Nu dog tv:n.

Precis när jag svalt min stolthet och skulle titta på Familjen Annorlunda (veckans höjdpunkt!) i värmekamera-mode. Lagom efter att introt var slut blinkade det till, sedan blev det svart.

Så blev tv:n förvandlad till en slags femtiotals-radio istället (eller när man nu inte hade tv utan bara lyssnade på radio). Jag övervägde ett tag att lyssna mig igenom programmet, men valde istället att gråta lite inombords (och utombords) och vänta tills det kommer upp på tv4:s hemsida istället.

Intill dess: snyft.

En av mina nya favoriter på matbordet är riskaka med jordnötssmör (jag vet, det är en fin motsättning med så lite energi som möjligt på mycket yta + så mycket energi som möjligt på liten yta). Detta måste dock ätas med försiktighet.

Detta upptäckte jag efter att ha tagit en stor tugga som kilade fast sig i en perfekt avgjutning av inre övre tandraden, där jordnötssmöret agerade klister.

Sen satt jag där och gapade och krånglade, medans tungan spastiskt försökte pilla ner eländet.

Alltså:
1. Ät jordnötssmörsmackor upp och ner
2. Ta små tuggor

I övrigt heter frigolit flamingo på danska. Vad heter flamingo på danska undrar ni då?

Också flamingo.

Mja som nämnt håller vår tv på att ge upp. Igår övergick den till de sista dödsrosslingarna.

Så nu är folk inte mörkare längre. De är gula. Lite som när en skrivare håller på att få slut på färg, och använder den färg den har mest kvar av. Oftast den gula.

Så vackert så man blir illamående.

Häromkvällen stod jag i duschen och så händer det som händer ibland: "Plopp! Hej, jag är en historia och jag vill bli skriven NUUUUUUUUU" (som när vattnet går vid en födsel, kan jag tänka mig).

Så några minuter senare sitter jag och stönar och stånkar vid datorn för jag egentligen är jättetrött och jätteopepp men vet att jag inte kommer få sova om jag inte krystar ut eländet i något dokument först.

Och som vanligt, som jag försöker säga utan att låta alltför opretantiös, så blev det alldeles ypperligt. En mordhistoria i novellform på 1,5 sida. Mycket snyggt faktiskt om jag får säga det själv. Lite ovanligt för mig dock för jag brukar inte gilla mordhistorier och har faktiskt aldrig skrivit något förut.

Några minuter efter det låg jag i sängen i nattens mörker och var livrädd. "Vilka hemska människor det finns! Och vilka hemska mord det sker därute!!!" tänkte jag, eftersom jag tagit det jag just hade skrivit för att vara sant. Jag har alltså just skrivit om ett brutalt mord och skrämt upp mig själv till ångest på förödelsen. Något jag reelt borde vara rädd för är ju att vara psykopat, för att bli tvingad av min hjärna till att skriva så hemska saker.

Jag är allt bra lättskrämd.

Om ni har tur kanske det kvalificerar till att publiceras här på bloggen.

Så efter det misslyckade försöket på fredagens tenta var jag mycket opepp på livet. Speciellt på att måsta göra en ny tenta på måndagen (i ett annat ämne).

Så efter att ha gråt-pluggat mig igenom lördagen och söndagen kunde jag knappt sova natten mellan söndag och måndag. Men det brydde sig solen en smärre smäck om och gick upp i trogen tid i alla fall, stirrade på mig in igenom fönstret och undrade: nåååå?! Är du inte fäääärdig nu då?! Vadå har du inte sooooovit?!

Den morgonen var jag så nervös att jag inte ens behövde min morgonkaffe föränn morgonbajsen började trycka på (jag är en slav under min kropp på många vis). Jag drack inget kaffe, och bra var nog det, annars hade jag nog inte kunnat hålla nålarna utan att skaka som ett asplöv med nålen viftandes i femton meters diameter vilt framför mig.

Men det blev inga nålar. Istället blev det några röntgenbilder som jag inte kunde göra så mycket åt. Men det kunde ingen annan heller, så då kändes livet lite bättre.

Idag har livet varit bra igen. Ingen dödsångest, press eller senil-problem som att glömma att man håller något i handen och först märka det när det slår i backen (t.ex. fyllda kaffekoppar och nycklar över vägbrunnar).

Tack adjö och god leve gud. Snart åker jag till Japan.

Så efter att ha skrivit en tenta, som jag ändå anser mig ha pluggat anständigt till, så slår karman tillbaka för alla de gånger jag klarat det utan att ha förtjänat det. Orättvisa, säger jag.

Inte för att något var mitt fel heller. Jag hade ju faktiskt pluggat. Problemet var det nya kassa systemet med digital tenta som fuckade hur helt och gjorde att det aldrig blev en lugn stund inne i tentasalen och gjorde så man aldrig kunde koncentrera sig. Samt att tiden tog slut på tok fort eftersom vi fått en halvtimme(!) extra till att fylla i både en digital och en skriftlig tenta. Ja men tack så mycket säger jag. Släng er i väggen.

Så nu ska jag skicka en arg lapp. Den kommer se något ut som ungefär såhär:

... vankas det tenta som jag inte pluggat ett skvatt till. Trots att jag fortfarande har 6 dagar på mig att lära mig något, är detta det bästa tipset jag läst hittills: