Duktig som man är har man sammanställt en miniliten sopsorterings-anordning under den minimala diskbänken, som kräver att man tömmer de sorterade soporna minst 1gång per vecka.

Nu är denna tömning, som man kanske kunde tro, inte problemet. Det uppstår när jag står i bostadshusens sopsorteringshus och tittar på alla fina saker folk har slängt. Sprillans nya tv-apparater, modem, skrivare, radioapparater, hatthyllor osv. De riktigt ligger där och glänser och bedjar om att få komma med hem, som om de uppskrapat all kraft de hade kvar till att se så charmiga ut som möjligt ifall någon som mig skulle komma förbi.

Och det gör jag ju således en gång i veckan. Många gånger går det bra, men idag gick det dåligt.

 

Där låg då en alldeles fin liten radio och såg särdeles charmig ut, och hade jag inte funderat ett tag på att det skulle vara mysigt med en radio i köket (?). Jag snappade åt mig den under armen och kände mig inte helt olik den underliga kufen i Sveg som brukade släpa hem trasiga datorskärmar och dylikt.

Väl hemma saknar radion plötligt en fot och lyser inte på displayen, men en köksradio har jag fått iallafall.

 

Hoppas bara att det inte slutar med att jag släpar hem mer sopor än jag släpar ut.