Min första craving

Jo visst har man känt det förr. Det där lilla suget som inte vill ge med sig för någon som helst muta i form av nyttigare alternativ. Men det här var något helt annat.

Efter att ha haft en förfärlig morgon somnade jag äntligen till på soffan och vaknade upp efter en halvtimme med en enda tanke i huvudet: Coca Cola.

Jag var redo att ge allt som kunde undvaras. Några tår (gärna från vänster fot, jag använder den knappt ändå)? Vänster hand (jag har ju alltid en höger)? Mitt vänsta öga (jag ser ju ändå ingenting på något av dom)? Min själ (seriöst, vad ska jag med den till)? Det är SÅ illa man vill ha det.

Hur som helst var det ingen som uppenbarade sig och det fanns ingen köpare i närheten så jag fick helt enkelt trava min väg till sjukhuskiosken. Det är SÅ illa man vill ha det.

Jag brydde mig inte om min förfärliga utstyrsel, oborstade hår, kräkgråtna ögon eller dåliga andedräkt. Inte heller brydde jag mig om den överhängande risken att möta klasskompisar eller överläkare som bara borde se mig i mina skönaste stunder. Det är SÅ illa man vill ha det.

I den långa korridoren mot sjukhuskiosken fastnade jag bakom två korpulenta tjockkorvar som långsamt masade sig fram hväsande och kväsande och dallrande för varje steg (deras hastighet och omkrets kan vara överdrivet återgivet i denna historia). Jag var redo att brotta ner dom båda två och lämnade dom kravlandes på korridorsgolvet om de inte omedelbart skingrade sig och försvann ur min väg. Det är SÅ illa man vill ha det.

På något magiskt vis måste min charmiga gravid-attityd ha talat till de två rultande typerna för de öppnade en liten liten springa mellan sig så jag kunde klämma mig och min lilla lilla bula till mage (Jippie, äntligen har det börja synas!) förbi och nöja mig med att spotta och fräsa svenska förbannelser över dem och alla andra mer eller mindre hörbart. Det är SÅ illa man vill ha det.

Väl hemma har jag mött två klasskompisar samt en överläkare (som är ansvar för undervisningen i kursen jag läser just nu, j-i-p-p-i-e) och har just slukat ett glas cola. 

Och ja, jag hade fortfarande sålt min själ för det glaset. Det är SÅ illa man vill ha det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0