Jag som tycker mig vara sällan sjuk annars har lyckats dragit på mig både influensa och nu senast vinterkräkssjukan under graviditeten.

Som om jag inte kräkts nog de första fem månaderna liksom.

Har dock funderat på ifall magsjuka är Guds sätt att få mig att ta kontakt lite oftare, och inte bara säga ett artigt "God Afton" sådär på midnattsmässan på julafton.

Typ som föräldrar som vill att man ska ringa hem lite oftare och lassar över ett ton skuldkänslor på en så de får som de vill. De skyr liksom inga medel.

För nämligen när man sitter där på tjottan med kräkhinken i händerna och undrar om det är nu stunden är kommen att lämna detta liv, då blir man väldigt troende. Iallafall jag. Alla trick duger. Alla söta och snälla och lovord om vilken fin människa jag ska bli bara någon kan få detta att sluta, Nu. Snälla och med fina änglar och söta körsbär på. Och lite snyft snyft.

Det märkliga är att det ofta kort efter detta sammanbrytande som lättnaden kommer.