Inatt var jag på ett såntdär vansinnigt drömäventyr igen. Även om det kanske inte var så äventyrligt.

Hur som helst, så skulle jag gifta mig med J:s kompis Bjørn. Men jag ville egentligen gifta mig med Snape (från Harry Potter), men han (som tydligen var kompis med Bjørn) ville inte såra min förlovade trots att Snape själv såklart var intresserad.

Så långt så dåligt. Bröllopet med Bjørn skulle sålunda äga rum. Släkten var bjuden och det fanns ingen återvändo. På den stora dagen hade någon liten slinka stulit mitt smink, så sminka sig var en mardröm. Alltså såg jag inte mitt bästa ut. Detta skulle dock visa sig att inte göra så stor skillnad.

För tydligen hade Bjørn stått för hela arrangemanget, inkl. införskaffandet av bröllopsklänning (som senare skulle visa sig endast bestå av en vit cape), och bestämt att vi skulle ha något slags hippiebröllop. Så när den halvsminkade jag iträtt min vita bröllops-cape och var tvungen att springa till kyrkan för vi var så sena (vi hade ju letat länge och väl efter smink, plus att min blivande make inte hade haft vett att beställa en bil) så försökte jag springa min väg för att slippa det hela. Dock var mina brudtärnor tydligen bundsförvanter med Bjørn och upptäckte mitt lilla rymningsförsök, och släpade helt sonika med mig till kyrkan.

Väl där inne hann jag knappt få av mig ytterkläderna och trassla ut min cape innan bröllopsmusiken (någon slags zigenar-tjollahopps-dänga) ljudade och tvingade mig fram längs gången. Jag noterade att inte en enda jag kände var närvarande, förutom Bjørn då, som stod framme vid altaret och stortjöt. När jag kom fram tog han min hand och jag klarade inte ens av att titta på honom för att jag tyckte han var så patetisk.

Under Hippiecermonin hade församlingen inte vett nog att hålla käft utan satt och dryftade tentauppgifter, bebisavföring och annat viktigt samtidigt som prästen försökte göra sig hörd, och detta gjorde de så högljutt att prästen tröttnade på att försöka överrösta dem och bestämde att vi skulle sjunga en sång istället (någon Beatles-historia).

Detta var om möjligt ännu mer katastrofalt (alltså förutom sminkstölden, cape-klänningen och den patetiska församlingen och blivande mannen). För nu skulle alla dessa hippiemänniskor försöka göra något slags eget solo av det hela, vilket resulterade i att ingen sjöng likadant, någonstans. Bara en massa små solo-hippiedivos ljudade, inkl. Bjørn.

Prästen måste då ha tröttnat och avslutat vigningshistorien snabbt, för jag minns inte så mycket mer än att jag smög iväg från bröllopsfesten och hem till den lille killen i Shrek 4, som jag var otrogen med.

Stark personlighet jag verkar ha.

Vår TV har blivit gammal. Han orkar liksom inte displaya färgerna riktigt.

Detta upptäckte vi när vi skulle kolla på Harry Potter (Part 1 av Deathly Hallows) för någon vecka sedan, och insåg att filmen redan hade pågått i några minuter när dialogen tog fart men vi inte kunde se ett smack.

Så efter det blev det till att skruva upp på alla instrumenten. Upp med max på kontrast, ljusstyrka och allt annat som bara går. Så nu ser man att det rör sig på skärmen, men inte så mycket mer.

Det som är mest intressant är hur alla hudfärger på skådespelarna förändrats. Ljushyade har blivit Indianer, Asiater har blivit marockaner och mörkhyade har blivit... ja.. ansiktslösa...

Man kan ju tro att han har blivit rasist.

.. bli hematolog iallafall.

Eftersom jag har ett behov av att vara logisk.

I mars och april ska jag prova mig på lite tidsresa, för då bär det av till Japan!

Hur coolt är inte det?!

Hai!

Den senaste julen förde med sig en mycket god gåva: Brysselkål!

Eftersom det reklamerats vitt och brett ur äckliga dessa små gröna bollar skulle vara har jag liksom aldrig vågat mig på dem förut, men den här julen tänkte jag "ääh, whatta hell".

Och vilken tur att jag tänkte det! Just nu kan jag inte få nog av de små liven, plus att de hade reapris på dem när jag var och handla sist så nu är min frys fullproppad med brysselkål.

Jag äter omkring sisådär 50st om dagen. Minst. Och varje gång proklamerar jag högt: "I lööööööööv brysselsprout!" (har dock ingen aning om det egentligen heter så på engelska) och proppar i mig tio stycken i ett naffs.

Jag kommer antagligen äta mig till en blodpropp inom snar framtid*

I övrigt ser det dystert ut på läserifronten.

*Brysselkål innehåller nämligen (tror jag) en hel del K-vitamin och andra nyttiggöttigheter, som, hör och häpna, jag har lärt mig är bra för blodets koagulation (kanske har jag lärt mig något under denna kurs).

Jag, till mig själv, kl. 22: Nej men hu så hemskt! Jag har ju massor att göra! Och det där att göra! Och det där! Nej det här går minsann inte för sig om man ska klara tenta och ta sig någonstans här i livet! I morgon blir det till att stå upp i ottan och styra upp sig liv. Japp, så får det bli!

...

Morgonen efter, när klockan ringer och bäckmörkret står tätt och glor in genom fönstret, säger jag till mig själv: ... Wa? hu? whot? When? Kliva upp nu? Ja just det... Det var ju viktigt... Varför var det viktigt nu igen...? Låt mig se... jag ska ligga här och fundera på varför det var så viktigt samtidigt som jag känner hur varm, mjuk och skön sängen är... mmm... det går nog bättre att komma på varför det var så viktigt om jag blundar lite... och släcker lampan... få se nu.. zz.. viktigt.....zzZZZzzzzZZZzzz.....

Jag, till mig själv, kl 11: Men för bövelen little E!

Varför vaknar jag alltid upp ur mina dagdrömmar när föreläsaren frågar "var det några frågor på det?

Klassiskt exempel (som för övrigt inträffade idag): Jag befinner mig på föreläsning och föreläsaren pladdrar på.
Föreläsare: Monocytter har en rund kärna*....
Jag (dagdrömmer): Monocytter eh? Mono...cyt...ter.... vad var det det nu va igen....?
Föreläsare (fortsätter): med rika granula och....
Jag (fortsätter dagdrömma): mono.... whooooot....? ..... Kaka! Ja Kaka skulle vara gott! Choklad....
Föreläsare: ....neutrocytter har tvådelad kärna med....
Jag (har ingen aning om vad föreläsaren pratar om länge): ..... Ja choklad! Choklad skulle vara gott! Är jag hungrig? Man kanske skulle bjuda in till kaka när tentan är gjord? Ja det vore mysigt! Så kan jag baka chokladkaka med såntdär cocosklet... Mmmmmm cocosklet... Gott... Choklad! Ja gott.... Blir svårt att göra kaffe dock, för jag har ingen kanna... Hur många dricker kaffe? Vilka ska jag bjuda? Tekanna har jag, ja det är bra... Kaffe! Och choklad! yummie... Kanske ska göra chokladbollar också, och cocoschokladklet... kaka...
Föreläsare: VAR DET NÅGRA FRÅGOR PÅ DET?!
Jag (fortfarande i mitt huvud): Frågor på kakor? Nej jag har inga frågor på kakor...? Varför står du där nere och pratar om KAKOR? Handlar inte denna föreläsning om celler? Nej vänta! Det är inte du som PRATAR om kakor, det är jag som TÄNKER på kakor! JA! Vad var det du prata om nu igen?

Hopplöst fall, sa doktorn och grät.

* Vad föreläsaren säger i denna återgivning behöver inte på något vis vara korrekt återgivet här, han kan ha sagt vad som helst.

Sånt här får mina små ögonglober att explodera av övertrycket från skrattårarna:

http://knivlisa.devote.se/blogs/13796131/laesarfraaga.htm

Hej hopp så trött jag är nuförtiden.. Trots att jag sovit, vilat, ätit och i övrigt slappat hela lovet och lite till, känns det fortfarande som om min kropp är ett halvt steg efter när jag rör mig.

Vad detta beror på är för mig otydligt. Och när man inte vet var det är för fel vet man heller inte vad man ska göra åt det.

Det har nu snart gått tre veckor in i en fyra veckors kurs och jag har inte ens slagit upp boken. Kära värld, jag har inte ens varit i skolan mer än tre timmar totalt.

Så nu hoppas jag på en superförmåga från gudarna att kunna racerläsa in det jag ska den återstående 1,5 v innan tentan ska äga rum, men så fort jag ser böckerna springer jag iväg och låtsas inte om dem, finner kläder som MÅSTE vikas NU eller toaletten som MÅSTE städas NU eller skåpordning som MÅSTE omstruktureras NU eller något annat för att bedöva det dåliga samvetet. Sen är jag dödstrött igen och lägger mig i sängen och pustar.

Månhän är jag sjuk?