Omvandling

Jag stod och funderade lite idag. Vad är det för intressant, slappt hjälplöst hängande som äger rum under min midja? Jag tog en titt ned och fann två lessna, trötta pinnar fäst in i bäckenet på mig. "Men se där!" tänkte jag, "det är ju mina ben!".

Jag måste erkänna att mina ben har varit smått neglicerade i ett bra tag nu. För att tänka på det har de nog varit bortglömda hela mitt liv. Jag har turen att vara född med ganska (om jag må säga det själv) otroligt välformade ben, så fix-idéerna har liksom inte fixerat sig där. De fixerar sig vid dåliga saker (som ni kanske vet).
Så jag tittade mig i spegeln. "Ja men, är det möjligtvis inte mina kinamats-ätarpinnar till ben som får mig att ha denna V-form (som beskrivet i tidigare inlägg)? Det görs i sanning inte bättre av att de är så obeskrivligt tunna".

Så vips satt jag vid datorn och googlade nya träningsmetoder för benen (Om ni nu trodde att jag hade eventuellt värt skolarbete att utföra så kan ni ju illa kvickt glömma det) och då i synnerhet lår- och rumpmusklerna. Pigg och inspirerad som jag blev (efter att ha hittat en bodybuildersida - var ska dethär sluta tänker ni nu) trampade jag barskt iväg till gymmet för här skulle förändring ske.

Det gjorde det inte. Där stog jag på trampmaskinen och så smått förvirrad ut då tramporna inte sjönk ned. Jag hade lättaste motståndet, men även när jag la över all min vikt på det ena benet rörde sig trampan fortfarande inte en millimeter. Jag tittade mig förvirrat och hjälplöst omkring efter en ledande hand, men alla dessa svettiga människors händer verkade vara upptagna med att bränna kalorier. Så jag tog och hoppade lite lätt på ena benet på trampan, och jo visst, om man ville, kunde man ana att den rörde sig.

Så det gav jag upp. Jag satte mig troget på motionscykeln och trampade loss. Och eftersom alla andra bestämt sig för att träna samtidigt som mig uppnådde träningslokalen ca 70grader (observera, samma temperatur som en - kanske mesig - bastu) och jag måste ha tappat ungefär en hel del i vikt då vätskan fullkomligt forsade ur mig. På alla möjliga ställen.

Men väl det. Efter tjugo minuter på denna cykel och femton kilo lättare kände jag mig redo för mina nya fantastiska ben-styrkar-övelser. Tappert började jag med squats utan tyngd, med orden "börja lätt och fortsätt sedan långsamt uppåt i styrka" och det gick ju alldeles utmärkt. Barnsligt nyfiket tog jag mig till vikthyllan (eller vad nu hyllan där alla vikter ligger på nu heter) och fann mig den lättaste: 10 kg. "Okej", tänkte jag "10kg är fem på vardera ben och min lårmuskel (observera, anatomi 1.0 - låret består av endast en muskel) är ju ändå ganska närvarande så det borde den väl kunna klara".

Ni kan ju föreställa er fröjden att ha sett mig utöva denna kommande squatkonst med 10kg på axlarna. Eller nej, det kan ni nog inte, så roligt var det. De stora starka karlarna släppte snabbt sina 100kg tyngder i det nylagda golvet med ett unisont brak och skyndade till min undsättning när jag gjorde min första squat och långsamt tappade balansen och som i slow-motion föll till sidan, som paralyserad av det som komma skulle. "Må jag bara inte bryta ett arm eller en ben, och särskilt inte min näsa" tänkte jag i mitt fall, till synes fullkomligt ointresserad av att hålla någon form av korrekt språk.

Men det blev inget tungt golv. Istället blev det hundra hårda svettiga muskler och jag funderade ett tag på om golvet inte hade varit en bättre lösning. I alla fall för min värdighet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0