Häromdagen diskuterade och berättade jag och J gamla anekdoter och minnen från barndomen. En av dem var faktiskt så komisk att de kvalificerar sig att hamna här.

Scenariot bestod i de där skolutflykterna man gjorde sådär en gång i kvartalet, när man skulle ha eget fika med sig.

Jag tillhörde den grupp av barn som alltid endast hade små enkla Skogaholms-limpor med hushållsost med smörklump i mitten och varm choklad i en termos (även J tillhörde denna grupp). Den andra gruppen av barn var de som håvade fram festis, risifrutti, bullpåsar och ballerinapaket (ev en eller annan smörgås kan ha förekommit i denna grupp också - det var det dock inte särskilt mycket fokus på).

Själv bävade jag alltid inför fikastunderna. Inte för att sitta där med sketna ostmackor, jag nöjde mig fint med dom (för övrigt hade alltid någon annan unge från festis-risifrutti-bullar-kakor-barnen alldeles för mycket göttigheter med sig så det räckte till hela klassen). Nej, mitt största problem var alltid att försöka få upp termosen med choklad.

Det var alltid min kära far som packade min extravaganta matsäck på morgonen. Som det kan antydas var det aldrig särskilt mycket fokus på variation i innehållet av denna, men däremot extremt stort fokus på att få termosjäkeln att hålla tätt. Därför kokades det alltid kokhet choklad, som sedan den hällts i termosen förseglades av en bondes hård nypor.

Så efter att ha travat runt till varenda lärare (inkl. gympaläraren, som för övrigt också var brandman), så lyckades de ibland få upp den (och så brände jag gommen av mig i första klunken), ibland fick jag istället choklad av dem (den var ju dock inte lika god, eftersom den var gjord på - som vi sa - köpmjölk, och inte oseparerad, opastöriserad komjölk som jag fick hemma), ibland fick jag äta bara ostmackor (alltså ännu mindre variation i den spartanska matsäcken).

Väl hemma skruvade pappa av korken utan problem och undrade varför jag inte druckit upp den fina chokladen han så vänligt och kärleksfullt tillrett till mig tidigt i ottan.

J försöker hjälpa mig plugga till tentan. Det går lite sisådär.

Det skulle gå alldeles utmärkt om han kunde sluta komma på en massa osammanhängande, oförstående och ologiska så kallade "minnesregler" till mig.

Ex.
Det E skall minnas till tentan: Naltrexone (namnet på en medicin).

J minnesregel: "Nal" är nästan som NAV, förkortningen av den norska arbetsförmedlingen. Sen fortsätter man med T-rex, som i dinosaurien, och han är nummer ett. Vips! Superenkelt!

Vad jag minns till tentan:

Jag älskar hur jag spontant kommer på att göra köttgryta och kommer hem med två typer av kött men ingen grädde, svamp, lök, eller annat som kanske också skulle kunna behövas i en gryta.

Det J säger: Vänta två minuter, tills jag har läst ut den här sidan, så ska jag lyssna/hjälpa/fixa/osv det du vill.

Det E hör: Varsågod, prata på.

Aaaa men alltså jag har väl inte tid att lyssna på vad J säger heller! Det är antagligen bara höflighetord iallafall, det som är viktigt är det jag har att säga.

Jag gillar även hur jag tömmer ut alla potentiella konversationsämnen de första minuterna J kommit hem från jobbet, när jag berättar mina anekdoter ifrån dagen. Att J stängt in sig på toaletten för att uträtta nummer två, stoppar mig sällan.

Men det var då mig en väldans massa klagomål nuförtiden. Jag trodde folk var glada att jag bloggade för en gång skull, men icke.

Det har klagats över sannheten brandvarnarhistorien. Det har framkommit vittnesmål om att jag inte ens stigit upp ur sängen när pipandet började, utan envist pluggade i öronpropparna och vände ryggen till. J fick sedan lösa eländet själv.

Detta kan vara en helt korrekt uppfattelse.

Häromnatten:

"SHRIEK!"

Förvirrad E sätter sig rakt upp i sängen och tänker; "Vampyrer! Attans bananer! J, nu dör vi!"

"SHRIEK!"

Sittande E börjar se sig omkring i dunklet utan glasögon och linser; "Det är en flygande råtta i mitt vardagsrum".

"SHRIEK!"

"aaaaa men va fn det är ju brandvarnaren". Liten E stampar ut i vardagsrummet och stirrar ilsket på den lilla runda manicken i vardagsrumstaket.

"SHRIEK!"

E stirrar vidare med ont öga och mumlar: "nu håller du tyst din lilla satns mackapär, annars blir det stryk".

"SHRIEK!"

"ALLVARLIGT med stryk blir det. Om du inte blir tyst. Nu."

"SHRIEK!"

"Do NOT make me come up there!" E hyttar och viftar med pekfingret åt tablettasken i taket såsom farmödrar brukar göra när man var liten och gjorde något olydigt.

"SHRIEK!"

"Där gick du över linjen, nu kommer jag upp". E klättrar upp på en stol och inser att endast fingertopparna lite graciöst kan pilla på kanten av den lilla runda skrikande asken.

"SHRIEK!"

"AAAA MEN SERIÖST!" Gormar E och stapplar ner från stolen in i sovrummet och deklarerar att "J, jag når den inte".

"SHRIEK!"

Intet ont anande J som inget märkt av SHRIEKandet väcks och beger sig sömnyrsligt ut i vardagsrummet och plockar ner den lille krabaten.

"SHRIEK!"

E sliter ur batteriet ur den lilla varelsen.

"PIIIIIIP SHRIEK GNISSEL VRÅL ARGH NU DÖR VI ALLIHOPA" deklarerar den lilla lådan.

J (försöker överrösta den lätt överreagerande pillerdosan): "SÄTT TILLBAKA BATTERIET FÖR BÖVELEN! SKYNDA DIG! ÖRONEN RAMLAR JU AV!"

E lyckas pilla tillbaka batteriet samtidigt som hon håller fingrarna för öronen för att skona sin delikata hörsel.

"SHRIEK!"

J går fram fönstret, öppnar det barskt och sular ut den lille jeveln i regnvädret.

....

Var historien övergick från verklighet till fiktion är oklart. Tyst blev det iallafall. Brandvarnar-designers världen över skrattar gott åt gemene mans missöde.

Tenta om två veckor.

Och vad var det som var så viktigt med utbildning nu igen?

Mjahapp. Tänk jag har då alltid varit ett smidigt fån.

När jag äntligen bestämde mig för att trotsa köksavloppet som proppat igen med något som jag antar är, tja, cement (?) och baka bullar i tjänstkaoset av mögliga tallrikar och bestick, ja då går jag och mördar jästen.

Det måste ha varit exalteringen över att äntligen göra något vettigt denna helg som fick mig att hälla den kokheta mjölken på de stackars arma krabaterna. Nu ligger mjöldegen där och är kall som en livlös tjockmage.

Jag smetar ilsket på dubbelt så mycket fyllning och hoppas att det kommer ta kål på slutresultatets kompakthet.

Det har klagats i mitt verkliga liv att jag inte bloggar tillräckligt mycket i mitt cyberliv (aka mitt overkliga liv). Det tänker jag inte göra särskilt mycket åt. Ni får nog motivera mig med päningar eller några extra timmar på dygnet om jag ska bli tillräckligt strukturerad för att anteckna ner mitt liv (läs: hitta på) här.

Men ibland slår ju lyckan till, som idag!

Då jag börjat studierna igen och har mer vettigt att göra än någonsin så bidrar det ju givetvis till att jag stirrar ofantligt mycket på tv. Skolboksexemplet på en logaritmisk skala.

Hur som helst kom jag över ett program där en stackars liten 30-årig gosse försöker skruva ihop något från IKEA med sin fars ögon gloende över axeln. Detta påminde mig lätt om Gotlandssemestern med min far i somras.

Scenario: E ska köra bil. Till bilen finns det fäst en liten liten husvagn i äggform. I shotgun-sätet befinner sig E:s käre far.

Käre Far: Nu får du ta och gasa upp lite.

E: ....

Käre Far: Nu får du ta och bromsa. Det är en rondell här.

E: ....

Käre Far: Nej nu går det alldeles för fort. Du bör inte köra fortare än 5km/h i en rondell. Du kan missa avfarten

E: Du vet att jag har tagit körkort va?

Käre Far (ignorerar): Och nu blinkar du höger, svänger av här.

E blinkar höger och svänger ur rondellen.

Käre Far: Nej det här är fel avfart! Du skulle inte ha kört så fort!

E: ... Men... Du sa ju...

Käre far: Nu får du ta och gasa upp så vi inte är i vägen för de andra. Så får vi försöka vända någonstans.

E gasar upp till tappra 50km/h och lägger i trean

Käre Far: MEN INTE SÅ FORT! Vi kan ju missa en vändplats. Och lägg i ettan, för bilen klarar inte av att köra på under 5000 varv.

E: Kära lilla pappa, jag tror nog att en modern Volvo V70 klarar av att köra på trean i 50km/h. Det är dessutom 90km/h timmen här, samt någorlunda rakt, vi ska nog hinna se en vändmöjlighet som det finns någon.

Kära Far: .....

E: Här kan vi svänga! 
E börjar blinka och bromsar in.

Kära Far: BROMSA INTE SÅ HÅRT! Och så svänger du långsamt... LÅÅÅÅÅNGSAAAMT...! Nej men det går ju alldeles för fort! DU MÅSTE BROMSA IN HÅRDARE! Du kan ju inte svänga i den här hastigheten!

E: Aaaa men va fn fartzan nu får du ta och vara lite tyst.

Kära Far blir tyst.

Kära Far efter 0,5 sek tystnad: Tänk man får då aldrig säga något till dig heller.