I höst/vinter ska jag skriva avgångsprojekt.

Därför har jag blivit tillskriven en forskningsenhet och var och hämtade upp nycklar till avdelningen för några dagar sen.

Då blev jag också visad MIN dator, MITT skrivbord och MITT KONTOR (mann nu lell!). Sedan blev jag guidad runt och presenterad för alla som "E, som skriver special för överläkare LL".

Och "PING!" så släppte lillfingret från tekoppskanten.

Förutom att tjuva åt sig extra service kan man även skylla på W i stunder av sinnessvaghet.

Som idag när jag var på café.

"Det blir 96 kr" sa konditorn/bagaren/konditorn/baristan/annat-fint-namn-för-jag-bakar-godsaker-och-säljer-dom-dyrt

"Men, kostar inte dagens 75?" undrade jag
"jo, måndag till fredag"
"Jaha! Ja det är lördag idag förstås" sa jag och håvade fram 75 kr.
"ööum, ja, tack, då saknas det bara 26 kr"
"aaaah men alltså! Förlåt! Det sa du ju... Sorry, jag kan knappt stava till mitt eget namn nuförtiden.. Ehem, uppe halva nätterna och så, du vet" säger jag och pekar menande ner i vagnen (vilket är världens största lögn, eftersom W sover så gott som hela natten samtidigt som mitt sömnbehov drastiskt och magiskt sjunkit från 10 till 5 timmar per natt. Peppar peppar peppar (jag kan inte peppra detta nog).
"ja.. såklart! Ingen fara, tänkt inte på det..."

Igen, sjukt praktiskt.

Av någon märklig anledning har jag och Posten Danmark kommit i luven på varandra.

Eller det vill säga att jag har kommit i luven på dom, eftersom dom inte verkar veta var jag bor (inte så praktisk för ett postväsen, kan man tycka).

Detta leder till att ett flertal av mina paket inte kommer fram. Efter att ha käbblat upprepade gånger med posten och fortfarande inte fått bukt med problemet beställer jag nu varor i J:s namn (hans paket kommer iaf fram).

Dock måste J vara så söt och skriva fullmakter till mig så jag kan hämta (i princip) mina paket.

Men idag när jag skulle hämta ett paket så ville post-tanten inte lämna ut det iaf! WTF?!

Så jag vred upp vagnen och stampade ner på hjullåset och drog sen på mig min drygaste "nu-jävlar-ska-du-få-höra"-attityd och tog ett djupt andetag och... Inser att tanten tittar förtrollat ner i lilla W:s plyte.

Jag var inte sen att hoppa på tåget så jag slängde snabbt av mig dryg-attityd-kappan och böjde mig teatraliskt ned och rättade till den icke-felsittande gubbkepsen och log så sött jag bara kunde... och DET FUNGERADE!

Någonstans där inne i det lilla postbuds-tantens stela inre smälte det så pass att ett litet paket kunde slinka förbi.

Sjukt praktiskt.

Nu ska jag klura ut fler sätt jag kan använda detta till min fördel.

Häromkvällen informerade J att jag hade tröjan på mig ut-och-in. Jag informerade tillbaka med att detta hade redan kommit till mitt vetande, med en vänlig utskällning om att det inte angick honom (jag kan vara så förbannat trevlig, bara jag vill).

Nästa dag var jag noga med att få på mig T-shirten åt rätt håll.

Det var först på eftermiddagen jag insåg att byxorna var ut-och-in istället.

I sommar tog jag revansch på Larven!

Denna märkliga Berg-o-dal-bana med en drogad clown- larv till förare skrämde vettet ur mig när jag var 3 år och blev nedklämd i karusellvagnen för två dramatiska, livsfarliga varv på rälsen. Om jag inte var en fegis innan, blev jag det definitivt efter detta trauma.

Men i sommar kom chansen att ta revansh på kräldjuret tillsammans med J:s systerdotter (4 år).

Det gick lite fort i kurvorna, men jag vill meddela att det gick bra! Jag blev till och med så pepp att jag funderade på att åka en "vuxen" berg-och-dalbana. Men som tur var tog jag mitt förnuft till fånga i kön, när jag insåg att jag ju tycker om att leva.

Man kanske skulle bli en adrenalin-junkie?

Scenario: folk som mister sina barn, barn som far illa, barn som är sjuka osv osv.

Min reaktion förr: meh, det var ju tråkigt. Bättre lycka nästa gång. Återhämtningstid: 2 minuter.

Min reaktion nu: Bluöhähöjuiiimmmnngg snyft snyft vaaaaad?! Nääääähähä-hääääääj! Men huhuhuhu storsnyft blagörgla snorslemsnyt huä-huä-huä så fruktansvärt huä omänskligt guuuhuuuuujmh kvid-snyft-frust-svälj-huä --> Stortjut (som en clown som sitter ner mitt på golvet i skräddarstil med tårarna sprutande åt alla håll). Återhämtningtid: 4 dygn. Kan ev få ner det till 2,5 dygn om jag får krama bebben hårt, hårt, hårt i flera timmar.

Äntligen! tänkte jag när jag satte mig på spinningcykeln idag. Äntligen ska jag få ta i tills jag nästan skiter på mig. Sånt gillar ju jag. Det har ju varit ett år av moderat träning pga babybumben, men nu kunde man ta i utan risk för att något skulle ramla ut.

Och som jag fick ta i, utan att ta i särskilt mycket. Min kondis verkar tydligen ha gått och blivit bekväm av sig och ändrat attityd till soffpotatis. Typiskt kondisar, de går och förslappar sig så fort de får chansen.

Men jag drillade den päran tills den låg i ett hörn i mitt inre och grät förskrämt, medans jag själv erfarade en halv hjärtinfarkt, av detta ändå inte så hårda spinningpass.

Må'n icke den kommer sig på benen igen.