Efter att ha tappert stridigt mot drakar och demoner av oproportionella storlekar och former i slottshallar av magnifik struktur mötte jag min död i ett brinnande gap. Då jag stod där och tittade på min kropp som såg förvånansvärt fridfull ut då den brann i kanterna, slogs jag av ett tomt; "jahapp, det var det".

Efter att i några sekunder vänt och vridit på mig i min nya spökform funderade jag över vad jag skulle göra härnäst, när ett blått lysande tåg uppdagade sig ur ingenting. Det stannade fridfullt med ett svagt gnällande från bromsarna framför mina fötter och jag tänkte att "ja, jag har ju just inget bättre för mig" och klev smidigt på samtidigt som dörrarna graciöst och hydraliskt pysande gled upp.

Inuti tåget satt en handfull människor och funderade på sitt, och i samma stund jag klivit innanför gled dörren sakta igen bakom mig och tåget fortsatte framåt. Utanför fönstren sken det ett starkt men behagligt fridfullt ljus, och jag satte mig, smått förvirrat, på en av de ljusblå bänkarna. Min smått förvirrade uttryck fick en man vars ansikte jag nu inte minns, att fråga försiktigt om allt stod rätt till. Jag svarade, lite blygsamt, att jag trodde jag var död men att jag inte nu visste vad som skedde.

"Det är vanligt, du har varit så länge därinne att du glömt var du kom ifrån". Mitt antagligen smått misstänksamma och frågande uttryck fick mannen att fortsätta: "tåget tar oss hem, tillbaka till bas. Om du vill komma tillbaka senare så är det bara att ta tåget tillbaka och påbörja ett nytt liv, de brukar de flesta göra".

"Såklart!" tänkte jag, och plötsligt kändes hela världen utklurad.