Så var det väl kanske dags för en uppdatering från de danska markerna, som för tillfället är täckt med ett tunt totalt genomskinligt och oupptäckbart islager, som sätter den modigaste cyklist på stora prov.

Eftersom jag inte hör till de modiga, kan man ju fråga sig hur det kom sig att jag vurpade häromdagen på det mystiska, smygsnikande islagret. Det var väl helt enkelt ute efter mig. Och tusen andra, som också hade blivit överraskad av den "plötsliga" glatta ytan som sakta men säkert placerade cykeln i horisontellt läge. Ni vet, såndär vurpa i slow-motion. Vi spottade och fräste allesammans när vi steg in på universitetet den morgonen, blöta, sårade och förnedrade.

Att vara hemma i jul var annars trevligt. Jag kände mig som Harry Potter när jag återvände från den stora mystiska skolan till min lilla skrubb hos farmor. Hemma i Herrö å klämma på snön var nog det bästa, även om saker inte alls är som de var förr. Eller så är det jag som inte är som förr, hur som helst gör det mig inte så mycket. Jag har ett par nya mer passande skor nu. Och på tal om nya klädesplagg, så bestämde sig mina kaninvantar som jag haft i 4 år att lämna mig. Jag fällde en tår men hoppas att de funnit frid nu, på parkeringen utanför bensinstationen i Tönnebro.

Mitt Harry Potter-liv fortsätter nu här i Januari, eftersom jag har tre examer om lite mindre än en 1,5 vecka och begraver min näsa i de bisarra böckerna med medicinska motsvarigheten till trollformler, förbannelser och magiska lösningar.

Annars kan jag annoncera att jag fått ett jobb! Som sekreterare på en kiropraktorklinik här i Odense. Det började med att jag hade praktik där, så erbjöd de mig jobbet efter det. Vilken röta man kan ha ibland! I starten av Februari är det dags att infinna sig för upplärning.

Igår var det en dag som skulle ha motsvarat en dag i Mars i Sverige. Det känns som om våren står på min tröskel.