Min kiss-registrator verkar ha gått sönder.

Jag kan vakna mitt i natten och tänka att "nu är det krriiiiiiiiiis! Olyckor kommer hända!" och hoppa jämfota med korsade ben ut till badrummet för att hålla sakerna på sina säkra platser tills det är fritt fram att komma ut.

Sen sitter man där och funderar på hur fem (!) små ynka droppar kunde kännas som stormen Sandy inne i magen.

Ett annat tillfälle sitter jag på föreläsning och får mig en liten paus. Jag är inte kissnödig men tänker "det är nog bäst att kissa ändå innan nästa föreläsning".

Så sitter man där på toan och undrar om det någonsin ska ta slut? Seriöst? Är det normalt att kissa en strid icke sviktande stråle i över två minuter?

Konstaterade just att det blir ingen skidåkning (slalom) den här säsongen pga magen. Får nöja mig med längdskidor. Typiskt.

Inte för att jag varit en sådan fast och pålitlig åkare de senaste åren heller, men ändå. Det är mer principen att jag inte KAN/FÅR som är ny.

Skvallerelden verkar ha brunnit i min klass. Helt plötsligt är det främmande personer (ibland undrar jag om de ens går i samma klass som mig, jag har aldrig sett dem förr?) som kommer med lyckönskningar och nyfikna frågor.

Jag antar att det är någon ivrig skvallerbytta bland mina vänner (jag anar att det finns en del:P) som spridit löpelden, för jag tror inte de tar mig på utseendet (jag är fortfarande konkav om magen).

Inte för att det gör någonting, men min sociala fobi verkar inte trivas och jag blir högröd i ansiktet så fort jag inser att någon främmande pratar med mig.

Jag kan riktigt höra hur skvallermantrat viskar i korridorerna: "Tomatoface is pregnant, we're expecting a tomato in spring"....

Jag verkar lida av många glamorösa tillfällen nuförtiden.

Idag fick jag slänga mig på toaletten i ottan för den sedvanliga morgonkräkningen.

Så när jag ligger där och hulkar, toaletten upptagen av att ta emot magsyra från min mun, verkar min blåsa inte kunna vänta på sin tur. För varje kaskad magen klämde upp, klämde den ut lite i trosorna (vilket var de enda, tillsammans med legginsen, jag bar i detta graciösa momentum).

Kul. 24 år och jag har just kissat på mig. Jag undrar när det hände senast.

"Aaa men va fn E! Där gick du över gränsen! Det är väl inget roligt att höra om när du besudlar dig själv heller!" tänker ni nu.

Nej, det är det inte heller. Det roliga består i när jag får springa ner i tvättstugan i källaren (jag bor på tredje våningen) utan byxor med rumpan bar eftersom de nu blöta legginsen var den enda rena underkroppsbeklädningen jag hade uppe i lägenheten.

Jag ska kanske tillägga att många av mina medstuderande (och därmed folk jag måste träffa i värdiga tillfällen, typ när jag ska leka läkare) bor i samma trappuppgång som mig.

Jag älskar att höra hur min värdighet ligger nere under fötterna och skrapar mot gruset.

Idag kom J hem från affären där kassörskan oprovocerat försett honom med det här kortet:



Haha! Säger jag. De måste ha sett tecknen när han har varit där hundrafemtio gånger på obscura tider de senaste månaderna och köpt omaka saker som hallonsoda, saltlakrits och avokado.

Häromdagen fick jag hjärnsläpp. Jag läste detta på ett paket m&m's

Så tänkte jag: "meeeen hallåååå, årets mest onödiga uppfinning! Varför skulle man vilja återförsluta ett tomt paket? Vad är vitsen med det liksom?!"

Så slog tanken mig att det kanske fanns människor som inte åt upp alltsammans med en gång.

Vad nu vitsen med det är.

RIIING RIIIING skriar telefonen i ottan.

E får tag i den skrikande plastlådan och lyckas förskrämt svara i den.

J: "E! Du måste kolla min internetbank! Nu!"

E: "...zzz... Är du säker på att det inte kan... zz... vänta...zzz...?? Jag sover... ZzzZzzz..."

J: "Nej, jag måste veta nu"

E: "Mjahapp men då måste jag kliva upp och starta datorn.. Jag ringer tillbaka...."

E lägger på och börjar sömndrucket leta efter sockor och andra attribut som kan göra sig bra mot kylan utanför sängvärmen.

Lagom till att E får på sig de sista koftorna ringer J:

" E, du behöver inte kolla internetbanken längre. Jag klarar mig".

E: "....... Seriöst? (?!?!?!!!) Du inser att du just kört upp en gravid kvinna ur hennes skönhetssömn, hoppas jag?"

J: "Mja... Jo... Förlåt.....

Jag har just blivit utpekad att gå till sjukhuset och intervjua någon stackars kvinna som har varit med som ett födseltrauma, och sedan omvandla detta till en case som hela studiet kan arbeta med.

Känns som ett extremt passande ämne för mig just nu.

Tanken om att hoppa av skolan fullständigt för att slippa, har slagit mig.

Vi behöver byta ut vår disktrasa. Dock har den gamla varit med så länge så jag minns inte ens när den kom till. Den luktar som en gammal avlägsens svågers f.d. makas kusin.

Jag vägrar således ta i den.

Därför har jag strategiskt placerat en ny bredvid så att J kanske fattar vinken.

Nu har den nya legat där i tre dagar och situationen är tyvärr inte förändrad.

Jag har fått en symaskin!

Här sitter jag med min nya symaskin, tyvärr utan något att sy ännu. J tyckte jag skulle ta på mig min fina segerhatt. Så det gjorde jag.

Förhoppningsvis blir jag mer sysselsatt med att sy i framtiden så jag inte bara behöver sitta där sysslolös i min segerhatt.

Jag kom på ett annan ypperligt sätt att använda min urfula tröja istället för att skicka det till min stackars känslolabila gamla slöjdfröken.

Jag ger bort den i julklapp! Min äldsta bror känns som ett passande offer. Han är alldeles för snäll för att våga säga något, dessutom har jag en fäbless för att ge honom trasiga och oanvändbara saker, exempel: http://eelyon.blogg.se/2009/december/julsnojulhistoria.html.

Sen tänker jag helt enkelt vara alldeles ypperligt nöjd med den och insistera på att han ska ta på sig den och skryta över att jag gjort den själv, utan någon form för insikt om hur förjävlig den ser ut. Sen ska jag alltid be (tvinga) honom bära den till fina tillställningar, som mitt bröllop t.ex.

Jag har drabbats av hobbyutveckling här i höstmörkret i Danmark. Som sådär gärna händer om hösten. I år föll lotten på stickning.

Jag tänkte lite modest börja med en tröja. Det gick lite sisådär.

Här ligger jag i ett hörn på hallgolvet efter århundradets skrattanfall efter att ha provat min hemslöjdade tröja.

Sällan har så lite hemsnickeri skapat så mycket glädje.

När jag började projektet så tänkte jag att om tröjan inte visade sig passa (eller något annat) så skulle jag skicka den till min stackars slöjdlärare i lågstadiet som började gråta en gång när jag visade upp min stickade halsduk för henne på lektionen. Hon grät inte av glädje, skall påpekas.


Jag hade liksom tänkt skicka med en lapp där det stod "du behöver inte vara ledsen längre, det visade sig att jag blev ganska ordentlig ändå". Någonting säger mig att det inte kommer hjälpa.

Tur att man kan nysta upp och göra om, göra rätt. Upp på hästen igen bara!

Ja jag vet, håll i hatten, blogga två inlägg på SAMMA DAG! Nä nu.

Tänkte bara  meddela en liten hemlis. Om allt går som det ska så skulle det gärna dyka upp en liten bebbe sådär på vårkanten. Spännande, tycker jag.

Ännu en sak jag saknar här i Danmark är prinsesstårtor. Därför bakade jag en egen.

Som mer eller mindre väl känt så drömmer jag konstiga drömmar.

Inatt var jag på maskerad och var utklädd till den lilla tjocka ungen (även känd som Corpse kid) som går omkring i koppel i filmen The Nightmare before Christmas av Tim Burton.

Jag ser detta som ett tecken på att jag gett upp min ungdoms skönhet och inte ens försöker vara snygg längre, nu försöker jag bara skapa allmän desperat uppmärksamhet.

Nu har jag lyckats köpa det billigaste köksrullepappret igen. Det brukar inträffa sådär då och då när jag känner mig fattigt. Dock lämnar det mig alltid med en känsla av att ha blivit lurad, när jag kommer hem och använder det.

Här är en bild som exakt illustrerar vad som är problemet med det billigaste, billigaste hushållspappret i byn:

Den är liksom magisk mycket starkare i den perforerade sömmen än mitt på arket.

 

Snart är det min födelsedag. Jag önskar mig arboga skivbar leverpastej. Gärna på tekaka. Bara så ni vet.

Igår hade jag en såndär fantastiskt upplevelse man gärna sluppit varit med om.

På väg hem ifrån gymmet märkte jag att det började trycka på (ni vet, tarmarna börjar ju också motionera när man motionerar övriga kroppen - jag vet, jag har läst). Jag klämde trofast ihop och snabbade på stegen medans kallsvetten började pärla sig i pannan och jag önskade att det inte var så långt hem (gymmet ligger på andra sidan vägen från min bostad).

Hur som vem, så smet sig lite luft förbi min superba barriär av ringmuskler och katastrofen var ett faktum. Ja, nu hörde ju jag inte faktumet, eftersom jag hade mp3:n intryckt i öronen blåsandes superhjältemusik genom min skallbas, men det gjorde säkert de två tjejerna som gick bakom mig. De övergick nämligen till strategiskt långsammare steg och ökade avståndet mellan oss.

Jag spände gluteusmusklerna hårdare och älgade mina olympiska-gång steg om ännu mer beslutsamt.