Saker man hinner oroa sig för medan man väntar på ett kejsarsnitt:

1. Hur ont kommer det göra med spinalbedövningen? 
2. Kommer min stackars livmoder känna sig skändad? 
3. Kommer bebben sätta massiva mängder fostervatten i halsen i rena förskräckelsen när två vita handskar bryter sig in i hans mjuka, varma, välförsedda tillvaro?
4. Tänk om han inte var färdig?
5. Tänk om han hade två huvuden? (absurt jag vet, jag hade ju själv sett på ultraljudet att det bara fanns de delar som skulle finnas)

Och en massa annat skoj, inklusive ond bråd död, samt den värsta av alla:

Skulle jag märka när de drog isär hinnorna?!
Detta hatade jag att göra när jag assisterade till kejsarsnitt på min praktik. Dessutom gillade jag mina hinnor som de var, och inte isärdragna som ett trasigt tygstycke.

Jag teraperiserade mig själv med att ömsom gråta, ömsom rationalisera mig till att många av de saker jag var rädd för skulle jag ju ändå kanske behöva uppleva om jag födde "normalt". Plus att föda normalt skulle innebära en hel del massa ont i ganska lång tid . Det skulle jag ju få slippa. Förutom smärtan med operationsärret då, men det hade jag ju ingen referensram för, samt att det kunde jag ju få medicin för....

Nu kommer början på den spännande historien!

Tyvärr blev det inga "splash!" och telefonsamtal i stil med "thundercats are go!" och dramatisk sladdkörning med rullstol över gatan till sjukhuset (den senare hade J sett mycket fram emot) och skrik och kläm och klart!

Istället blev det en ganska stilla och lugn föreställning med ett litet snitt och en liten bebbe.

Det hela började med vändingsförsöket 2 veckor innan. Vilket var en smärre katastrof. Efter att fått runt bebben några cm (ungefär så långt som kan rörde sig själv) så kändes det som om hela livmodern höll på att säga upp sin anställning i ren protest och samtidigt kamakazi-spränga sig själv och ta med sig sina närmsta grannorgan i smälllen om vi inte slutade genast. Vilket Tant Doktor givetvis gjorde (Jag tror Farbror Doktorn må vara ett utdöende begrepp?).

Så det enda jag fick ut av det var att skaka som ett asplöv överallt, inklusive i matstrupen, i två timmar (en biverkning till medicinen). Försök äta med en matstrupe som skakar som en jordbävning komplett med magsyre-tsunami och allt.

Att föda i sätesbjudning visste jag ju inte var statistiskt fördelaktigt varken för mig eller bebben, så det fick bli ett planerat kejsarsnitt. Trots att jag inte var helt superlycklig över de omständigheterna heller, men det var ju nu så sakerna/bebben låg till. Om han inte nu kom på att vända sig själv tillslut ändå.

Vilket han inte gjorde. Han pendlade mellan sina två klassiska positioner med rumpan nedåt eller att ligga på tvären. Att försöka klämma ut en bebbe på tvären kändes ju inte heller som en särskilt statistisk fördelaktig succé (eq. mer talande för att kejsarsnitt var vägen ut).

 

Så började den stora nedräkningen till kejsarsnittet och tiden har ALDRIG varit så långsam. Inte ens när man har tråkigt. De första 8 månaderna och den sista veckan upplevdes som lika långa. Det var alltid lika trist att sitta på föreläsning och upptäcka att det fortfarande var onsdag (och inte måndagen efter onsdag), vilket man också konstaterade för 5 minuter sedan.

Jag försökte tappert hoppa lite extra nedför varje steg i trapporna men det inspirerade ingen till att komma ut och göra slut på väntandet. Det enda som hände var att bebben verkade försöka forcera sin väg ut ur högersidan på mig istället. Ungefär som att han visste att det SKA finnas ett hål här någonstans, men höll kartan åt fel håll.

J kom efter några dagar på att om han nu vände sig, ja då skulle det ju kanske inte bli "på måndag" heller. Då skulle vi ju vänta på att det blev av sig själv. Det hade J inte lust med: "Om du känner att han är påväg att vända sig så får du hålla emot!"

Men det behövdes inte.

Fortsättning följer!

 

I måndags så blev det en liten en!



Alla mår bra och vi är hemma igen. Mera skoj och förlossningshistoria kommer senare!

En sak jag tror jag kommer behöva säga till bebben i framtiden:

"Legenden säger, kära barn, att det en gång fanns något som hette vår och sommar. Detta var glada och varma tider när solen sken och gjorde så att växter växte och spridde varma vackra färger och dofter över våra landskap.

Detta är ju givetvis bara en legend och vore ju fullständigt absurt om något sådant skulle ha skett på riktigt!"

Förr tyckte jag att nyblivna mammor kunde vara lite sjåpiga. Lite smått dramaqueens sisådär. Typ som när abedissan kommer och snyltar den nyfödda bebisen från Cecilia (i Arnböckerna), och hon surar ihop och gallskriker vettet från sig och lite till. Lite överdrivet kan man tycka.

Men om någon skulle komma nu och snylta min bebis så skulle denne få se hela världen rämna i ett enda stort helvetisk slukande gap där inte ens hoppet har mod att finnas kvar.

Drömmarna har gått vidare från "överlevnadsdrömmarna" (mest baserade på att bli jagad av blodtörstiga björnar) till "efter födsel"-drömmar.

Typ 1
Det blev ingen bebis. Det var tomt därinne.

Typ 2
Det blev en (eller två) bebisar, tyvärr små som kattungar och så hjälplösa att de måste ligga i kuvös och jag får inte röra han/henne/dom.

Typ 3
Jag har fått minnesförlust pga en födseldepression och barnet har blivit ca 3 år gammalt när jag kommer tillbaka på banan igen.

Smärre katastrofer allihopa.

Jag: J, jag är inte gravid!

J: Mmmm'key....? (skeptiskt min) Joooo, det är du.

Jag: Mjahapp...

Det här med aprilskämt har aldrig varit min grej.

J har påpekat att jag använde ordet segel istället för sigill i förra inlägget, vilket det var den senare som jag givetvis menade (min hjärna har ju som sagt börjat checka ut då och då nuförtiden).

Såg framför mig hur universitetet hissade stora glansiga guldsegel i en parad över min prestation.

Kanske inte hade varit helt fel det heller.

Nu är jag klar med all min praktik för hela utbildningen. Lite läskigt må man säga. Om cirka ett år kommer de släppa iväg mig på egna äventyr. De kan inte vara riktigt kloka, tänker jag.

Men jag ropar inte hej riktigt ännu. Eftersom jag är något av en nervös typ anser jag inte praktiken färdig föränn det är registrerat hos universitetet med stämplar och förgyllda segel och andra byråkratiska påhitt.

Men ändå.

Jag är förgrymt nöjd med mig själv.

Bebben har inte förstått vitsen med att ligga med huvudet nedåt. Något som jag personligen tycker kunde vara praktiskt till förlossningen. Men icke.

Därför skall en läkare försöka inspirera den lille till att vända på sig nästa vecka. En liten potentiell biverkning till ett sådant ingrepp är akut kejsarsnitt. Nämnde de lite i förbifarten sisådär.

Mjahaja, säger jag.

Då vinner jag vadet mot mina vänner, säger J (de har slagit vad om vilken dag bebben kommer).

Ja, vi lägger alla vikt på det vi tycker är viktigast, antar jag.

Jag tror jag kommer behöva resignera en mindre avgång från bloggande från min sida.

Det känns som om jag kommer få tillräckligt mycket att stå i framöver, och för att vara ärlig känner jag av att det är ganska mycket att harva runt i just nu också.

Jag är helt säkert på att ni, mina 6 st trogna läsare, förstår.

Jag återkommer givetvis titt som tätt när ni minst anar det med en inlägg här eller där, tillslut kanske rätt så regelmässigt igen.

Ciao!

Ibland blir jag frustrerad över vad oöverkomligt det känns att komma framåt i min erfarenhet som läkare.

Sånna saker som är helt vanliga, som att prata med patienter, sköta administrativt arbete och bara förstå hur det hela är organiserat, är för mig otroligt svårt att lära mig att utföra på en nivå som jag är nöjd med. Detta gör mig så frustrerad att jag ömsom gråter, ömsom är flyförbannad. Mest när ingen ser.

Jag kan inte sluta undra om mina medstuderande som kommit lika långt i utbildningen som jag upplever det samma, eller om jag helt enkelt missat något basalt.

Så när en överläkare kommer och slänger en avancerad medicinsk fråga i huvudet på mig, som för honom kanske verkar mycket enkelt, har jag helt enkelt inte resurser till att kunna få fram ett ordentligt svar inom en för honom god tidsrymd. Och detta tar som död på mig. Jag vet sen inte om jag ska vara sur på honom eller på mig själv, så jag gör båda delar. Mycket opraktiskt och inte särdeles konstruktivt, effektivare vore ju bara att glömma det hela om jag inte tycker att jag kan vinna något på det.

Jag vet också att jag är fullständigt orealistiskt mot mig själv. När man gjort mindre än 10 inläggningar av patienter kan jag ju heller inte förvänta mig att vara expert på området. Heller inte efter att jag gjort 10 inläggningar. Kanske inte ens efter 100. Men det ser ju så förbaskat lätt ut för alla andra.

Jag har iaf börjat avancera på "gå-med-ett-syfte"-skalan när jag spatserar genom korridorerna. Där jag förr gick fort för att se ut som att jag gjorde nåt, halsvpringer jag nu för att hinna med att göra något.

J har övergett mig för jobb/semester i de svenska markerna.

Saker jag gör när J är på semester:

Multimediar. Detta går ut på att ha tv, dator och musik på samtidigt som jag antagligen ligger och sover i rummet intill. Detta retar gallfeber på J om han är i närheten.

Äter smörgåsar till middag. Retar honom också något ofantligt.

Sover som på tusen nålar och blir skrämd för minsta lilla så fort mörkret faller. Retar mig själv ofantligt på detta (är jag fem år eller?)

Sjunger som en operadiva när jag duschar. Misstänker att detta retar gallfeber på grannarna.

Dansar framför spegeln och leker rockstjärna. Osäkert om någon retar sig på denna.

Bjuder hem kömpisar på kaffe och bulle. Detta är det ingen som retar sig på, det är bara mer praktiskt när man är ensam hemma i skolådan än att stuva ner pojkvännen i tvättkorgen och hoppas att ingen märker och att han inte tar illa upp. Kackelnivån som kan uppnås vid kaffe-bulle-tillställningar är nog rent objektivt heller inte hälsosamt för en mans testosteronnivåer.

Ibland undrar jag vad min hjärna håller på med om dagarna. Särskilt användbar för mig är den inte iaf.

Mest tror jag den ligger där inne i huvudskålen och vältrar sig som en kaskelott utan vidare ambitiösa tilltag.

För när jag behöver något, vanligtvis information, så verkar den inte kunna klämma ur sig mycket. Jag tycker jag förser den med många goda godsaker av kunskap men när man försöker klämma ur något tillbaka från den, blir den mest mjäkig. En omvänd frälsare-effekt ungefär, alltså som att hälla vin på en svamp och få ut vatten när man klämmer ur den. Bildligt talat givetvis.

Jag har hört talas som något som skulle heta gravidhjärna. Om detta är ett legitimt vedertaget begrepp och vad som egentligen ingår i syndromet är jag dock osäker på, iaf är det det kaskelotten informerar mig om.

Men man kunde ju hoppas på att det går över snart så svampen kunde bli lite användbar igen.

Ja efter några om och men så blev det en lapptäckesfilt iaf.



Hoppas det duger för den lille herren att leka på den.

Det står i min bebis-bok att det är bra att barnets far (eller vem det nu än är som ska agera support) övar på att massera kvinnan innan förlossningen.

Nej med så tråååååååkigt...

Jag som tycker mig vara sällan sjuk annars har lyckats dragit på mig både influensa och nu senast vinterkräkssjukan under graviditeten.

Som om jag inte kräkts nog de första fem månaderna liksom.

Har dock funderat på ifall magsjuka är Guds sätt att få mig att ta kontakt lite oftare, och inte bara säga ett artigt "God Afton" sådär på midnattsmässan på julafton.

Typ som föräldrar som vill att man ska ringa hem lite oftare och lassar över ett ton skuldkänslor på en så de får som de vill. De skyr liksom inga medel.

För nämligen när man sitter där på tjottan med kräkhinken i händerna och undrar om det är nu stunden är kommen att lämna detta liv, då blir man väldigt troende. Iallafall jag. Alla trick duger. Alla söta och snälla och lovord om vilken fin människa jag ska bli bara någon kan få detta att sluta, Nu. Snälla och med fina änglar och söta körsbär på. Och lite snyft snyft.

Det märkliga är att det ofta kort efter detta sammanbrytande som lättnaden kommer.

Minns ni hur jag berättade om mirakelpropplösaren plommonkräm?

Ända (haha, ända) sen dess har det inte fungerat.

MEN, nu upptäckte jag att det var en annan faktor som varit med i spelet: Cocosfett. Jag hade nämligen bakat chokladbollar på cocosfett som jag åt i samma period som jag startade med plommonkrämen!

Jag tänkte använda detta exempel för att förklara ordet Confounding, som används inom statistik.

Confounding betyder enklare sagt: förväxling av orsak.
I mitt exempel: Jag åt plommonkräm, och såg en effekt av detta. Men jag tog inte höjd för andra ev. medverkande faktorer, i detta fall cocosfettet (confoundern), vilket gjorde att jag drog en felaktig slutsats av plommonkrämens effekt (propplösande). 

Så nu kan ni vifta med min bajshistoria om ni vill imponera på någon på en fest eller dylikt någon gång. Gud vet att jag kommer göra det.

Nu återstår dock problemet att luska ut om de två faktorerna verkar tillsammans, eller om jag kan få slippa äta plommonkräm, och istället måste äta chokladbollar varje dag (näääääämen så tråååååååkigt!)

Desto mindre kläder jag har kvar att ha på mig, desto fler kläder infinner sig till bebben.

Förutom att vara fullkomlig novis på området är det oerhört spännande och gulligt. Tänk att man kan vara så liten! Ofattbart. Låter trevligt för mig inför själva utklämmandet förstås. Less is more, I say.