...eller tid över borde det kanske heta. Ni vet när man ska någonstans och man har avsatt tid till att utöva de tingestar man skulle innan man ska till stället någonstans, och så tar det kortare tid än man beräknat och man har helt plötsligt tio minuter över som man inte vet vad man ska göra med. Så börjar man på något kort litet projekt, vilket slutar med att man blir försenad, fast man var tidig. Ett ypperligt sådant projekt är att lägga in ett blogginlägg.

Solen skiner starkare och starkare för var dag, men med min sedvanliga otur på storm- och ovädersfronten hände det något besynnerligt igår.
Jag satt i godan ro inne när solen sken och skrek "kom ut kom ut i vårvädret söta lilla tös med alldeles för mycket att läsa!" under förmiddagen och tänkte att turen till arbetet kl. 14 kommer bli en trevligt utfärd för mig och min lilla cykel Lillian när solen skiner så glatt. Det intressanta skedde när klockan slog om från 13.39 till 13.40, så tog en enorm vind från väst till och med sig tog det ett besynnerligt mörkt moln. Inom loppet av tio minuter var himlen svart och små haglande vita korn bombaderade marken med största iver och ilska, och inomhus satt jag och undrade varför just jag ska ha sån otur med väder. Men illa som det är så måste man ändå till arbetet, och därför iförde jag mig tät klädnad av galon, keps och hjälm (hjälmen inte denna gång för att minska riskerna med att cykla, utan för att skydda mitt kranie ifrån ilskna hackande partiklar) och 14.00 lämnade jag huset i en övergiven suck, omgiven av ett kaos till vinterväder. Kl.14.20 när jag anländer till jobbet, börjar himlen spricka upp och solen ler glatt igen över nu hagelbeklädda marker. Jag orkar inte ens bli arg eller bry mig längre.

Jag börjar dock bli väldigt bra på att beskriva olycksväder i ord. Och eftersom jag ska till å åka nu så ser jag att små vita korn börjar falla igen även fast solen skiner. Ja, det är faktiskt sant. Men ut må jag.