I början var jag förberedd på det allra värsta, sen blev det värre. Så småningom övergick jag till någon slags kvävande krävande smått panikartad ånget, som sen eskalerade i totalt förtvivlad psykos. Nu har jag övergått till hopplöst idiotflin. Det ska bli spännande vad nästa steg i min sinnesstämning ska bli.

Jag talar ju givetvis om mitt liv som de varit de senaste tre veckorna och kommande fem.

Här ska ni få se något ångestladdat:


Får vilken tapper student som helst på flyktvägar.
Jag tog mig friheten att stapla upp mina böcker inför denna modul (och ja, endast denna modul!) i en liten (stor) hög och toppade den med anteckningar och dissikeringshanskar. Sen ställde en linjal bredvid, en linjal som antaligen känner sig som en ärta som ska krossas av den feta prinsessan, så ni  kunde få lite proportioner på berget. Jag vill dock anmärka att detta inte är alla böcker, eftersom jag inte har alla på plats.

Värdens största hav? ... Bokhavet i modul 4.

Vi hörs 19 juni..

Ibland har jag den här hängande känslan över mig att det inte är något mer. Att livet är så simpelt som en slät asfaltsväg. Jag kan inte förklara det. Kan bara sitta med höjda ögonbryn och bygga på rejäla rynkor i pannan.

Sitter här inklämd mellan alla böcker och livet och en massa måsten och väntar på... vad? Jag blir galen när jag tänker på det. Är det inte mer? Är det bara äta, jobba, sova, dö?

Musiken räddar mig till någon annan dimension.

Idag gjorde jag lax;




i 2,5 timme

//Matmor

Jag trivs inte med dethär. Det är eländigt att vara kvinna.

Inte en lugn stund får man. Varför känns det ibland som om hela min kropp gör uppror mot mig och det aldrig finns någon som står bakom och stöttar en liten arm kvinna på små tjugo år? Här tror man kanske i godan ro att man skulle ha stöd ifrån sig själv iaf när allt annat kniper men attans bananer så fan heller! Inte nog med att man har olika X-kromosomer aktiverade i cellerna (givetvis drar jag in det medicinska i dethär) som gör mig i princip till två individer i en, som värsta shampoo-balsam-kuren, utan man ska ha ett hormonomlopp som har lika många toppar och dalar som Norges kustlinje.

Så när man står där och skurar köksluckorna eller vad nu annat som inte är bra och inte lever upp till ens villkår och svär långa oheliga ramsor om att eftersom ingen annan kan göra eländet som borde vara HUR LÄTT SOM HELST så står man där själv och gnussar och gnor och spottar och fräser för det här har man ju minsann inte tid med! Man har minsann bättre saker för sig!

Ilskan och spottet står som spön ut ur vilket rum man än befinner sig i och om man hade en familj hade de säkerligen flytt till säkra gömmor och hörn för att undgå hormonmarodörens korståg. Dörrar smäller och saker flyger av ilskans styrka och svordomarna innehåller de mest skämda skändningar. Man är ensammast i hela världen och ingen tycker om hormonhäxan.

Tro jag det, den som råkar komma i närheten riskerar ju att bli uppäten.

Så vips som det är inser man att i h-e heller lyckas man få skiten ren, så då bryter man ihop till ett litet paket så tårarna sprutar och ilskan färgar öronen röda. I självömkans lust vräker man sen i sig en chokladkaka som vilken knäckebrödsmacka som helst samtidigt som man snyter sig i den skitiga kökshandduken.

Vare god och hjälp de små kvinnorna, som måste ha sådant hormoninferno till vardagsliv.