Väl på operationsbordet kände jag mig lite som ett djur till slakt vilket den söta sjuksköterskan nog hade på förnimmelsen. Så hon klappade mig lite på den illgröna hårnätsmössan och höll mina händer och informerade mig snällt och sakligt om vad som hände, som när t.ex. anastesiläkaren kladdade ut bedövningsmedel över hela min rygg när sprutan for av kanylen och lite annat smått och gott.

Själva spinalbedövningen gjorde inte i närheten av lika ont som droppet, som sved som om själva helvetet slängde salt och syra över handen på mig. Dock knäppte det till lite mystiskt i ryggraden när jag (och jag vet, nörd) antar att han bröt igenom ligamentum flavum. Då började det pirra lite i på utsidan av låren och jag hann fundera någon sekund över om läkaren nu pillade på mina ryggmärgsnerver innan jag förstod att det var bedövningen som satte in. Jag skrattade till lite, så att alla i operationspersonalen började fnissa, över att det jag varit näst mest rädd för (mest rädd var jag ju fortfarande för hinnraseringen) hade varit så lätt.

Så innan de hunnit lagt mig ned kunde jag inte känna någonting från strax under bröstkorgen och nedåt. De konstaterade att jag låg lite snett på operationsbordet och snäll som jag är skulle jag försöka flytta mig, men kunde inte röra mig en millimeter! Jag försökte böja mina tår men det var absolut ingen respons. Då började jag fnissa igen för det kändes så komiskt (och kanske för att adrenalinpådraget började avta).

Så hängde de upp den sterila tilltäckningen så att jag inte kunde se min kropp från under bröstkorgen och nedåt, ungefär. Så sa operationssjuksköterskan att hon skulle tvätta mig med lite sterilt medel på magen, och att det kunde kännas lite kallt. Jag kände inte ett smack.

Den isländska kirurgen kom in och hälsade och klappade mig lite på huvudet och frågade om jag undrade något, och sa att det här skulle nog inte ta lång tid.

Och så lite tid det tog! När de sa att nu skulle de börja fick jag lite småpanik över hinnorna igen, och bad J berätta om fina saker för mig. Han berättade om vår örtaträdgård vi ska ha till vårat hus och jag sa att jag ville ha dill och gräslök, inte märkliga spexiga saker som timjan och koriander, för det förstod jag mig ändå inte på. Jag märkte hur det poppade till i magen och i förvirringen över dill och koriander trodde jag att "pjuh! Nu är hinnsprägningen över" (vilket den ju inte var, konstaterade jag flera dagar efter operationen, pop-ljudet är ju när man spränger hinnan innan man drar isär den) och tur var väl det. För sen satte sig en elefant på mitt bröst.

Men det visade sig att det inte var en elefant men istället den isländska kirurgen som försökte klämma ut bebben genom det lilla snittet. Bebben blev mycket frustrerad och så fort islänningen fått ut baken på gossebarnet kissade bebben på honom. Rätt attityd, tycker jag.



Så snart de fått ut huvudet hörde jag ett litet pip från bebben och en liten tår rann okarismatiskt från ögat ner i örat på mig (ev kan det också ha varit en kaskad av störtbölingstårar, vad vet jag...)

Så kom den lille. Han låg där i sitt fosterfett och blod och sekret och såg förvånansvärt charmig ut. Dock sa han inte så mycket och jag förstod att han måste ha mycket vatten i lugnorna, så det var inga problem att låta barnmorskan och J gå till rummet intill och få styr på det, bara de skyndade sig tillbaka (jag ville ju inte nödvändigtvis behöva tillkalla satan och få honom att hitta den ansvarlige för att ha stulit min bebbe).



Efter bara några tiotal sekunder kom anastesiläkaren tillbaka och sa att han kunde höra den lille skrika för full hals utanför, och jag tackade honom innerligt för hans förståelse för vad jag behövde med några tårar till ner i örat.

Efter några minuter kom bebben tillbaka in i operationssalen, buren i armarna på J som hade tårar i ögonen och eventuell störtbölade jag lite till. Sen lade J bebben på mitt bröst, eller det vill säga min hals, eftersom det var det som det fanns plats till.

Och där låg han och tittade sig omkring på oss, mig och J, samt lite annat löst folk, och såg ut att fundera över vilka vi var för några ena typer.