med Cola är inte en bra kost för en oförberedd mage som min. Då dessa två är vanliga beståndsdelar i en tentadagsmeny provokerar det lätt att min mage blir ett idogt arbetande inferno av tarmar med kurrande, purrande och sugande aktiviteter till min mindre belåtenhet. Det ger lätt känslan av ett stort svart hål.

Så efter den fantastiskt ingående presentationen av min mages aktiviteter och tillstånd kan jag berätta att tentan är nu kladdad och klar! Tio sidor trams producerade jag, kanske lyckades jag lura någon att jag kan något. Mitt enda mål är att inte få -3, som ges till "den absolut oacceptabla besvarelse". Jag nöjer mig med 0.0, som ges "för den otillräckliga prestationen". Om tre veckor får vi veta svaret, jag suckar, skakar på huvudet och går vidare.

Min hjärna experimenterar fortfarande med gränsen till galenskap om nätterna och bjuder på den mer intressanta kompositionen än den andra. Inatt skrev jag ut medicin mot impotens till min mor, sen blev jag överkörd av en vit lastbil och dog vilket jag avslutade med att hålla en grandiös bautafest i en lika ståtlig lägenhet för att fira händelsen med. Alla var hjärtligt välkomna.

Solen skiner glatt och knopparna har börjat brista, samtidigt som påskliljorna står i full överblom bland det grönaste gräs. Jag tror på en ljus framtid.

I trolig trösta sitter jag här återigen när böckerna som borde läsas hopar sig högt. Jag kan då gladeligen skylla på att mitt vänstra öga gör ont då den tycks behövs trängas om platsen med en mindre söt vagel, vilket orsakar att min syn är mer än vanligt skev (jag är ju sedan tidigare blind som en fladdermus- men hör dock också som en sådan!) samt att mitt anlete är mer än lovligt snett. Ypperlig anledning att slippa studerandet, alltså.

Efter att idag gett mig på ett försök i tenta, genom att försöka använda alla fina ord jag kunde i rätt ordning, synes hoppet sjunka lägre än normalt. Visserligen tycker jag ju alltid att mitt tentapluggande är lägre än sist.

Min trogna uppfattning är dock att vageln uppstått på grund av alldeles för idogt läsande. Dock vet jag väl egentligen inte när detta idoga läsande skulle ha ägt rum. Kanske när jag sov. Eller läste en av mina smaskiga tant-snusk-romaner. Allt för många hål tycks vara möjliga att picka i min bubbla.

Min to-do-list fungerar inte. Desto mer man gör, desto mer blir det på den. Det är ju meningen att det ska bli mindre när man strykit över de saker man gjort! Aldrig blir man färdig. Aldrig blir man nöjd. Man kanske skulle glida dit med ett stort flin på fredag och deklarera saker som "men tror du jag minns det eller din galet vilsna professor!" eller "det var en dålig fråga tycker jag", eller varför inte "det vet jag inte, men jag tycker du är söt". Den sista villa Gitte också vara med på, så den versionen får bli "det vet jag inte men jag tycker du är söt, och det tycker Gitte också". Sötpoängen kommer hagla tätt. Till saken kanske skall nämnas att när någon stackare måste rätta mitt kladd till tenta-deklarerande, så ser han/hon endast ett studienummer... Kanske lika bra, om jag ändå är skev av vänster-ögad mindre fögad vagel.

Man kanske helt enkelt skulle skippa ursäkterna och försöka ta å lära sig något... (som jag så också konkluderade sist jag satte min virtuella fot här).

I självömkans tider som nu återigen stråla då tentavecka för sjuhundraelfte gången infunnit sig utan lov, sitter jag här med min tredje kopp choklad och desperat letar efter mitt självförtroende i botten av denna. Nånting säger mig att det inte kommer att finnas i denna kopp heller.

Då mitt liv tycks endast bestå av oväder och tentaångest, återspeglas det tydligt i mina blogginlägg samt blogginläggs- impulser, som synes öka i tider så jag borde sitta att plugga, för att däremellan vara tomt och öde. Problemet denna gång tycks dock vara att jag inte lära mig något, även fast jag försöker och vill, och slutar upp gråtandes på soffan klunkandes varm choklad för att rycka upp själen. Stackars arma studenter, som skall pressas till något så onaturligt som tentor!

Så i vanlig tentaångest- anda skall jag ju nu givetvis deklarera att detta kommer gå käpprätt åt dit pepparn växer, samt att jag återigen accepterat min dumhet och kompetens att endast duga till att sitta i en konsumkassa. Så kommer det månntro kanske fungera denna gång också? Paradoxerna haglar.

Solen värmer Danmark och knopparna växer vilt till sina bristningsgränser. En tillfällig kallfront (samt avsaknanden av självförtroende) har återinfört sock-påklädningen samt dubbla tröjor då jag envisas (som tradiditonsenlig svensk) att ha balkongdörren öppen för vädring även fast det bara är +8. Det blir ju egentligen aldrig så mycket varmare i härjedalen, detta torde ju anses som rena högsommaren.

Jag vill ha en paus. En lång paus. Då jag i denna kopp choklad och efter avgnällande här inte återfunnit något hopp, funderar jag starkt på att se Totoro. Totoro är krisbehandling som brukar infinna sig i katastrofala stunder av mitt liv, så nu kommer väl alla tro att min värld är påväg under, när det gått så långt att jag tittar på Totoro.

Om jag bara satte mig ner å lärde något.. Men det känns som om det är försent.