Igår fick jag ett skrattanfall på bussen. De stackars människorna omkring tittade på mig som om jag hade ett allvarligt psykiskt fel och försökte hålla sig undan från mig i den knökfulla bussen.

Anledningen var troligtvis för att jag var trött och arg på min förbaskade granne som ska ha fest VARENDA FÖRBASKADE HELG. Denna helg måste han ha varit i esset (om man bortser från helgen han fick kvinnligt sällskap med sig hem som han våldförde sig på, för att döma av ljudet), för denna gång gav han inte upp föränn halv fem på morgonen. Inte nog med att de ska ha musik på hundra decibell utan de ska dessutom försöka prata med varandra och därmed överrösta musiken. Och då är det tydligen någon stackare som inte hör musiken så den måste höjas till 150decibell, varpå de får skrika ännu mer för att lyckas kommunicera med varandra, och ja, ni förstår cirkeln.

Så när jag satt på bussen trött som jag var kom jag att tänka på en serie med Johan Glans som heter "Nisse Hults historia snedsteg" där en karaktär står och skriker halvt ologiska trötta saker mot väggen till den högljudda grannen: "Det ska vara TYST, när man sover!" och "är du inte tyst ska du dö!". Vilket man känner igen sig i precis helt och hållet.

Då jag som vanligt när jag inte får sova ligger och lurar på hämndtankar, kom jag denna gång upp med dessa planer:
1. Krossa mannens fönster och kasta in en granat med senapsgas. Detta måste dock utföras EFTER att musiken stängs av annars har man problemet att ingen därinne kommer vara kapabel att stänga av musiken. Dessutom är jag osäker på om senapsgas kommer i granatform.
2. Gå dit och plinga på och kasta ägg på honom när han öppnar. Har problemet att han kommer se att det är jag som utför dådet.
3. (dethär var egentligen J:s plan) Ta en tejpbit, klista över grannen porttelefon så den fastnar i intryckt läge (varpå det konstant ringer i hans lägenhet) och sen snabbt som ögat springa in till sig själv. Detta borde helst göras på morgonen när grannfan äntligen gått till sängs och vaknar av en illa skrikande dörrklocka som inte rimmar bra med hans (antagliga) bakishuvud. Då måste han ta på sig kläder och gå ned till porttelefonen och ta bort tejpen, om han nu är så smart att han fattar att det är där felet sitter. Detta torde göra honom sur, och därmed mig glad. Detta förslag innehåller dock för lite död och för mycket risk för återfall för fest nästa helg.

Det ska bli skönt att köpa sig ett hus mitt ute i skogen där man inte ens kan se sin närmsta granne. Fy bövelen vad jag ska sova då. Tills dess får jag väl plugga i öronpropparna och hoppas på att jag inte utvecklar örongångsinflammation.

Igår bjöds det på födelsedagskalas i Cowboystil. När jag kom dit insåg jag att jag missat en fantastisk möjlighet till att skaffa mig en cowboy-outfit och svänga mig med. Jag blev faktiskt lite besviken på min egen insats.

Hur som helst, eftersom jag grundat med en dag i tvspelandets tecken, en rejäl middag och flera glas vatten hoppades jag på att jag skulle slippa bli full (något som jag eftersträvar ofta nuförtiden). Jag tycker jag lyckades väldigt bra. Jag tycker dessutom att jag lyckades uppföra mig väldigt bra på socialiseringsfronten (jag tror nämligen jag utvecklat någon slag social imkompetens, vilket troligtvis är ännu ett av mina hjärnspöken) och lyckades hålla mig i gång ända till halv två(!). Klappar mig själv axeln.

Misstankarna om att kvällen kanske inte var så lyckad kom imorse (alltså kl. 11.30). Då vaknade jag med ont i nacken (mest på vänster sida), ont i ryggen (återigen, på vänstersidan), ont i min vänstra höft och ont bakom mitt vänstra öra. Det känns ungefär som om jag blivit klyvd i två och fått min vänstra sida kört genom en mangel innan den blev återförenad med min högra.

Mysteriet ligger i: hur har dessa skador uppstått? Jag har två teorier:
1. Pga ostbågeform som intas i soffan när tvspel skall utföras. Förklarar dock inte varför bara min vänstra sida är åsamkad, dessutom borde jag ha en rätt bra utformad ostbågeform som inte borde vålla skador vid dethär laget.
2. Jag kanske egentligen blev jättefull igår och allt jag beskrivit är egentligen det jag drömde när jag äntligen kom hem efter en vansinnesfärd på cowboyrodeon, alternativt föll som en fura ner i stengolvet under linedancingproceduren. Skador som uppstått på dessa sätt skulle definitivt kunna hålla sig endast till min ena sida.

Så nu undrar jag: borde jag stanna hemma från skolan imorgon för att undgå rop och slag med käpp från mina medkamrater, ifall det också är något annat jag gjort under min mystiska fylla?

Varför ska jag gå och kära ner mig i saker jag inte kan få? Det är ju Howl jag vill ha!

Idag kl. 06.18 började dom. Jag försökte envist och tappert blocka ut det med hela min förmåga men efter 10 sekunder gav jag upp. Får man göra såhär?! På en självaste lördag?!

Är det inte grannar som har fest eller skrikande barn, så är det fyllisar eller fjortisar på gatan eller lastbilar med tusen ton last som står och brummar. Men en lördag morgon kl. 06.18 kunde man ju tro att man skulle få sova ifred. Ack så fel jag hade.

För då startade de asfaltsslagborren (eller vad det nu heter) för här skulle det grävas ett hål. Envist körde de ner den i astfalten så hela byggnaden vibrerade. Jag trodde under mina första vakna sekunder att jag skulle börja gråta (jag är ju lite känslig av mig sådär på morgonkvisten) men pluggade i öronpropparna (trots att de är lite för stora och sticker ut utanför örat så man inte kan ligga på sidan utan att öronproppen penetrerar hela huvudet) och funderade på hur mycket straff man skulle kunna åka på för att ha kastat ägg på vägarbetare. Med hämndtankar i sinne somnade jag (halvt) om.

Nu har jag släpat mig upp och ätit frukost samtidigt som jag tittade på de tjocka männen som grävde ett hål i vägen med världens mest coola traktor. Den kunde allt! Och den var så himla precis på millimetern! Flera gånger höll jag på att sätta flingorna i halsen då jag trodde grävskopan höll på att köras in i huvudet på någon nere i hålet men alla arbetare arbetade på som vanligt med denna smidigt styrda grävskopa viftandes runt huvudet.

Det är väl bäst att vara lättroad, man har väl som mest roligt då.

Det är väl dags att jag kanske inser något.

Jag vill(e) också vara häftig och makalös och seglat jorden runt när jag var 15 samtidigt som jag gjort klart mina läkarstudier vid 16, tjänat storkovan som supermodell på mina resor till alla länders storstäder vid 22 samtidigt som jag matat barnen i Afrika ur min egen ficka. Vid trettio kunde jag ha hittat botet mot både cancer och AIDS, samtidigt som jag alltid var glad och på topp full med energi med en kropp och hy som gnistrade av välmående. Vid sidan av kunde jag ha en liten familj som jag lyckligt och beundrandsvärt firade jul och andra högtider med och alltid satte i första rummet.
Jag kan ibland bli väldigt besviken över att jag inte uppnår detta. Jag ligger ju mest på soffan och är frustrerad och ledsen över mina små futtiga tentor.

Fast idag inser jag att världen står ju inte och faller med om jag inte skulle klara en tenta. Man kan ju faktiskt bara göra om den. Ja, jag vet, ni har sagt det så många gånger förr men det är sällan det når fram till mig. Men idag är en sådan dag där det öppnar sig, faller på plats. Chokladbollen jag klämde i mig kanske bidrar med energin till att få denna insikt, och i så fall ska den ha tack.

Ibland blir jag bara så fundersam. Vad gör man, om man inte räddar världen? Är det ok att vara glad över ett gratisprov från Oriflame, en chokladkaka, att ligga och sova, att vara lite rund om magen? Kanske är jag lite för selektiv i min uppfattning om omvärlden, för de flesta av oss har nog inte löst problemen till varken AIDS eller cancer ännu.

Jag har svårt att anpassa mig till livet.

Ja, det måste ju vara jag det.

Efter att ha bölat ur mig minst tre gånger sedan i onsdags förra veckan börjar man inse att den här tentan verkar ta hårdare på mig än de andra har gjort. HUR nu det är möjligt då vi bara har EN tenta den här gången och inte, som seden förr har bjudit, typ fyra. Botten av isberget måste ha uppenbarat sig igår.

Jag försökte nämligen pigga upp mig själv och undvika att ta tag i mitt liv genom att gömma mig i Gilmore Girls värld, men när det var dags att ladda över fyra nya avsnitt på USB:n visar det sig att jag raderat hela filen. HELA FILEN! Hur mycket amatör får man vara egentligen?! Denna fullkomliga besvikelse fick bägaren att tippa omkull och jag grät ner hela soffan i frustration, trötthet och självömkan.

Efteråt insåg jag ju givetvis att mitt agerande kanske varit lite till överdrift, men jag kan inte säga annat än att mina hämningar sitter lite löst för tillfället. Om inte alltid.