Förlossningshistorien Del 1

Och nu, det ni alla väntat på! Den dramatiska dagen!

Som började förfärligt odramatiskt. Vi skulle möta in klockan nio och det enda spännande med det var att vi var sena. Vilket inte gjorde någonting eftersom det snikat sig in lite andra födande kvinnor på operationsprogrammet.

Så jag och J låg i sängen uppe på avdelningen och fantiserade ihop hur kul det skulle vara att leka piratkrig med de andra på avdelningen med sängarna som skepp. Så kunde vi rulla runt i gäng och röva sjukhusmaterial och mat från de andra avdelningarna, ha vakttjänst framför hissarna och lite såntdär. De riktigt avancerade "modersängarna" kunde ha rullstolar som externa satelliter till att samla och försvarar.

När vi roat oss färdigt med det plågade jag mig själv med att tänka på mat. Jag fastade ju nämligen som en dedikerad buddist då man inte får äta något innan man blir opererad. I takt med att blodsockret föll blev fantasierna allt livligare och en kokt potatis med sås och kött med strimlad rökt lax och lite renkött ovanpå hade inte smakat hel fel. Lite prunchpraliner och en kebab till efterrätt skulle ju bara vara pricken över i:et.

Så efter fem timmars väntande/fantiserande/filosoferande frågade jag om det kanske eventuellt skulle kunna gå för sig att få ett litet dropp med lite glukos (socker) i... Och då blev vi kallade!

Så jag iklädde mig de löjligt fula operationstrosorna och intog min piratsäng och väntade spänt. J klädde sig i försvånansvärt inte helt osmakliga engångsoperationskläder.



När jag så fick segla iväg i min skeppsäng hann jag få panik över allt som jag kunde få panik över. Givetvis höll jag god min och spärrade endast upp ögonen i förskräckelse samtidigt som jag tänkte massiva paniktankar som "nu händer det! NU händer det! Nu är det dags! Gaaaaaaah stanna skeppet jag vill hoppa av!" och kände mig som när jag var liten och gömde mig i ett hörn mellan två dörrar i hallen (de kunde stängas så att man inte syntes, eller iaf trodde man det när man var fem år) när jag blev för nervös eller exalterad (japp, intressant att jag hann tänka på det då)
Jag hann även med lite mindre dramatiska men ändå ödesdigra tankar som "när jag kommer nedför den här gången har jag en bebben med mig i armarna och inte i magen" och "det här är sista gången jag åker hiss utan vara mamma" och "när det här är över är min livmoder för evigt ärrad".

En ganska diger skara tankar med tanke på att jag fastat i över 12h, anser jag själv.

Hur som helst så fick jag och J de klassiska fula gröna hårnätsmössorna kletade på huvudet (de som är så fula att ingen i personalen använder dem, utan lämnar dem till de stackars patienterna - själv använder de några lite mer stilfulla, men ändå ack så fula) och jag och J hann ta några så fula bilder så inte ens mitt självdistanserade självförtroende skulle klara av att publicera dem här.

Ni som följer bloggen vet ju annars att jag brukar vara ganska frikostig med sådana material om mig själv och kan därför ana hur seriöst allvarligt hysteriskt ful jag såg ut i min förvärvade sjukhusoperationsmundering. J såg något bättre ut, men ja, han var ju i så att säga i fördelaktigt sällskap.

Fortsättning imorgon...



Kommentarer
Postat av: Pernilla P

Ett jättegrattis till den otroligt söte lille (men kan väl inte bli annat med så fina föräldrar)!
Superkul att vi får läsa hela historien, men man vill bara spola fram till nästa dag så man kan fortsätta läsa vidare.
Kram

Svar: Tack så mycket!:)

Hehe, ja jag vet, det är lite störande med cliffhangers, men annars skulle ju inte då så många sidvisningar;P Dessutom skulle inlägget bli en mindre novell...
Eelyon

2013-04-22 @ 08:20:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0