Ha-ha! Så har jag varit i farten igen!

I lördags natt var det några festprissar som festade till det i grannlägenheten, så vi (jag) valde att sova på soffan så jag kunde stänga sovrumsdörren och därmed skärma av skränet en aning. J, snäll som han är gjorde mig sällskap även fast jag sa att han fick sova i sängen om han ville (för han påstår att han inte hörde det absurt höga dunkadunket och skrikandet från festbesökarna).

Någon timme senare (osäkert när, men någon gång efter ett iallafall) hade ståhejet avtagit och jag petade i J och sa att jag ville hellre lägga mig i sängen. Återigen påpekade jag att han gärna fick sova på soffan om han inte orkade släpa sig till sängen med snäll som han är följde han sömndrucket med mig till sängen.

Vid 0400 vaknar jag en aning av att det blinkar utanför fönstret och tänker "åska, nämen så mysigt" och slöt ögonen igen, för att 0,4mikrosekunder senare tänka "näääääää vänta lite nu!!!!"

Problemet var nämnligen att blinkandet var lite väl frenetiskt. Dessutom lät åskan mer Ba-boooom än Ka-krshchhshfräääspang, som vi ju alla vet att klassisk åska låter som. Som grädde på moset lät det alldeles för rytmiskt och frekvent.

Så jag tog det cool-lugnt och ruskade i J och skrek: "VI BLIR BOMBADE! NU DÖR VI! ATTANS BANANER!"

Sömndrucket och förvirrat svarar J att "nääääh det är bara åska" för att även han ändra sig efter en liten stunds lyssnande till det märkliga ba-boomandet och tittandes på det märkliga blinkandet.

Vid det laget är jag redan uppe och kutar runt runt i lägenheten som en galen höna tänkandes tankar som "ååå nej, hur ska jag klara det här?! Det är långt hem ifrån Danmark till lilla Herrö, jaja, jag får väl gå i värsta fall då, vad behöver jag ha med mig? Går det kanske bättre om jag klär ut mig till man? Vad ska jag göra? Vem gör sånthär mot oss? Näääääj det är nog inte bomber för då skulle marken skaka också, men förresten, vad i hela friden vet jag om bomber och bombning?!?!? Ååå snälla någon låt det börja regna eller något så jag är säker på att det är åska, jag lovar, jag ska aldrig svära mer!". Alltsammans ackompanjerat till ett dundrande hjärta med 220 i puls.

Efter någon minut kom det en störtskur alla orvar och vräkte ner över oss (varpå jag tänker: "är det regn? Vanligt regn? Eller är det radioaktivt regn skapat av de frekventa bombandet?") samtidigt som jag slagit på tv, dator och radio för att söka efter information, på väder såsom nyheter.

Efter en stunds hängande på Yr.no hade regnet slutat och blinkandet avtagit lite i frekvens, dock hade mullrandet ändrat karaktär till mer klassisk Ka-krshchhshfräääspang och på väderleksrapporten kunde vi finna ett litet kompakt mycket argsint moln strykandes över Odense vid 0400-0430-snåret.

Efter totalt tio minuter efter jag vaknat var blinkandet över och det mullrades bara lite på avstånd, och jag kände mig redo att ta tillbaka mitt uttalande.

"Ja, med en sån som dig sover man aldrig tråkigt" sa en trött J innan vi somnade.