Idag lider jag av tristess och har därmed beställt en hoper böcker jag vill ha (samt inte beställt en ännu större hoper böcker, jag egentligen också ville ha pga snålhet).

I denna beställda bokhög föll även John Ajvide Lindqvists Hantering av de odöda.

Denna karl kan vara så utstuderat ondskefull och brutalt verklig så det pirrar i magen flera timmar efter att man läst ett stycke. Sen blir jag ju givetvis harig som en paranoid ex-torped för ryska maffian och gömmer mig förskrämt bakom gardinerna i veckor. Kan vara lätt opraktiskt.

Lilla stjärna vågade jag inte ens läsa slutet på. Jag vågar knappt röra omslaget längre. Jag har gömt den längst in i bokhyllan bakom massa andra lyckliga pockets ifall hemskheterna skulle få för sig att försöka komma ut.

Men jag vill liksom ändå gärna läsa en till, med denna renaste skräckblandade förtjusning som gör att man försiktigt tassar vidare, bokstav för bokstav...