När mitt sinne befinner sig i uppror mot gruppmedlemmar som inte gör de som det som de ska, och inte heller i tid, börjar det klia vansinnigt i fingrarna på mig. Det är som att min frustration över att andra drar ner mig i skiten klösande och klamrande försöker grabba sig fast i de höga standarder som jag vanligtvis brukar följa. Det är eländigt att jag ska behöva vara så himla trevlig, för en del skulle behöva höra ett och annat. Rent nu har jag faktiskt ett och annat jag skulle kunna säga till vissa och det skulle inte vara de rosigaste orden en valfri gudomlig skapare skulle ha lagt i min mun!

Därför har jag storslaget spenderat kvällen med att rensa min garderob. Obarmhärtigt slängdes gamla som nya trasor ut för att aldrig återvända till galgens hängade vrå. Jag blev förvånad över hur mycket saker som tidigare överlevt mina liknande strövartåg, antagligen då som nu förorsakat av samma tidigare nämnda frustration. En del saker har bönat och bett om att blivit slängda för länge sedan, andra obekväma till tusen och aldrig använda. Nu blinkar iallafall tomma galgar redo att fyllas med nytt! Så snart tentamen är över skall jag ge mig ut över markerna i jakt på nya beklädnader. Denna gång svär jag att bara köpa sånt jag faktiskt gillar och passar i just då, och inte sådant som man tappert försöker inbilla sig att man passar i.

Jag säger som någon smart någon gång sade (jag tror det var Sandra?): "grupparbete i all ära, men så länge folk inte är jag så har jag allvarliga samarbetssvårigheter". Alltså: blä.

Annars bankar juni på min dörr och jag bjuder den välkommet in med öppna balkongdörrar och fönster. Snart har jag kommit igenom två år. Så det tar sig, som mordbrännaren sade.

Ja, är det inte kallt och jävligt blandat med snö-/regnkaos så är det säkerligen strålande sol och värme som lockar en iväg från studierna. Ständig motarbetad alltså, det är bara inställningen till det som varierar.

Så när solen skvallrande lycklig sken som en avlägsen stjärna vid fyra imorse, vaknade jag först och var irriterad, men efter att jag somnat om och haft några besynnerliga drömmar vaknade jag igen vid 06.00 av en ännu mer enträgen sol, och tänkte att detta kommer nog att bli en strålande dag på prestationsfronten. Med dessa glada tankar på rundgång i hjärnbarken somnade jag om. Hmpf.

Så efter att ha vaknat en tredje gång hade timmen slagit om till elva och jag vaknar upp med ett eländigt humör och en vansinnig huvudvärk. Efter ett försök till frukost insåg jag att jag börja tröttna på att äta frukost (återkommande problem nuförtiden), man har ju ändå gjort det förr tänkte jag, och sket därför i det. Efter storslagna planeringsplaner solandes på balkongen gick jag å tränade för att lätta på mitt illamående. Dum idé.

Så efter ett halvmjäkigt träningspass släpade jag mig hem, mer illamående än någonsin samtidigt som jag svettades som en gris då solen gassande värmde vår planet, slängde mig i duschen och sjöng av mig lite. Efter denna strapats ombestämde jag mig från att cykla hela vägen till skolan (jag hade ju ändå mått illa) och gick därför ut för att sola lite mer i det minimala grönområdet på innergården. Efter femton minuter var jag bränd och satte mig skamset i skuggan.

Där pladdrade jag lite i telefon med pappsen (och livet känns ju alltid lite bättre när man pratat med pappsen) så då gjorde jag en stark insats på att gå in och baka bröd. Till mitt stora förtret hade ju dock J slängt min surdeg så tji fick jag. Hmpf igen.

Jag riktade istället min energi åt att gå ner i källaren och gräva fram ett duschdraperi jag ville minnats att jag gömt i en flyttlåda en gång. Detta är ett projekt som varit så smått planerat i ett par veckor, då jag insåg att duschdraperiet som hängde uppe då möglat samman (Japp, möglat!). Detta dåd gick smärtfritt men dock hade jag lite energi till övers när dådet var över och genomfört. Så jag bestämde mig för att pröva plugga... (!)...

... Vilket slutade upp med att jag hamnade på soffan gråtandes över min stora inkompetens. Fy bövelen vad jag är less på att plugga! Efter att ha gråtit mig torr lagades det mat, vilket vars framgång jag firade med att dricka mig ett glas Vermont. Alltid något.

Sådär, en Elyon-dag i ett nötskal. Jag undrar vad kvällen har att bjuda på?

Jag är less på Danmarksvatten. Vattnet här kan beskrivas som en besynnerlig röra opassande till vilket levande väsen som helst, då det bokstavligen kan tas som kalk med vatten, inte vatten med kalk. Det är som om man häller upp en vit gröt-sörja varje gång man vrider på kranen, inte helt olikt mannagrynsgröt, bara snäppet gråare och tråkigare.

Detta leder ju som i ett direkt orsakssamband till dåligt kaffe. Som grädde på moset så älskar ju Danskarna också att bränna sina kaffebönor lite extra mycket, så det hela mest smakar bränd mandel (vilket ju i sig kan vara gott, men nu var det ju gott kaffe mina smakslökar var på jakt efter). Resultatet efter bryggandet är alltså en beige (svart/brunt + vitt (kalk är vitt) = beige) gegga med smak av bränt. Not yummie.

Sådant kan få mig att få en besynnerlig hemlängtan och att få sätta läpparna över en mjuk vit kaffekoppskant med Gevaliakaffe med en skvätt mjölk (eller varför inte grädde!) kan te sig för mig ovärdelig.

I det annars oväderslika Danmark bjuds det på- kanske inte helt oväntat- storm och regnväder helgen ut. Detta kanske för att ytterligare spä på mitt måste att samla ihop mina bokstäver och formulera en etikuppgift, men ordbajsning (som etikuppgifter så ofta består i) har aldrig klätt mig särskilt väl. Såvida det inte rör sig om helt besinningslöst meningslöshet förstås, såsom bloggande på min mindre aktiva blogg.

Jag spenderar därför mina glada dagar i min nyinköpta soffa som jag har kommit att imponeras allt mer utav. En stor soffa, konstaterar jag glatt, är lika med mycket spenderande i denna. Den kan användas till allehanda aktiviteter: sovplats, matplats, studieplats, tv-plats (inklusive tv-spelande och filmtittande). Detta motsvarar ju i största drag allt som förefattar sig under mina dagar, dock inte duschning och toalettbesök samt matlagning. Men lite kanske man ska röra på sig, som man inte gror fast och utvecklas till en soffkudde.

Av med hatten och tack och bock för idag, och kom ihåg, man skall vara snäll mot fattigt folk (jag har nyligen sett Rasmus på luffen och är måttlöst inspirerad av prydligt ordagranna herrar i hatt...)

Japp, då var man hemma igen efter min fyra-dagars resa till Frankfurt, fetare och nöjdare än någonsin!

Jag känner mig som en gräddbulle rullad i choklad- och jordgubbsås spritserad med kräm av valfri sort med strössel på. Vilket ungefär är vilken bakelse som helst i Tyskland. Danskarnas förkärlek till bakelser, bullar och wienerbröd var tydligen inte ett danskt påfund. Jag njöt iaf fullt ut av att synda på en sådan i princip två gånger om dagen under mitt besök.

På vägen ner lyckades jag införsamla en lättare förkylning som höll i sig genom hela resan och släppte ungefär samtidigt som jag anlände till flygplatsen för hemfärd. Men det hindrade inte mig från att sitta ute i gassande sol pimplandes drinkar och god öl! Är de semester så är det!

Mycket fotgängande blir det när man skall uppleva en miljonstad, vilket mina fötter chockartat erfarade. De svarade med att utveckla vattenkuddar på de mest utsatta ställena, vilket i sin tur ledde till att jag inte längre kunde ha mina fin-fina skor utan fick halta iväg och köpa ett par nya. Men jag är ju inte den som är den som blir ledsen för att man "måste" köpa nya fotbeklädnader. Jag är ju trots allt kvinna.

Trots idogt brännande av pengar lyckades jag ändå komma hem med rätt stabil budget kvar. Inte alltid det händer!

Så efter detta fyrdagarsinferno av onyttigheter känner jag mig besudlad inuti och vill nu leva på en kost endast bestående av gröna sura äpplen. Det har nog släppt imorgon.