Ja just det ja

Nuuuuu kom jag ihåg varför jag hade slutat tagit notater på papper och istället släpade med mig datorn till alla föreläsningar. Det får nämligen alla pappren till att se ut såhär:



Vilket inte sker om man skriver på datorn. För då kan man sudda, och/eller skriva om. Eller trycka in mer text mellan, något som jag verkar gilla att göra, utan att det ser ut som ett kaos med pilar och stjärnor för att kunna hålla koll på var jag ska fortsätta läsa...

Om det hjälper på förståelsen att förstå vad jag menar när jag väl ska till och lära mig det utantill, ja det är frågan.

Morotshår

Häromdagen slog jag till och gick till attack mot min utväxt.

Det slog tillbaka med ett mandarin-färgat hår.

Så nu kan J med rätta kalla mig lilla Klämm-E (smeknamn för Clementin). Det har absolut ingenting med klämmande att göra, tror jag. Jag fortsätter iallafall tröstande övertala mig med det.

Familjen Annorlunda

Alltså, mina måndagar börjar gå ut på att bara sitta och vänta på att klockan ska bli åtta. Ja, jag vet, det kanske inte är tecken på världens mest starka, inspirerande och kreativaste personlighet, men även jag måste få lov att göra det jag alltid gör.

Så här sitter jag, och tittar på ett program som handlar om absolut ingenting. Eller kanske allting? Ibland känns det som om de där annorlunda familjerna har allt jag inte har. De har hus, gårdar, massor av barn, massor av syskon, massor av kärlek, och så verkar de bara ha så vansinnigt trevligt och roligt hela tiden.

Då blir jag genast vansinnigt avundsjuk och girig, samt deprimerad.

Man kanske skulle ta och sortera sina prioriteringar.

Fuck Yeah


Typical


Detta vill jag göra på min möhippa



Och Självklart ska jag vara Peach.

Note to yourself dear friends!

Trasig inifrån

J ropade just in mig till köket för att visa att glasburken som vi förvarar frukostflingorna i har lossat lite glas från kanten.

Detta EFTER att jag ätit upp mina frukostflingor!

Det är hiskeligt vad ont i magen jag fick efter det.

Det är ute med mig.

Hon som är sådär konstig.

Igår kväll var jag bjuden på kalas, och jag är ju inte den som är den som säger nej till en massa kalas-fika!

Så när jag kommer fram öppnar födelsedagsbarnets minsta son dörren och annonserar min ankomst:
" MAaaaaamaaaaaa! Nu kommer hon som är sådär kooooonstig!"

Och då undrar jag, är det barnens eller föräldrarnas åsikt?

Tur att jag inte är den som bryr mig.

Ps. Barnen är svenska, så de kan inte klaga på språket den här gången!

Idag


Sooolen

Det är märkligt hur glad man blir i hjärtat när solen börjar titta fram under vinter-vårs-månaderna. Det är liksom som att återse en gammal vän som man inte sett på några månader (och det har jag ju i princip inte heller).

Det är som att det skiner lite ur hjärtat på en själv, när det sker.

RSS 2.0