Efter misslyckandet med den stickade tröjan gav jag mig på lite modestare filialer.

Som en stickad bebisfilt i fint ullgarn! Varm och go till... ja vänta nu... våren... varpå det kommer vara ca 15grader ute varje dag... 

Typiskt.

Idag är vi halvvägs på tjock-o-metern!

Tiden går fort, säger jag.

Det har börjat motioneras väldigt mycket därinne i magen nuförtiden. Och så fort det är lite liv så är J där med handen och ska känna och så blir det genast knäpptyst....

Mycket typisk för bebben. Vi pratar, sjunger, berättar historier, läser sagor, klappar, pussar och myser på magen och under den tiden rör sig inte en fena. Inte en enda liten respons. Men så fort vi riktar uppmärksamheten åt ett annat håll då börjar det humpas och bumbas och styras runt. Så är J där med handen och så blir den stilla igen.

Om J däremot inte stoppar dit handen igen så blir det ännu mer liv som att bebben desperat undrar var vi tog vägen någonstans.

En kärlekskrank, busig och uppmärksamhetskrävande person tror jag. Undrar vem den ärvt dom egenskaperna ifrån.

Efter att ha haft en natt där jag vaknade med andnöd varannan timme (mycket obehagligt), samt gråtit (att J skulle åka på jobbet och lämna mig och min illa syresatta själ ensam var en för stor omvälvning för mig just då) och därmed startat en host-kräk-kaskad utan dess like tills jag blev blå om läpparna, så svor jag i andnöden att om det bara slutade nu innan jag dog, så lovade jag att jag inte skulle gå på tentan.

Så slutade hostandet så småningom och det stora ringandet började. Sekreterare, andra sekreterare, läkarsekreterare, läkare... Listan blev lång. Var och varannan mindre otrevlig. Funderar på om energimängden jag fick lägga in där inte motsvarade vad som hade krävts av mig på tentan, men jag hade ju lovat.

Efter en tur till farbror doktorn som bryskt slet upp tröjan på mig och lyssnade på mina lungor och konstaterade "mjaha, du har lite hosta bara" kom jag fram till att den snällaste hittills under denna ring och besökstur hade varit eksamenskontoret.

Telefonsamtalen till eksamenskontoret, SDU (som var den enda som inte hade 30 min kö eller inte svarade överhuvudtaget, utan istället på en gång):
Jag: ööh hej, snörvel snörvel, jag host hes snörvel skorv, skulle ha haft eksamen idag snörvel host host (djup inandning för att undvika andnöd) är tyvärr lite sjuk.
Eksamenskontoret: Nej men lilla vän då! Ja men det hör jag ju! Ja men det ordnar vi utan problem förstår du, ligg du bara ner och ta det lugnt kära vän. Jaaaaaaaaaaaaa stackars liten...! Nej men huffa på eksamensdagen och allt! Det var ju förfärligt typiskt. Nej nu tycker jag du lägger dig ner och tar det alldeles lugnt så ordnar vi resten här, ok?
Jag: *Gråtfärdig över att äntligen få lite tillkännagivelse* Jaaa tack hemskt gärna... tack det var snällt...

Jag är dödsförkyld. Och jag har muntlig tenta imorgon. Väldigt bra ekvation.

Jag har inte lyckats plugga de senaste 4 dagarna pga huvudvärk, feber, smärtor i ögonen (?!), nästäppa och oövervinnerlig trötthet.

Ser framför mig hur jag kommer till tenta med huvudvärk som tillsammans med ögonvärken är snäppet ifrån att knäcka upp skallbenet, snyter mig var femte minut, pratar viskande med min hesa, obefintliga stämma och avslutar karusellen med att hosta ner censorn tills jag kräks och somnar på golvet. Mycket charmigt.

Undrar hur många poäng jag skulle få.

Hur det känns:

So far: 4 första sanningarna uppfylld.

Verkar inte lovande.

Vi har på sistone råka köpa några riktiga röt-äpplen (mjöliga och mjuka äpplen), tyvärr i 2kg påsar.

Men förtvivla ej! Man kan ju alltid göra äppelkaka på dom.

Hittade också glögg på butiken senast jag var där. Mumsigt.

Bebben gjorde för typ en timme sen sin första (som jag känt iaf) karatespark mot min tappra livmodervägg.

Jag skrek rakt ut och skrämde livet ur J (vi såg på film).

B fortsatte sen med att möblera om (tror jag?).

Märkligt var det iaf.

Jag har beräknat att jag kommer hinna vara klar med tentapluggningen någon gång i mars 2014.

Alltså inte den 26 november 2012.

Attans.

Jag och en burk makrill har stirrat på varandra i typ tio minuter nu.

Om den smakar gott, då vill jag verkligen ha den, men om den smakar/luktar äckligt så vet jag att jag kommer börja kräkas.

Känns som om jag står här med Pandoras ask.

UPDATE: Jag har öppnat burken. Till och med ätit lite utav den innan jag slängde den. Men ändå, inget kräkande = Victory!

Sen tappade jag gaffeln med makrill på golvet och skapade ett massivt stormregn av flygande tomat-klet-makrill-klumpar över köksgolvet, köksluckorna och mina kläder. Torkade upp det utan att kräkas också. Alltså = fortfarande Victory!

Vissa dagar känns det som om alla tillgängliga hormoner håller dragrace i min blodbana.

Detta yttrar sig så att jag känner mig som en finnig känslolabil pubertetstonåring med klimakteriebesvär.

Jag har mått bättre.

Jo visst har man känt det förr. Det där lilla suget som inte vill ge med sig för någon som helst muta i form av nyttigare alternativ. Men det här var något helt annat.

Efter att ha haft en förfärlig morgon somnade jag äntligen till på soffan och vaknade upp efter en halvtimme med en enda tanke i huvudet: Coca Cola.

Jag var redo att ge allt som kunde undvaras. Några tår (gärna från vänster fot, jag använder den knappt ändå)? Vänster hand (jag har ju alltid en höger)? Mitt vänsta öga (jag ser ju ändå ingenting på något av dom)? Min själ (seriöst, vad ska jag med den till)? Det är SÅ illa man vill ha det.

Hur som helst var det ingen som uppenbarade sig och det fanns ingen köpare i närheten så jag fick helt enkelt trava min väg till sjukhuskiosken. Det är SÅ illa man vill ha det.

Jag brydde mig inte om min förfärliga utstyrsel, oborstade hår, kräkgråtna ögon eller dåliga andedräkt. Inte heller brydde jag mig om den överhängande risken att möta klasskompisar eller överläkare som bara borde se mig i mina skönaste stunder. Det är SÅ illa man vill ha det.

I den långa korridoren mot sjukhuskiosken fastnade jag bakom två korpulenta tjockkorvar som långsamt masade sig fram hväsande och kväsande och dallrande för varje steg (deras hastighet och omkrets kan vara överdrivet återgivet i denna historia). Jag var redo att brotta ner dom båda två och lämnade dom kravlandes på korridorsgolvet om de inte omedelbart skingrade sig och försvann ur min väg. Det är SÅ illa man vill ha det.

På något magiskt vis måste min charmiga gravid-attityd ha talat till de två rultande typerna för de öppnade en liten liten springa mellan sig så jag kunde klämma mig och min lilla lilla bula till mage (Jippie, äntligen har det börja synas!) förbi och nöja mig med att spotta och fräsa svenska förbannelser över dem och alla andra mer eller mindre hörbart. Det är SÅ illa man vill ha det.

Väl hemma har jag mött två klasskompisar samt en överläkare (som är ansvar för undervisningen i kursen jag läser just nu, j-i-p-p-i-e) och har just slukat ett glas cola. 

Och ja, jag hade fortfarande sålt min själ för det glaset. Det är SÅ illa man vill ha det.

Vid turen till badhuset (som i övrigt gick ganska bra) fick jag även chansen att väga mig.

Efter den obligatoriska vägningen var tredje dag inne på sjukhuset i början av graviditeten blev jag lite smått allergisk mot vågar. Men nu var det ju ändå några veckor sedan.

Nu väger jag mer än jag någonsin vägt förut, hela tappra 56,9kg! Hej och Hå! Total viktökning: 2,4 kg, typ.

Jag har ju dock ingen aning om vad jag borde ha gått upp vid det här laget. Jag vägrar ringa sjukhuset och fråga, ifall de tvingar mig komma dit var tredje dag igen.

Samtidigt börjar byxorna bli lite trånga, tycker jag....

Jag insåg imorse att jag har lyckats tagit två vitaminpiller om dagen fast jag bara skulle ta en. EN! Jösses Amalia, den här ungen har ju inte ens chans att bli normal! (Ja, jag är ganska seriös).

Efter denna chock insåg jag också att tabletterna inte heller innehåller järn som jag skulle ha ätit från graviditetsvecka 10.

Dammit!

Så efter att ha stortjutit i sängen en halvtimme ska jag nu prova åka till badhuset, och se om vi kan råda bot på någon av mina dåliga moderskapsvanor.

Tillsammans med bastningen tagit i beräkning, som jag utförde alldeles i början av graviditeten, kommer jag bli mycket glad ifall det kommer ut en helskinnad unge i vår. Det gör ingenting om det inte blir en ny Mozart.

För att undvika mina dåliga vanor med att kräkas på morgonen, har  J börjat servera mig frukost på sängen varje dag.

Skulle det vara mycket elakt ifall jag skulle brista i min kommunikation till J och inte förmedla mitt sinande behov av dessa morgonuppvaktningar?