Saker man hinner oroa sig för medan man väntar på ett kejsarsnitt:

1. Hur ont kommer det göra med spinalbedövningen? 
2. Kommer min stackars livmoder känna sig skändad? 
3. Kommer bebben sätta massiva mängder fostervatten i halsen i rena förskräckelsen när två vita handskar bryter sig in i hans mjuka, varma, välförsedda tillvaro?
4. Tänk om han inte var färdig?
5. Tänk om han hade två huvuden? (absurt jag vet, jag hade ju själv sett på ultraljudet att det bara fanns de delar som skulle finnas)

Och en massa annat skoj, inklusive ond bråd död, samt den värsta av alla:

Skulle jag märka när de drog isär hinnorna?!
Detta hatade jag att göra när jag assisterade till kejsarsnitt på min praktik. Dessutom gillade jag mina hinnor som de var, och inte isärdragna som ett trasigt tygstycke.

Jag teraperiserade mig själv med att ömsom gråta, ömsom rationalisera mig till att många av de saker jag var rädd för skulle jag ju ändå kanske behöva uppleva om jag födde "normalt". Plus att föda normalt skulle innebära en hel del massa ont i ganska lång tid . Det skulle jag ju få slippa. Förutom smärtan med operationsärret då, men det hade jag ju ingen referensram för, samt att det kunde jag ju få medicin för....