Idag springer alla mina hjärnceller runt på kors och tvärs med händer och armar viftandes över huvudet och skriker: aaaaaaaaaaah!
Vilket kan förklara min huvudvärk.

Jag har därför beslutat att inte påfresta dem med ytterligare panik- manisk läsning och skall gå ut för att köpa pumps. Hjärncellerna som regulerar den typen av aktivitet (shopping) har nämligen varit uttråkade i väldig långt tid.

Jag är bra på undanflykter.

Om man bara kunde få det "over and done with!". Börjar lessna ur på råstuderandet dagarna i ända (och ändå lär jag mig aldrig att börja i tid:P). Och som alltid: ju mer man lär sig desto mer inser man vad man inte kan. Studerande har en omvänd effekt mot för vad man önskar (och tror).

Men så nu är det alltså fyra dagar kvar innan två månaders ledighet! Jag är så värd det! Måste bara genomleva dessa här dagar... Hoppas ångesten kan minimeras... Fast om jag känner mig själv (som vi ändå kan säga att jag gör) så kommer jag nog hinna stressa upp mig själv tillräckligt. Det finns bara två utfall av repetetiv stresspåfrestning för mig: 1. Mina nerver säger hej då och jag utvecklar non- reflex och inkompetens på reaktions-fronten eller 2. Jag blir extremt reaktionskänslig och blir ett nervvrak. Jag skulle nog satsa mina pengar på den sista.

Men på fredag vankas det dunderfest för min del (jag har höga förväntningar) som jag skall bygga upp till att gå och köpa mig ett par svarta klassiska pumps (jag är värd det efter två års hårt studerande!) och några flaskor vin. På lördag lär jag svära ed på att aldrig dricka alkohol igen, men med det fakta i hand så vet man ju att kvällen innan var mycket trevlig.

Idag tänkte jag diskutera ämnet toalettutformning. Detta efter en uppenbarelse jag fått när jag satt på toaletten (där ju uppenbarelser brukar uppenbara sig - av någon anledning).

Jag finner det särdeles intressant, att toaletten utformats som någon slags strut/trumpet/megafon. Utformandet av denna klausett i ren slät yta, oftast av ämnen som porslin, är ju som gjort för ljudtransplantering på långt håll så hela grannskapet ska kunna höra om man råkar släppa sig en liten en när man sitter där å klämmer. Varför?

Inte nog med att toalettstolsmaterialet är ljud-studs-vänligt, de flesta badrum är beklädda med kakel eller andra platta hårda ytor så att ljudet kan studsa åtskilliga gånger utan speciellt fall i styrka.

Förbryllande, och obekvämt. Iaf om man inte är ensam hemma.

Efter att ha tappert stridigt mot drakar och demoner av oproportionella storlekar och former i slottshallar av magnifik struktur mötte jag min död i ett brinnande gap. Då jag stod där och tittade på min kropp som såg förvånansvärt fridfull ut då den brann i kanterna, slogs jag av ett tomt; "jahapp, det var det".

Efter att i några sekunder vänt och vridit på mig i min nya spökform funderade jag över vad jag skulle göra härnäst, när ett blått lysande tåg uppdagade sig ur ingenting. Det stannade fridfullt med ett svagt gnällande från bromsarna framför mina fötter och jag tänkte att "ja, jag har ju just inget bättre för mig" och klev smidigt på samtidigt som dörrarna graciöst och hydraliskt pysande gled upp.

Inuti tåget satt en handfull människor och funderade på sitt, och i samma stund jag klivit innanför gled dörren sakta igen bakom mig och tåget fortsatte framåt. Utanför fönstren sken det ett starkt men behagligt fridfullt ljus, och jag satte mig, smått förvirrat, på en av de ljusblå bänkarna. Min smått förvirrade uttryck fick en man vars ansikte jag nu inte minns, att fråga försiktigt om allt stod rätt till. Jag svarade, lite blygsamt, att jag trodde jag var död men att jag inte nu visste vad som skedde.

"Det är vanligt, du har varit så länge därinne att du glömt var du kom ifrån". Mitt antagligen smått misstänksamma och frågande uttryck fick mannen att fortsätta: "tåget tar oss hem, tillbaka till bas. Om du vill komma tillbaka senare så är det bara att ta tåget tillbaka och påbörja ett nytt liv, de brukar de flesta göra".

"Såklart!" tänkte jag, och plötsligt kändes hela världen utklurad.