Ganska snart efter att jag fått tillbaka min kropp har jag insett att jag har blivit klen (igen). Märkligt hur jag inte märkte hur de försvann, men så tydligt hur de kom tillbaka...

Besvär som
1. Ryggont - det känns som om koterna i nacken och bröstryggen ligger och gnuggar och myser mot varandra, dock inte särskilt behagligt för mig
2. Vingliga spingliga knän - som en nyfödd kalv
3. Sovande vänsterfingrar

Månne ikke detdär såret i magen ta och läka sig lite så jag kan få ta itu med mina andra krämpor.

Idag är J tillbaka på jobbet efter 14 dagars mys&pys.

Jag är alltså ensam hemma med lillevän.

Vi har ju testat oss fram lite i veckorna med att jag var ute en sväng, J har tränat någon timme och nu senast (i lördags) då J provade åka en sväng hem till en kompis men jag fick ringa hem honom efter 2 timmar för det blev för mycket med blöjor, skrik och sår i magen. Gjorde mig omåttligt nervös för idag givetvis.

Men hittills har jag fixat att klä på mig, fixa frukost, borsta tänderna och annat småpyssel med liten hängandes i babygymmet eller på armen. Ännu har det inte uppträtt några smärre katastrofer.

Vi får väl se vad dagen har i antågande. :S

Jag är iallafall säker på att jag kommer få lära mig en hel del flexibilitet samt lära mig utföra riktiga trick med bara en hand (t.ex. knyta skorna). Båda bra egenskaper att besitta.

Det är göttans att ha fått tillbaka sin egen kropp igen. Det känns som om den varit besatt i flera månader.

Och det har den ju. Redan från början kunde jag märka det, innan jag visste att jag var gravid. Någon dag innan jag tog testet (det var lite det som väckte misstanken) var jag på gymmet och kämpade och kämpade, men allt var plötsligt så jobbigt. Som om jag var på väg att bli sjuk.

Som jag har saknat att springa. Jag har varit avundsjuk på andra som jag sett träna, hoppats att de förstått hur göttigt de har det. Springa för allt man har, så det går fort fort med vinden susar i öronen tills lungorna värker. Då lever man. Då känner man hur kompetent kroppen är, hur häftiga saker man kan göra. Vilken gåva det är.

Helt där är jag inte ännu. Men jag kan gå en tur ute och känna att nu är det min kropp igen. De gamla attributen som spenbenen är tillbaka. Jag är inte så svullen på halsen/i ansiktet längre. Givetvis har jag lite nya accessoarer med lite bristningar på rumpan och ett ärr på magen, men whatta heck. Jag kommer ju kunna springa igen.

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan den lille kom ut.

Denna vecka har vi hunnit med
1. Sova och mysa på soffan, vilket har upptagit större delen av våran tid

2. Fått 3 fina stora buketter, dock hade vi ju bara en miniliten 9kr-vas från IKEA så de permanenta blommorna fick vackert bjuda till sina krukor för dessa gäster
3. Badat 2 gånger, en gång var det mycket impopulärt och andra gången en succé, och han hade nog vilja legat där och flytit hela dagen om han fick
4. Fontänkissat på skötbordet med två vuxna springandes runt runt för att fånga den lilla strila strålen (varför stoppa bäcken vid dess källa liksom?)
5. Kissat i sängen
6. Och bajsat i sängen
7. Och kissat i sängen igen...
8. ... och igen...
9. Haft meltdown mitt i natten med tårar och bröstmjölk sprutandes i en enda röra. Kan eventuellt ha varit jag som stod för den föreställningen. 
10. Gått två promenader i parken hängandes som en kokong i bärselen (mycket uppskattat)

Många av de små missödena kan nog skyllas förstagångsföräldrar. Men som någon klok sa, bebisar är gjorda för att överleva just det.

Så när jag var lappad och klar hade bebben redan börjat se sig om efter mat. Dock hade vi inte riktigt tid till sånt just då.

Istället skulle jag flyttas över till min piratsäng men innan dess skulle jag få lite smärtstillande. "Det är ´där bak´, ok? Bara så du vet..." sa sjuksköterskan. Hmm, jupp, som om jag skulle kunna känna något av vad som hände i den regionen när jag just inte känt något till att fyra händer pillat runt inuti i min mage...

Efter den otroligt skillade flytten av mig från operationsbordet seglade jag och bebben ut igen med J i släptåg.

Sen låg vi, vad jag anser är en stund men tydligen var två timmar, på uppvak. Där började jag långsamt återfå känseln i benen igen, men hade inte så mycket tid att bry mig om det då jag mest stirrade med skräckblandad förtjusning på antagligen Guds finaste skapelse (modest och fullständigt opartiskt uttryckt de facto).

Detta lilla under (eller vidunder, som det heter på danska) var fortfarande sugen på något att äta så jag skulle försöka amma. "Ska jag hjälpa er lite?" frågade den söta barnmorskan och tryckte dit bebben inte helt olikt när pappa trycker fast killingarna på getternas juver när de är nyfödda.

Men ja, det fungerade ju utmärkt, och då fattade jag och den lille direkt hur det skulle vara. Sen dess har det bara flytit på med det och det är jag tacksam för. Det gör ju ont som sju hårdrivna piggsvin som rispar sig igenom en ost de första tio sekunderna, men det var tydligen helt normalt. Yay.

Sen låg vi inlagda över natten, och gick hem nästa kväll. Det var lite läskigt att ta honom ut i världen till alla bakterier och farligheter och lämna all söt och snäll personal på sjukhuset, men jag längtade ju hem också.

Sen dess har vi mest legat hemma på soffan och myst, alla tre.

Det låter så märkligt nu, när vi är tre, och inte två. Min egna lilla familj! Och när jag tänker så växer sig hjärtat så stort att de andra organen blir förskräckta över dess makt och jag tänker att dessa två människor skulle jag försvara med mitt liv, om det krävdes. Jag skulle inte ens blinka.

Väl på operationsbordet kände jag mig lite som ett djur till slakt vilket den söta sjuksköterskan nog hade på förnimmelsen. Så hon klappade mig lite på den illgröna hårnätsmössan och höll mina händer och informerade mig snällt och sakligt om vad som hände, som när t.ex. anastesiläkaren kladdade ut bedövningsmedel över hela min rygg när sprutan for av kanylen och lite annat smått och gott.

Själva spinalbedövningen gjorde inte i närheten av lika ont som droppet, som sved som om själva helvetet slängde salt och syra över handen på mig. Dock knäppte det till lite mystiskt i ryggraden när jag (och jag vet, nörd) antar att han bröt igenom ligamentum flavum. Då började det pirra lite i på utsidan av låren och jag hann fundera någon sekund över om läkaren nu pillade på mina ryggmärgsnerver innan jag förstod att det var bedövningen som satte in. Jag skrattade till lite, så att alla i operationspersonalen började fnissa, över att det jag varit näst mest rädd för (mest rädd var jag ju fortfarande för hinnraseringen) hade varit så lätt.

Så innan de hunnit lagt mig ned kunde jag inte känna någonting från strax under bröstkorgen och nedåt. De konstaterade att jag låg lite snett på operationsbordet och snäll som jag är skulle jag försöka flytta mig, men kunde inte röra mig en millimeter! Jag försökte böja mina tår men det var absolut ingen respons. Då började jag fnissa igen för det kändes så komiskt (och kanske för att adrenalinpådraget började avta).

Så hängde de upp den sterila tilltäckningen så att jag inte kunde se min kropp från under bröstkorgen och nedåt, ungefär. Så sa operationssjuksköterskan att hon skulle tvätta mig med lite sterilt medel på magen, och att det kunde kännas lite kallt. Jag kände inte ett smack.

Den isländska kirurgen kom in och hälsade och klappade mig lite på huvudet och frågade om jag undrade något, och sa att det här skulle nog inte ta lång tid.

Och så lite tid det tog! När de sa att nu skulle de börja fick jag lite småpanik över hinnorna igen, och bad J berätta om fina saker för mig. Han berättade om vår örtaträdgård vi ska ha till vårat hus och jag sa att jag ville ha dill och gräslök, inte märkliga spexiga saker som timjan och koriander, för det förstod jag mig ändå inte på. Jag märkte hur det poppade till i magen och i förvirringen över dill och koriander trodde jag att "pjuh! Nu är hinnsprägningen över" (vilket den ju inte var, konstaterade jag flera dagar efter operationen, pop-ljudet är ju när man spränger hinnan innan man drar isär den) och tur var väl det. För sen satte sig en elefant på mitt bröst.

Men det visade sig att det inte var en elefant men istället den isländska kirurgen som försökte klämma ut bebben genom det lilla snittet. Bebben blev mycket frustrerad och så fort islänningen fått ut baken på gossebarnet kissade bebben på honom. Rätt attityd, tycker jag.



Så snart de fått ut huvudet hörde jag ett litet pip från bebben och en liten tår rann okarismatiskt från ögat ner i örat på mig (ev kan det också ha varit en kaskad av störtbölingstårar, vad vet jag...)

Så kom den lille. Han låg där i sitt fosterfett och blod och sekret och såg förvånansvärt charmig ut. Dock sa han inte så mycket och jag förstod att han måste ha mycket vatten i lugnorna, så det var inga problem att låta barnmorskan och J gå till rummet intill och få styr på det, bara de skyndade sig tillbaka (jag ville ju inte nödvändigtvis behöva tillkalla satan och få honom att hitta den ansvarlige för att ha stulit min bebbe).



Efter bara några tiotal sekunder kom anastesiläkaren tillbaka och sa att han kunde höra den lille skrika för full hals utanför, och jag tackade honom innerligt för hans förståelse för vad jag behövde med några tårar till ner i örat.

Efter några minuter kom bebben tillbaka in i operationssalen, buren i armarna på J som hade tårar i ögonen och eventuell störtbölade jag lite till. Sen lade J bebben på mitt bröst, eller det vill säga min hals, eftersom det var det som det fanns plats till.

Och där låg han och tittade sig omkring på oss, mig och J, samt lite annat löst folk, och såg ut att fundera över vilka vi var för några ena typer.

Och nu, det ni alla väntat på! Den dramatiska dagen!

Som började förfärligt odramatiskt. Vi skulle möta in klockan nio och det enda spännande med det var att vi var sena. Vilket inte gjorde någonting eftersom det snikat sig in lite andra födande kvinnor på operationsprogrammet.

Så jag och J låg i sängen uppe på avdelningen och fantiserade ihop hur kul det skulle vara att leka piratkrig med de andra på avdelningen med sängarna som skepp. Så kunde vi rulla runt i gäng och röva sjukhusmaterial och mat från de andra avdelningarna, ha vakttjänst framför hissarna och lite såntdär. De riktigt avancerade "modersängarna" kunde ha rullstolar som externa satelliter till att samla och försvarar.

När vi roat oss färdigt med det plågade jag mig själv med att tänka på mat. Jag fastade ju nämligen som en dedikerad buddist då man inte får äta något innan man blir opererad. I takt med att blodsockret föll blev fantasierna allt livligare och en kokt potatis med sås och kött med strimlad rökt lax och lite renkött ovanpå hade inte smakat hel fel. Lite prunchpraliner och en kebab till efterrätt skulle ju bara vara pricken över i:et.

Så efter fem timmars väntande/fantiserande/filosoferande frågade jag om det kanske eventuellt skulle kunna gå för sig att få ett litet dropp med lite glukos (socker) i... Och då blev vi kallade!

Så jag iklädde mig de löjligt fula operationstrosorna och intog min piratsäng och väntade spänt. J klädde sig i försvånansvärt inte helt osmakliga engångsoperationskläder.



När jag så fick segla iväg i min skeppsäng hann jag få panik över allt som jag kunde få panik över. Givetvis höll jag god min och spärrade endast upp ögonen i förskräckelse samtidigt som jag tänkte massiva paniktankar som "nu händer det! NU händer det! Nu är det dags! Gaaaaaaah stanna skeppet jag vill hoppa av!" och kände mig som när jag var liten och gömde mig i ett hörn mellan två dörrar i hallen (de kunde stängas så att man inte syntes, eller iaf trodde man det när man var fem år) när jag blev för nervös eller exalterad (japp, intressant att jag hann tänka på det då)
Jag hann även med lite mindre dramatiska men ändå ödesdigra tankar som "när jag kommer nedför den här gången har jag en bebben med mig i armarna och inte i magen" och "det här är sista gången jag åker hiss utan vara mamma" och "när det här är över är min livmoder för evigt ärrad".

En ganska diger skara tankar med tanke på att jag fastat i över 12h, anser jag själv.

Hur som helst så fick jag och J de klassiska fula gröna hårnätsmössorna kletade på huvudet (de som är så fula att ingen i personalen använder dem, utan lämnar dem till de stackars patienterna - själv använder de några lite mer stilfulla, men ändå ack så fula) och jag och J hann ta några så fula bilder så inte ens mitt självdistanserade självförtroende skulle klara av att publicera dem här.

Ni som följer bloggen vet ju annars att jag brukar vara ganska frikostig med sådana material om mig själv och kan därför ana hur seriöst allvarligt hysteriskt ful jag såg ut i min förvärvade sjukhusoperationsmundering. J såg något bättre ut, men ja, han var ju i så att säga i fördelaktigt sällskap.

Fortsättning imorgon...

Saker man hinner oroa sig för medan man väntar på ett kejsarsnitt:

1. Hur ont kommer det göra med spinalbedövningen? 
2. Kommer min stackars livmoder känna sig skändad? 
3. Kommer bebben sätta massiva mängder fostervatten i halsen i rena förskräckelsen när två vita handskar bryter sig in i hans mjuka, varma, välförsedda tillvaro?
4. Tänk om han inte var färdig?
5. Tänk om han hade två huvuden? (absurt jag vet, jag hade ju själv sett på ultraljudet att det bara fanns de delar som skulle finnas)

Och en massa annat skoj, inklusive ond bråd död, samt den värsta av alla:

Skulle jag märka när de drog isär hinnorna?!
Detta hatade jag att göra när jag assisterade till kejsarsnitt på min praktik. Dessutom gillade jag mina hinnor som de var, och inte isärdragna som ett trasigt tygstycke.

Jag teraperiserade mig själv med att ömsom gråta, ömsom rationalisera mig till att många av de saker jag var rädd för skulle jag ju ändå kanske behöva uppleva om jag födde "normalt". Plus att föda normalt skulle innebära en hel del massa ont i ganska lång tid . Det skulle jag ju få slippa. Förutom smärtan med operationsärret då, men det hade jag ju ingen referensram för, samt att det kunde jag ju få medicin för....

Nu kommer början på den spännande historien!

Tyvärr blev det inga "splash!" och telefonsamtal i stil med "thundercats are go!" och dramatisk sladdkörning med rullstol över gatan till sjukhuset (den senare hade J sett mycket fram emot) och skrik och kläm och klart!

Istället blev det en ganska stilla och lugn föreställning med ett litet snitt och en liten bebbe.

Det hela började med vändingsförsöket 2 veckor innan. Vilket var en smärre katastrof. Efter att fått runt bebben några cm (ungefär så långt som kan rörde sig själv) så kändes det som om hela livmodern höll på att säga upp sin anställning i ren protest och samtidigt kamakazi-spränga sig själv och ta med sig sina närmsta grannorgan i smälllen om vi inte slutade genast. Vilket Tant Doktor givetvis gjorde (Jag tror Farbror Doktorn må vara ett utdöende begrepp?).

Så det enda jag fick ut av det var att skaka som ett asplöv överallt, inklusive i matstrupen, i två timmar (en biverkning till medicinen). Försök äta med en matstrupe som skakar som en jordbävning komplett med magsyre-tsunami och allt.

Att föda i sätesbjudning visste jag ju inte var statistiskt fördelaktigt varken för mig eller bebben, så det fick bli ett planerat kejsarsnitt. Trots att jag inte var helt superlycklig över de omständigheterna heller, men det var ju nu så sakerna/bebben låg till. Om han inte nu kom på att vända sig själv tillslut ändå.

Vilket han inte gjorde. Han pendlade mellan sina två klassiska positioner med rumpan nedåt eller att ligga på tvären. Att försöka klämma ut en bebbe på tvären kändes ju inte heller som en särskilt statistisk fördelaktig succé (eq. mer talande för att kejsarsnitt var vägen ut).

 

Så började den stora nedräkningen till kejsarsnittet och tiden har ALDRIG varit så långsam. Inte ens när man har tråkigt. De första 8 månaderna och den sista veckan upplevdes som lika långa. Det var alltid lika trist att sitta på föreläsning och upptäcka att det fortfarande var onsdag (och inte måndagen efter onsdag), vilket man också konstaterade för 5 minuter sedan.

Jag försökte tappert hoppa lite extra nedför varje steg i trapporna men det inspirerade ingen till att komma ut och göra slut på väntandet. Det enda som hände var att bebben verkade försöka forcera sin väg ut ur högersidan på mig istället. Ungefär som att han visste att det SKA finnas ett hål här någonstans, men höll kartan åt fel håll.

J kom efter några dagar på att om han nu vände sig, ja då skulle det ju kanske inte bli "på måndag" heller. Då skulle vi ju vänta på att det blev av sig själv. Det hade J inte lust med: "Om du känner att han är påväg att vända sig så får du hålla emot!"

Men det behövdes inte.

Fortsättning följer!

 

I måndags så blev det en liten en!



Alla mår bra och vi är hemma igen. Mera skoj och förlossningshistoria kommer senare!

En sak jag tror jag kommer behöva säga till bebben i framtiden:

"Legenden säger, kära barn, att det en gång fanns något som hette vår och sommar. Detta var glada och varma tider när solen sken och gjorde så att växter växte och spridde varma vackra färger och dofter över våra landskap.

Detta är ju givetvis bara en legend och vore ju fullständigt absurt om något sådant skulle ha skett på riktigt!"

Förr tyckte jag att nyblivna mammor kunde vara lite sjåpiga. Lite smått dramaqueens sisådär. Typ som när abedissan kommer och snyltar den nyfödda bebisen från Cecilia (i Arnböckerna), och hon surar ihop och gallskriker vettet från sig och lite till. Lite överdrivet kan man tycka.

Men om någon skulle komma nu och snylta min bebis så skulle denne få se hela världen rämna i ett enda stort helvetisk slukande gap där inte ens hoppet har mod att finnas kvar.

Drömmarna har gått vidare från "överlevnadsdrömmarna" (mest baserade på att bli jagad av blodtörstiga björnar) till "efter födsel"-drömmar.

Typ 1
Det blev ingen bebis. Det var tomt därinne.

Typ 2
Det blev en (eller två) bebisar, tyvärr små som kattungar och så hjälplösa att de måste ligga i kuvös och jag får inte röra han/henne/dom.

Typ 3
Jag har fått minnesförlust pga en födseldepression och barnet har blivit ca 3 år gammalt när jag kommer tillbaka på banan igen.

Smärre katastrofer allihopa.

Jag: J, jag är inte gravid!

J: Mmmm'key....? (skeptiskt min) Joooo, det är du.

Jag: Mjahapp...

Det här med aprilskämt har aldrig varit min grej.