Öööhum?
Just nu känner jag mig lika tom i huvet som en ekande konservburk.
Jag har precis kommit hem från skolan efter att ha varit där hela dan o slagits med diverse matematiska problem, så den enda energi jag har kvar i huvudet kommer till att räcka till att stirra in i väggen tills Martin kommer hem om tre timmar, o då ska jag äta våfflor.. Muuummmss...
Men jag har ändå känslan av att jag vill göra någonting nu... tycker inte om att bara sitta hemma o glo å ha tråkigt.. Men jag har ju inte hjärnkapacitet till något så jag får väl återvända till väggen..
Annars är mitt liv sinsom perfekt, sinsom urtråkigt. Jag kan ibland tänka att det är den bästa tiden av mitt liv just nu, jag är snart 20. precis gammal att göra det mesta o ung och full av energi, har hela livet framför mig med alla familjemedlemmar med mig. Ibland kan jag tycka att mitt liv är så evinnerligt tråkigt att jag bara vill att det ska gå vidare, så man får bli 50 år och ha tusen barn och barnbarn(mjaja, lite att ta in kanske) och vara rund och go. För när jag bli 50, då ska jag bli fet.
Men ett motto som jag gillar mer och mer: Ge fan i att fundera så mycket, det kommer ändå lösa sig precis som det vill och som det ska så varför ödsla tid på oro och funderingar? Jag gillar att leva lätt.
Jag har börjat med en dålig vama dock. Brottas med mitt förflutna. Varför göra det? Det som har skett har skett och att vända å vrida på det nu förändrar ingenting, mer än att jag skulle kunna lära mig något utav det. Därför har jag börjat prata med personer igen som rubbar en del av mig som jag inte förstår, o det är konstigt. Det blir som en kliande känsla som man bara vill klia slut på, reda ut, förstå varför det kliar. För även om du inte har något med mitt liv att göra längre så känns det som om du är kvar. Och jag älskar och hatar det. Jag önskar att jag aldrig mött dig, jag önskar att du aldrig varit en del av mitt liv, jag hatar dig och vill aldrig vara någon som dig nära igen. Men jag är ändå glad att du hänt mig, för annars hade jag inte varit den jag är. Lite som en katastrof.
Ja, du är en katastrof.
Imorn bär det av till Näni i Björnrike, där det ska ätas god mat och festas. Det ska bli mycket trevligt, men innan jag får uppleva det trevliga måste jag stå ut med lite matte först. Huga.
Jag har precis kommit hem från skolan efter att ha varit där hela dan o slagits med diverse matematiska problem, så den enda energi jag har kvar i huvudet kommer till att räcka till att stirra in i väggen tills Martin kommer hem om tre timmar, o då ska jag äta våfflor.. Muuummmss...
Men jag har ändå känslan av att jag vill göra någonting nu... tycker inte om att bara sitta hemma o glo å ha tråkigt.. Men jag har ju inte hjärnkapacitet till något så jag får väl återvända till väggen..
Annars är mitt liv sinsom perfekt, sinsom urtråkigt. Jag kan ibland tänka att det är den bästa tiden av mitt liv just nu, jag är snart 20. precis gammal att göra det mesta o ung och full av energi, har hela livet framför mig med alla familjemedlemmar med mig. Ibland kan jag tycka att mitt liv är så evinnerligt tråkigt att jag bara vill att det ska gå vidare, så man får bli 50 år och ha tusen barn och barnbarn(mjaja, lite att ta in kanske) och vara rund och go. För när jag bli 50, då ska jag bli fet.
Men ett motto som jag gillar mer och mer: Ge fan i att fundera så mycket, det kommer ändå lösa sig precis som det vill och som det ska så varför ödsla tid på oro och funderingar? Jag gillar att leva lätt.
Jag har börjat med en dålig vama dock. Brottas med mitt förflutna. Varför göra det? Det som har skett har skett och att vända å vrida på det nu förändrar ingenting, mer än att jag skulle kunna lära mig något utav det. Därför har jag börjat prata med personer igen som rubbar en del av mig som jag inte förstår, o det är konstigt. Det blir som en kliande känsla som man bara vill klia slut på, reda ut, förstå varför det kliar. För även om du inte har något med mitt liv att göra längre så känns det som om du är kvar. Och jag älskar och hatar det. Jag önskar att jag aldrig mött dig, jag önskar att du aldrig varit en del av mitt liv, jag hatar dig och vill aldrig vara någon som dig nära igen. Men jag är ändå glad att du hänt mig, för annars hade jag inte varit den jag är. Lite som en katastrof.
Ja, du är en katastrof.
Imorn bär det av till Näni i Björnrike, där det ska ätas god mat och festas. Det ska bli mycket trevligt, men innan jag får uppleva det trevliga måste jag stå ut med lite matte först. Huga.
Jag spelar för Livet
Mjasså, så var det dags då.
Lilla Pål har gått och skaffat sig en blogg som ska kunna förmedla till omvärlden om hennes liv. Vilket kan vara nödvändigt, eftersom Sveg är ungefär världens mest skogtäta område och det är svårt att se någon mellan tallarna. Jag håller på att få vansinnesutbrott här ibland. Så äckligt tråkigt, men å andra sidan vet jag inte om det skulle vara roligare någon annanstans.
Så nu bor jag här med en galning till sambo, saknar Musikal, pluggar matte (som jag svurit att aldrig göra igen- jag är duktig på att hålla ord jag), och njuter ibland av att vara vuxen och vill ofta vara ett litet barn. Dagarna går upp och ned, av någon anledning så känns det bara som om jag minns de värsta och som om jag bara har sådana, men om jag tänker efter har jag många bra dagar också. Ja, ni lär ju få erfara av bloggen, det var ju trots allt det som var tänkt.
saker som
Fru Karlsson, tankar, Matte, konsum, ex, fäder, kometer, trasiga tv-apparater, saknad, skratt och numera WoW.
Lilla Pål har gått och skaffat sig en blogg som ska kunna förmedla till omvärlden om hennes liv. Vilket kan vara nödvändigt, eftersom Sveg är ungefär världens mest skogtäta område och det är svårt att se någon mellan tallarna. Jag håller på att få vansinnesutbrott här ibland. Så äckligt tråkigt, men å andra sidan vet jag inte om det skulle vara roligare någon annanstans.
Så nu bor jag här med en galning till sambo, saknar Musikal, pluggar matte (som jag svurit att aldrig göra igen- jag är duktig på att hålla ord jag), och njuter ibland av att vara vuxen och vill ofta vara ett litet barn. Dagarna går upp och ned, av någon anledning så känns det bara som om jag minns de värsta och som om jag bara har sådana, men om jag tänker efter har jag många bra dagar också. Ja, ni lär ju få erfara av bloggen, det var ju trots allt det som var tänkt.
saker som
Fru Karlsson, tankar, Matte, konsum, ex, fäder, kometer, trasiga tv-apparater, saknad, skratt och numera WoW.
