Inte dags
Näe, för jag är inte redo. Men ändå bankar redan nya tentor på min farstubro. Jag tittar blint och envist åt andra hållet.
Helt enkelt för att jag inte redo för att banka min hjärna blodig med sånt man inte vill veta. T.ex. allt för detaljerad information om barnafödsel. Jag hade det illa med tanken på sådana saker redan långt innan någon talade om för mina motvilligt lyssnande upproriska öron hur förfärligt det går till. Jag vågar inte gå in på detaljer, med tanke på att den antagligen kommer leda till att varenda kvinna vägrar uppfylla den "gåva" de försetts med av moder jord och en efterföljande utrotning skulle komma att ske. Jag nöjer mig med att meddela att mina fantastiska gener antagligen kommer försvinna efter min död.
Så uppenbarligen tycker min hjärna att den har roligare saker för sig än att plugga. T.ex. får jag uppleva den ena underliga drömmen efter den andra, här är ett urval:
Inte för så länge sedan var jag Draculas "vänstra hand" då jag hade som uppgift att bedriva hans bordeller transsylvanien över. Försedd med piska, korsett och läderdräkt samt flammande rött hår piskade jag stackars tonårsflickor till att förse sina kroppar till hu vet vad.
Natten efter det var jag och en god vän på trevligare upplevelser, då vi var fångade i ett tv-spel och slogs mot mördad-myggor med svärdsfisknäbbar. Spelet gick ut på att bryta av dem näbbarna och använda dem som svärd, så vi kunde ta oss upp till toppen av byggnaden och bryta oss ut ur spelet, utan att programmeringssiffrorna fick syn på oss.
Så sent som i natt drömde jag att jag var på flykt från förpligtelser, vad nu dessa bestod i, där jag efter en äventyrlig motorcykel-flygande-färd mötte en gammal tonårsförälskelse vid en flipperspelsmaskin. Med jämna mellanrum dök det upp folk från olika tider av mitt liv, och berättade ivrigt och övertalande om ett möte i ett rum där min nuvarande förälskelse befann sig och att min närvaro var önskad och inte minst viktig. Precis när jag låtit mig övertalas att avlägga en visit i detta viktiga rum mötte jag en förtvivlat gråtande tös som bönade och bad att jag inte skulle gå dit och därmed ta hennes älskade ifrån henne. Hon får mig att lova, jag känner mig tom.
Vad får jag allt ifrån?
Helt enkelt för att jag inte redo för att banka min hjärna blodig med sånt man inte vill veta. T.ex. allt för detaljerad information om barnafödsel. Jag hade det illa med tanken på sådana saker redan långt innan någon talade om för mina motvilligt lyssnande upproriska öron hur förfärligt det går till. Jag vågar inte gå in på detaljer, med tanke på att den antagligen kommer leda till att varenda kvinna vägrar uppfylla den "gåva" de försetts med av moder jord och en efterföljande utrotning skulle komma att ske. Jag nöjer mig med att meddela att mina fantastiska gener antagligen kommer försvinna efter min död.
Så uppenbarligen tycker min hjärna att den har roligare saker för sig än att plugga. T.ex. får jag uppleva den ena underliga drömmen efter den andra, här är ett urval:
Inte för så länge sedan var jag Draculas "vänstra hand" då jag hade som uppgift att bedriva hans bordeller transsylvanien över. Försedd med piska, korsett och läderdräkt samt flammande rött hår piskade jag stackars tonårsflickor till att förse sina kroppar till hu vet vad.
Natten efter det var jag och en god vän på trevligare upplevelser, då vi var fångade i ett tv-spel och slogs mot mördad-myggor med svärdsfisknäbbar. Spelet gick ut på att bryta av dem näbbarna och använda dem som svärd, så vi kunde ta oss upp till toppen av byggnaden och bryta oss ut ur spelet, utan att programmeringssiffrorna fick syn på oss.
Så sent som i natt drömde jag att jag var på flykt från förpligtelser, vad nu dessa bestod i, där jag efter en äventyrlig motorcykel-flygande-färd mötte en gammal tonårsförälskelse vid en flipperspelsmaskin. Med jämna mellanrum dök det upp folk från olika tider av mitt liv, och berättade ivrigt och övertalande om ett möte i ett rum där min nuvarande förälskelse befann sig och att min närvaro var önskad och inte minst viktig. Precis när jag låtit mig övertalas att avlägga en visit i detta viktiga rum mötte jag en förtvivlat gråtande tös som bönade och bad att jag inte skulle gå dit och därmed ta hennes älskade ifrån henne. Hon får mig att lova, jag känner mig tom.
Vad får jag allt ifrån?
Övertid...
...eller tid över borde det kanske heta. Ni vet när man ska någonstans och man har avsatt tid till att utöva de tingestar man skulle innan man ska till stället någonstans, och så tar det kortare tid än man beräknat och man har helt plötsligt tio minuter över som man inte vet vad man ska göra med. Så börjar man på något kort litet projekt, vilket slutar med att man blir försenad, fast man var tidig. Ett ypperligt sådant projekt är att lägga in ett blogginlägg.
Solen skiner starkare och starkare för var dag, men med min sedvanliga otur på storm- och ovädersfronten hände det något besynnerligt igår.
Jag satt i godan ro inne när solen sken och skrek "kom ut kom ut i vårvädret söta lilla tös med alldeles för mycket att läsa!" under förmiddagen och tänkte att turen till arbetet kl. 14 kommer bli en trevligt utfärd för mig och min lilla cykel Lillian när solen skiner så glatt. Det intressanta skedde när klockan slog om från 13.39 till 13.40, så tog en enorm vind från väst till och med sig tog det ett besynnerligt mörkt moln. Inom loppet av tio minuter var himlen svart och små haglande vita korn bombaderade marken med största iver och ilska, och inomhus satt jag och undrade varför just jag ska ha sån otur med väder. Men illa som det är så måste man ändå till arbetet, och därför iförde jag mig tät klädnad av galon, keps och hjälm (hjälmen inte denna gång för att minska riskerna med att cykla, utan för att skydda mitt kranie ifrån ilskna hackande partiklar) och 14.00 lämnade jag huset i en övergiven suck, omgiven av ett kaos till vinterväder. Kl.14.20 när jag anländer till jobbet, börjar himlen spricka upp och solen ler glatt igen över nu hagelbeklädda marker. Jag orkar inte ens bli arg eller bry mig längre.
Jag börjar dock bli väldigt bra på att beskriva olycksväder i ord. Och eftersom jag ska till å åka nu så ser jag att små vita korn börjar falla igen även fast solen skiner. Ja, det är faktiskt sant. Men ut må jag.
Solen skiner starkare och starkare för var dag, men med min sedvanliga otur på storm- och ovädersfronten hände det något besynnerligt igår.
Jag satt i godan ro inne när solen sken och skrek "kom ut kom ut i vårvädret söta lilla tös med alldeles för mycket att läsa!" under förmiddagen och tänkte att turen till arbetet kl. 14 kommer bli en trevligt utfärd för mig och min lilla cykel Lillian när solen skiner så glatt. Det intressanta skedde när klockan slog om från 13.39 till 13.40, så tog en enorm vind från väst till och med sig tog det ett besynnerligt mörkt moln. Inom loppet av tio minuter var himlen svart och små haglande vita korn bombaderade marken med största iver och ilska, och inomhus satt jag och undrade varför just jag ska ha sån otur med väder. Men illa som det är så måste man ändå till arbetet, och därför iförde jag mig tät klädnad av galon, keps och hjälm (hjälmen inte denna gång för att minska riskerna med att cykla, utan för att skydda mitt kranie ifrån ilskna hackande partiklar) och 14.00 lämnade jag huset i en övergiven suck, omgiven av ett kaos till vinterväder. Kl.14.20 när jag anländer till jobbet, börjar himlen spricka upp och solen ler glatt igen över nu hagelbeklädda marker. Jag orkar inte ens bli arg eller bry mig längre.
Jag börjar dock bli väldigt bra på att beskriva olycksväder i ord. Och eftersom jag ska till å åka nu så ser jag att små vita korn börjar falla igen även fast solen skiner. Ja, det är faktiskt sant. Men ut må jag.
