Nu var det sista aftonen på min sköna tillvaro, för imorgon brakar helvetet lös ännu en gång. Hade tänkt försöka infinna ett slags lugn och en metodik sällan skådad denna omgång, så som jag kännt det de senaste dagarna men slösovande och bokläsande, och långsamt omvandla mig till en munk. Jag är så stressad hela tiden, men var är jag påväg? Varför stressa framåt om jag inte vet var jag ska? Och ännu hellre, varför stressa framåt när jag faktiskt vet precis var jag ska? Jag har nog alltid varit halvt om halvt stressad och uppjagad i mitt liv, som på spänn, som om en tiger skulle överfalla mig när som helst. Men jag har inget att oroa mig för, så varför oroar jag mig?

Idag tänkte jag sprida ord genom att berätta om mina hänga-tvätt-problem. Eftersom Kung Bore i år bestämt sig för att ta för sig av ett större stycke land (hela vägen långt ner i Tyskland och vidare) och tagit med sig sina kumpaner minusgraderna så görs all form för tvätthängning på balkongen formidabelt omöjlig. Så i brist på annan plats har jag installerat ett tvättställ i min skrubb- liknande toalett, där elementet kan brassas på och alla toalettsakerna kan leka aromabastu med sköljmedelsdoft. Fungerar ju utmärkt, tills jag insåg att det blir fruktanssvärt dammigt. Inte bara på toaletten, utan överallt i lägenheten. Det är som om hela luften tätad med små illsinta dammpartiklar med toalettaromabastudoft, till min näsas stora förtret. Den är röd, förbannad, snorar och spottar och fräser. Och kliar, något fruktansvärt. Efter åtskilligt sömnlösa nätter (flera dagar efter att man städat noggrant och vädrat med korsdrag så de få tavlor man har ramlat ned från väggarna i protest) börjar man inse att tvättställningslösningen orsakade mer problem än problemlösning, och man börjar desperat söka vidare efter nya idéer.

Alternativ ett är att man kan bära ner tvätten i källaren och torka den där = jobbigt. Orkar inte gå så långt, bära upp och ner när man har sånt lyx som tvättmaskin i lägenheten. Alternativ nummer två: Prova torka på balkongen, även fast det i från början låter som en idé dömd till döden, det är ju ändå någon plusgrad. Fast det var det ju givetvis bara tills jag hade hängt ut tvätten, då slogs det helt plötsligt kölds- och snöstormsrekord. Herr Murphy och hans lagar har sinnrikt roligt. Mina kära danska grannar har också fantastiskt roligt, med en tokig svensk som tror att det är sommar så man kan torka kläder ute i +3. Men inte jag, eller min näsa. Så då kommer vi till alternativ 3: Gå på apoteket och köpa medicin mot allergi, och sen fortsätta torka inne i aromabastun som vanligt. Den tredje metoden är accepterad, men ännu inte testad, så imorgon bär det alltså av till apoteket.

Aah, ljuva livet att ligga å sängen å dröna fram till halv tio å sen slå upp en roman att läsa (bara för skoj skull!) fram till elva, släpa sig ut i köket i skitiga mjukisbyxor och gräva fram mastodontfrukost á la hotell o sen glo på tv under tiden man trycker födan i sig, för att sen återvända till sängen och sin goda bok! Sweet life!

Annars är jag piss-irriterad på universitet och betygsättning för tillfället. När man inte kan något då går det skitbra, och när man kan allt så går det snett åt pipsvängen där pepparn växer! För-arg-e-ligt! Å piss-irriterande. Åååh...!

Så nu måste man alltså släpa sina flingor samman igen för att prestera samma sak en gång till, när man kunde det från början och har dessutom nya saker att ta tag i. Jag trodde jag var bättre än att behöva göra om en skriftlig liten uppgift (det är alltså inte ens tal om en tenta, för den vet vi ju sen förut att jag inte kunde något till- så det nederlaget är någorlunda accepterat), men det är väl bara bevis på att jag är dödlig. Jag gillar det inte.

Så nu pumpas det musik på hög nivå för att pumpa upp styrkorna med flingor (eller indianer eller varför inte bestick, i paket, reservat resp. lådor) till krig igen, och för att få självförtroende tillbaka på topp. Å tack H och J för stöd och klapp på huvet, jag skall minnas visa ord väl.

Skarp som en samurajklinga, har jag hört.

Idag är det söndag och den överdrivna konsumtionen av kaffe (vilket i mitt fall består av EN kanske lite större kopp per dag- jag är en liten människa) börjar långsamt släppa och hyperaktiviteten avta till ett slags mask/kräl-liknande tillstånd och man ler fånigt som en filbunke. Äntligen börjar sömnen nå ner till de där djupa nivåerna när det faktiskt lönar sig att sova och man blir utvilad- på riktigt. Det är som om man måste betala tillbaka för sin lånade energi.

Tentan i fredags gick väl lite sisådär, satt mest där med mitt 20-frågors häfte och kände mig som en kum-quat? Har jag läst detdär? Vet vi något om dethär? Vad försöker ni få mig att svara på denhär? Min fantasi har aldrig varit så mycket på topp! Å andra sidan har jag aldrig varit så okritisk till några av mina egna alster som just då.. Dock var min enda inställning att "jag kan ju iaf gå dit och försöka" vilket resulterade i att jag kokade ihop en väldans potpurri/fruktsallad/makaronipudding av de mest underliga föreställningar kring mag-tarm-kanal och enzymreglation, som jag avslutade med att spilla Coca Cola över. Colan gick helt enkelt bananas, helt oprovocerat (!), och jag gick kumquat(?) (för visst låter ordet kumquat ganska förvånat och frågeställande?)
Nu håller jag alltså en halv tumme och en tå på att det kanske går vägen, dock tror jag att en mini-apelsin-liknande citrusfrukt hade lyckats bättre än jag gjorde. Så går det inte vägen så kan jag gott förstå det, för jag har inte förstått någonting. De intressanta var att de flesta som kom ut ur dendär salen tillsammans med mig kände sig också som kumquats med skrivkramp, imponerande fantasi och minimal okritiskhet. Hela danska fakultetet kommer klia sig i huvet och undra vad f-n vi har hållit på med i två månader, och varför medicinstuderande ser lika förvånade ut som en liten liten apelsin och gick bananas (mycket frukt idag).

Annars hörde jag en vårfågel häromdagen som skvallrade om att våren kanske var påväg, men jag vet inte. Jag är lite skeptisk till skvaller. Våren är starkt motbevisad med minusgrader, snö och is och förfrusna fingar på cykelstyret. Å andra sidan vet jag ju inte riktigt vad tittiknaz-tittiknaz-tittiknaz betyder, och kan egentligen betyda "men för i h-e va kallt det är kan det inte ta å bli vår någongång!" eller vad nu vårfåglar kan tänkas vifta med för ord om våren. Men jag är ganska säker på att jag håller med, vårfåglar har säkert mycket bra att säga. Säkert kumquats också. Iaf bättre saker än en filosoferande hyperaktiv kaffedrogad jag som släpps lös med papper och penna i fyra timmar på en fredagseftermiddag.

Låter fruktanssvärt kallt. Ser framför mig en hög med blåfrusna människor i badkläder som SKA äta ute för de är på semester. Ungefär som svenskar som försöker lura i sig att det är varmt i 20gradigt blåsväder bara för att solen skiner. Därför kommer detta inlägg inte handla något what-so-ever om det.

Onsdag. Pusta ut och ladda om dagen. Varför tror då min hjärna att saker nu är över och börjar slappna av? Vi är ju bara halvvägs genom dethär!

Eller så har den helt enkelt gett upp och flyttat ut p.g.a. att jag inte kan tillräckligt och omöjligt kan fixa att läsa in det på 1-2 dagar. Så kan det nämligen också vara, skulle inte förvåna mig ett dugg. När jag sitter och tänker på vad jag egentligen lärt mig här under 1,5 år så kommer jag inte tänka på något. Jo kanske att min anatomi och mitt latinska vokabulär är betydligt förbättrat och består lite mer än av "det är här en arm och den kan böjas, och magen det är ett stort svart hål" vilket var ungefär all uppfattning om kroppen jag hade innan. Nu kan jag iallafall säga (skriva) det på latin. Men det hjälpte mig inte särskilt mycket i det som de kommer fråga mig om på fredag, tror jag. Så mycket vet jag om det som kommer på tentan på fredag. I så fall ska jag ha en himla tjottablängatur, men det vet vi ju sen innan att det inte brukar förekomma. Och hade turen förkommit så hade/har jag säkert redan förbrukat min ranson. Typiskt. Känns som om tur inte är något man borde fara å slänga med. Jag ska sluta spela tur-relaterade spel som Yatzy, kortspel och volleyboll.

I övrigt och angående mina storslagna planer om att radikalt ändra utséende (hårfärg, vilket ju är väldigt radikalt för att vara säkra mig, och som jag just bestämde innan detta stycke så skall vi inte förbruka mer av min tur till sådana slöseriheter!) har jag kommit till vissa tvivel. Varför ändra på ett vinnande koncept? Anledning till att jag sett ut såhär är väl helt enkelt för att det är snyggt, och Gud skola veta att jag har minsann inte haft några problem på att-vara-snygg-fronten. Jag konkluderar återigen: Klurig fråga detdär.

Nu har jag genomgått två tentor av fyra och är fortfarande i livet. Alltid något.

Kom på att mitt liv faktiskt kommer fortsätta efter fredag denhär veckan, hur det än går med tentor, vilket var en väldigt intressant tanke. Det finns alltså en dag efter fredag den 22:a januari? Världsomvälvade!
När man sätter målet upp mot någonting så blockerar man helt plötsligt ut allt annat, och tänker inte på att efter en fredag kommer det en lördag, iallafall om man har tur. Vilken förändring det blev i sinnesstämning! Det finns alltså ett liv efter tentavecka... Så blev jag helt paff och undrar vad jag ska göra när man inte är superstressad och pressad hela tiden? Vad gör egentligen människor då de inte pluggar?
Jag håller tydligen på att tappa världsuppfattningen. Och jag som trodde man blev smart av att läsa på universitet.

Mina blonderingsplaner bejublades inte utan det röstades istället för att jag skulle bli rödtott. Därför funderar jag på att färga det brunt/svart/mörkt. Klurig fråga detdär. Problemet är ju att om man börjar färga eländet, så måste man ju hålla efter dendär utväxten hela tiden, om man inte vill se ut som att man färgat håret samtidigt som man hade en potta på huvet (ordet pottfrisyr fick just en helt ny innebörd för mig). Samtidigt vill man ju inte se exakt likadan ut i hela sitt liv. Skulle jag träffa nån som inte sett mig på tre år skulle de omedelbart känna igen mig. Tråkigt.

Nu ska jag ta och klämma i mig en fiskhamburgare och sen samla ihop mina trupper igen, så vi är redo till kamp på torsdag och fredag med pennor, papper, sudd och miniräknare!

Ja, nu skulle jag kunna spendera ett antal rader till att klaga av mig lite. Men eftersom jag inte är den utelämnande typen av mig så blir det nog inget av med det.

Lite irriterande när de mest triviala saker inte vill fungera dock, som att sova. Spenderade gårdagens natt med att titta på plogbilarna (traktorer med skopor, då Danmark avsaknar sådana specialitéter som plogbilar) köra fram och tillbaka och röja bort snön, mer eller mindre effektivt. Stackars Odensebönderna, köra plogbil om nätterna, mata kossor om dagarna. Sova som är så ypperligt trevligt, skall tydligen inte förunnas. Kanske har jag förbrukat min ranson, kanske bönderna också. Skulle inte vara särdeles chockerande, men i synnerhet orättvist. I alla fall i mitt fall.

Kanske försöker någon säga mig något, lära mig något. Som vanligt är jag kass på att lyssna. Jag är den talande typen! Börjar bli måttligt less på att fundera på vem eller vad som vill mig ett eller annat, kan man inte bara få en färdig manual? Döma av att jag alltid slänger manualen det första jag gör när jag fått en ny pryl, skulle jag väl inte använda den dock. Men man kan ju alltid gnälla, för jag vill starkt hävda att jag aldrig fått någon. Jag gnäller över något som jag inte vet vad det är eller vad det vill, alltså.

Kanske skulle åka till ett varmt land och dansa på en bardisk och färga håret blondt helt enkelt. Strider dock mot mina prestationsprinciper, men det ryktas om att det är de som borde ifrågasättas. Jag gillar dock inte att ifrågasätta saker som tidigare fungerat utmärkt. Jag är väl en liten fegis. Nöjer väl mig med att färga håret blondt. Vad tror ni om det?

Sedär, det vart lite klagomål iallafall.

Jag ska sluta fundera så mycket. Ser ut att kugga många tentor dock. Ska väl lära mig något på den strapatsen också.

Idag anser jag att jag skulle ha blivit rockstjärna istället. Leva ett kaotiskt partyliv med alldeles för mycket pengar och trilla av pinn vid trettio. Ja, varför inte? Prestera lite en dag och kassera in pezetas de övriga oarbetsamma dagarna.  Jag har ju destruktivitet nog iaf. Förstår inte hur jag fick för mig att läsa på universitet istället. Jag måste haft en mycket svag stund av inbillning till att jag kunde producera något smart här i världen.
Eller så skulle man ha blivit prinsessa. Eller varför inte arkadisk båg-spännar pil-avfyrande stridskvinna men en här av manliga slavar att fylla mina minsta vinkningar med glädje. Jag har drömmar likt en femåring, uppenbarligen. Bara snäppet girigare.

Idag är alltså en oproduktiv dag på pluggerifronten. Igår likaså. Rimmar väldigt illa med min tidspress (som nu är nere på 7 dagar). Jag säger som någon fyndig sa att "det är omotiverande att plugga när det är så kallt ute". Det mest frustrerande är att man i ena sekunden känner att man har full koll på allting, för att i andra sekunden fallera i en dimensionslös förvirring. Otrevligt.

I min oproduktiva anda har jag därför läst igenom ett antal blogginlägg från den ena till den andre och tillbaka till mig själv. Mest förvånande var att läsa mina egna, som stiftades för ca 1,5 år sedan, alltså inte allt för längesen. Känner inte igen mig själv. Vad vill det säga? I min vanliga inställning till obrukbarigheter och börda vill jag bara ta en stor,fet, svart överstrykningspenna över alltihopa. Inbilla det gamla att jag inte finns. Men gör man det får jag väl bara motsatt effekt, och blir överröst med frågor som Varför? Folk borde fatta vett och låta en va. Jag är en skugga av en dröm för dig och dig och dig, inse det. Din tid tog slut.

Lite smått anti, negativ och femåringsfilosoferande idag, alltså.

Lady Gaga fortsätter kast hits över mig. Faktiskt ganska olikt mig, att fastna för mainstream, så jag gissar på att mainstream fattat galoppen och börjat producera bra musik. För det är förhoppningsvis inte jag som blivit svagsinnad. Om man nu kan beskrivas som det om man hör till mainstream. Men, Bad Romance tycker jag understryker mitt motto och uppenbarligen livskall här i livet, bedöma av mitt behov för överstrykningspennan.

Search and Destroy.

Sådär, Lagom luddigt.

Jag undrar vad som egentligen hände med november och december. Jag tror de tog semester förra året. Det finns säkert en lapp någonstans där det står "Åkt till bahamas, åter i 2010 // November och December".

Det där radarparet alltså. Oktober fick stanna hemma och hålla ställningarna. Jag önskar dock att de hade tagit mig med. Alla vet ju hur dålig jag är på att hålla ställningar, så det är ingen idé att lämna mig!
Sitter just nu och drömmer om att byta ut många tusenlappar mot en veckas stranduppehälle. Men det var tydligen inte bara pengar man skulle ge upp för en sådan sak, utan tiden skulle bidra med sin beskärda (tydligen ett ord av okänt ursprung, antagligen en felböjning och borde heta beskurna, enligt google) del och den var tydligen upptagen.

Annars händer inte mycket. Mastodonttentaplugg inför fyra tentor om en sisådär 9 dagar. I övrig kuriosa kan jag berätta att den fantastiska klänningen som jag fick oanade pengar till att beställa och som skulle ta min snygghet till oanade höjder var ett stort snett felköp. Jag hade tydligen glömt hur postorder fungerar. Postorder luras och är så billigt att man inte orkar skicka tillbaka eländet. Det har alltså bara till funktion att leverera garderobs- och galgekrävande material. Note to self: Du ser inte lika snygg ut i dedär kläderna som hon på bilden! Å sen kan man alltid glädjas åt att hon ser antagligen inte så snygg ut i dem heller, egentligen.. Jag antar glädjeligen och utan vidare argumentation att hon är storretucherad. Eller så har de dragit till med en gammal herdelig klädnypa.

Annars har jag haft djävulska upp-och-ned- gångar på hormonfronten på senare tid. Det är eländigt, jag gillar inte att vara som alla andra men det är tydligen precis det jag är. Skulle behöva en klapp på huvudet och en lektion i att jag är fruktansvärt unik.

Så mellan alla papper och pennor sitter jag alltså och drömmer om ljuvare tider. Inte helt olikt mig.