Vissa kanske tycker jag har varit lite väl utelämnande omkring mina graviditetsgener, men se egentligen är det bara terapi för mig själv.

Min teori är att bryta ner värdigheten pö om pö så det inte blir en så stor omställning inför/efter El Grande Finale där jag skrik-svär-fis-prutt-bäsch-blött det nya livet ut i tillvaron samtidigt som tio personer intenst stirrade på min vagina.

Man kan liksom inte ha så mycket värdighet kvar efter det.

Till en av de många gravida fäblesserna tillhör ju så också förstoppning i sådan grad att man har lust att öppna en flaska champange och fira till det lite varje gång man lyckas producera lite "nummer två".

Jag har provat ALLA huskurer och receptfria mediciner utan någon nämnvärd effekt. Skulle precis till att gå till farbror doktorn och be om något starkare, när sista lotten föll på att testa plommonkräm.

Vanliga plommon eller torkade plommon har inte haft någon större inverkan på tarmmotaliteten. Men se plommonkräm fungerade ju bättre än de värsta propplösarna någonsin! Dock smakar det ju inte direkt som solskensljus och choklad...

Jag har därför kommit på en mycket fin slogan:

Plommonkräm - Looks like poo, tastes like poo, makes you poo.

Åååh jag skrattar så jag tror min bäckenbottenmuskulatur snart går på sjukpension för utbrändhet:

Det står i min föräldrabok att man inte ska bli besviken ifall man knappt kommer ur morgonrocken de första veckorna med nyfödd bebis.

Jag kan inte förstå hur detta skulle kunna vara ett problem. Det förändrar inte särskilt mycket eftersom det är så jag i princip spenderar all min ledig tid.

Jag trivs ypperligt på min lediga tid.

Min nya favvo-låt.

Denna titel kan erhållas när man tåls att spelas minst 11 ggr/dag utan att jag hört nog av den.

 

Tänk er t.ex. The Hunger Games med en themesong som denna, hade lätt höjt filmen ett snäpp eller två.

Andra spännande upplevelser med att vara gravid:

1. Man måste applicera Newtons tredje lag om rörelse för att ta sig upp ur sängen på morgonen

2. Det är alltid lika spännande att raka bikinilinjen i blindo.

 

3. Det är ännu mer spännande att hoppas på att man inte (eller iaf inte så mycket) läcker, varenda gång man råkar nysa lite (trots att man står med korsade ben).

 

4. Det är svårt att minnas de tider när både "nummer två" och att sova var en enkel match.

 

5. Varje gång jag försöker vända mig i sömnen spelas ett action-soundtrack upp i huvudet, för att liksom matcha rörelserna och ansträgningen.

6. Det har utvecklats en femstegsteknik för att vända sig från sida till sida (i takt till actionsoundtracket):
1. Försök tryck upp överkroppen en aning över madrassen med ena armen,
2. Vobbla över kroppen till andra sidan,
3. Försök få fatt i kudden som ska ligga under magen (som nu ligger bakom ryggen),
4. Placera kudden och lägg dig ned
5. Vänta på att bebben har funnit sig till rätta i den nya positionen.

7. Jag blänger surt på någon som undrar om jag verkligen åt upp HELA kakan alldeles själv.

8. Man slår på spisen med magen när man försöker vända sig i köket.

En möjlig förklaring till ökande vikt, magomfång och andnöd:

Det haglar tätt på klagfronten nuförtiden.

Förutom att man känner sig som en flodhäst när man vankar runt och samtidigt flappar runt med armarna som en längs sidorna som en pingvin i hopp om att använda dem till att ta sig fram lite snabbare, är man dessutom svettig, hungrig, förvirrad och full av allt annat än syre och energi.

Nu har dessutom huden på mina armar börjat fnasa som ett wienerbröd.

Jag törs knappast googla varför.

Typiskt problem nuförtiden:



Glipan mellan byxorna och tröjan blir allt större och större. Det enda som knappt passar mig nuförtiden är understället (som ni kanske märkt).

Min stackars lilla mage kämpar för att hålla sig samman. Plötsligt måste bebben ha blivit jättestor för nu börjar t.o.m botten på min naveln bli nervös över att behöva komma ut i ljuset.


Den känns iaf hiskeligt stor.

Börjar även bli väldigt nervös över att jag kommer ha blivit till en grå gammal uttänjd slapp trasa där i maj.

För att få slippa cykla flera kilometer i snålblåst och andnöd med magen i vädret och flåsa och frusta som en flodhäst för att ta sig fram i de tappra 2km/h som jag kan uppbåda, för att få "prata om mina bekymmer" (som jag inte har) med en person som jag inte vill ska blanda sig så mycket i mitt liv, fick jag J till att avboka de flesta av våra resterande tider hos barnmorskan (själv vågade jag inte).

Detta gjorde ju givetvis att jag dagen efter vaknade upp yrslig, förvirrad och allmänt inte bra.

Eftersom jag är på praktik kunde jag ju snabbt ta blodtryck och lite annat smått och gott på mig själv innan jag rinde till min egen läkare och konfererade.

Han drog till med standardtipset "drick mycket vatten och vila hela helgen". Det tyckte jag lät som ett ypperligt råd och gick genast hem och glodde på chic-flics.

Men det är ju typans att sånt ska hända precis när man säger att man inte vill ha någon hjälp.

 

Helt plötsligt är det jobbigt att stå, gå, sitta, sova... Vad jag än gör trycker magen på revbenen och lungorna så jag får andnöd och smärtor, och är det inte det så får jag ont i ryggen. Mindre roligt. Men iallafall lite roligare än att må illa.

Detta har lett till tilltag som följande:

Då kan jag iaf andas någorlunda. Men efter ett tag får man blodstopp i benen.

Ett återkommande problem nuförtiden:



Och ja, det är nutella.

Sånthär kan få mig att sura ihop fullständigt i en djup pöl av krokodiltårar

... något i detta stadie skulle han nog säga något i denna stil:

... att jag kom hem med en burk nutella idag.

Men den stod i (godis)hyllan med alla sina vänner och såg så otroligt ensam ut!

Jag kunde ju inte bara lämna den där.

Idag lider jag av tristess och har därmed beställt en hoper böcker jag vill ha (samt inte beställt en ännu större hoper böcker, jag egentligen också ville ha pga snålhet).

I denna beställda bokhög föll även John Ajvide Lindqvists Hantering av de odöda.

Denna karl kan vara så utstuderat ondskefull och brutalt verklig så det pirrar i magen flera timmar efter att man läst ett stycke. Sen blir jag ju givetvis harig som en paranoid ex-torped för ryska maffian och gömmer mig förskrämt bakom gardinerna i veckor. Kan vara lätt opraktiskt.

Lilla stjärna vågade jag inte ens läsa slutet på. Jag vågar knappt röra omslaget längre. Jag har gömt den längst in i bokhyllan bakom massa andra lyckliga pockets ifall hemskheterna skulle få för sig att försöka komma ut.

Men jag vill liksom ändå gärna läsa en till, med denna renaste skräckblandade förtjusning som gör att man försiktigt tassar vidare, bokstav för bokstav...

Vissa dagar är det bara helt ok att gå hem och äta upp en godispåse rakt upp och ner. Bara sådär.

Pust.

Eftersom jag är i praktik i mitt kirurgiska block så får jag mest assistera till operationer (skulle jag tro, det verkar så hittillis iaf).

Detta innebär att stå i strålkastarljus i kirurgkläder + full steril mundering, som inte har en endaste por i tyget i närheten av att kunna andas, hårnätsmössa, plasthandskar, mask och hållas och hjälpas och torkas och koncentreras för allt vad man går för.

Häromdagen kände jag hur svetten rann ner för baksidan av benet och jag hoppades innerligt att det var svett, och inte, tja, säg... Fostervatten?

Jag är nu inne på mitt andra praktikförlopp i utbildningen, mycket spännande.

Till skillnad från förra gången, då jag kände mig som ett vilset får och ville mest sitta och gråta i ett förråd, så känns det som om jag har lite mer kött på benen. Nu törs jag gråta utanför förrådet.

Närå, skämt åsido, jag har inte gråtit någonting ännu. Men det var ju trots allt bara första dagen. Det kommer nog helt enkelt både dåliga och bra dagar. Som min gode "kollega" berättade: "sista dagen på min praktik så skulle jag assistera den ansvariga överläkaren till en operation, där jag avslutade operationen med att sätta suturnålen rakt i hans finger. Han blev så arg så jag funderade på om jag skulle komma att behöva sy ihop venen i pannan på honom snart också... Som tur var hade vi fyllt i evalueringen dagen innan".

Man går aldrig säker.

Jag vet då någon som är mycket välkommen

Sedan J höll simskola för min blommor i somras när jag var på min äventyrssemester, har alla, förutom de som redan lidit drunkningsdöden när jag kom hem, repat sig. Förutom Mr Two face.



Mr Two Face var innan simträningen en vanlig herdelig kaktus. Nu är han helt enkelt som han är, han verkar halvt ha tappat önskan om livet och mer kärlek från min sida verkar inte duga till att bli ett komplett-face igen.

Han / Jag får väl helt enkelt leva med att han för alltid kommer vara sårad, som en annan Batman-fiende.

Familjen annorlunda har börjat på tävä igen. Me mucho gusto.

Tyvärr verkar det dock ha kommit in lite nya torra familjer i serien, det var ju trist. Men min favorit familjen Wallquist är kvar! Mamma Maria förgyller alltid min dag. Jag skulle behöva en sån som henne i mitt liv tror jag.

Idag upptäckte jag dessutom att Mamma Maria har sin egen blogg!
http://minbebis.com/blogg/mariawallquist/ 
WTF! Och ingen har sagt någonting! Det var då det fräckaste värsta jag någonsin varit med om. Att jag skulle ha varit lätt sinnesbefriad och inte kollat upp detta själv kan också vara fallet.

Från och med nu ska jag slaviskt följa den iallafall.

Med mitt track-record över förloppet av graviditet så tror jag i övrigt att jag inte skulle klara av de där 10 graviditeterna utan att tunna ut till osynlighet när jag står i profil, så det blir nog ingen familjen annorlunda för min del. Får försöka vara speciell på något annat vis. Alternativt adoptera en hoper.