Ibland blir jag frustrerad över vad oöverkomligt det känns att komma framåt i min erfarenhet som läkare.

Sånna saker som är helt vanliga, som att prata med patienter, sköta administrativt arbete och bara förstå hur det hela är organiserat, är för mig otroligt svårt att lära mig att utföra på en nivå som jag är nöjd med. Detta gör mig så frustrerad att jag ömsom gråter, ömsom är flyförbannad. Mest när ingen ser.

Jag kan inte sluta undra om mina medstuderande som kommit lika långt i utbildningen som jag upplever det samma, eller om jag helt enkelt missat något basalt.

Så när en överläkare kommer och slänger en avancerad medicinsk fråga i huvudet på mig, som för honom kanske verkar mycket enkelt, har jag helt enkelt inte resurser till att kunna få fram ett ordentligt svar inom en för honom god tidsrymd. Och detta tar som död på mig. Jag vet sen inte om jag ska vara sur på honom eller på mig själv, så jag gör båda delar. Mycket opraktiskt och inte särdeles konstruktivt, effektivare vore ju bara att glömma det hela om jag inte tycker att jag kan vinna något på det.

Jag vet också att jag är fullständigt orealistiskt mot mig själv. När man gjort mindre än 10 inläggningar av patienter kan jag ju heller inte förvänta mig att vara expert på området. Heller inte efter att jag gjort 10 inläggningar. Kanske inte ens efter 100. Men det ser ju så förbaskat lätt ut för alla andra.

Jag har iaf börjat avancera på "gå-med-ett-syfte"-skalan när jag spatserar genom korridorerna. Där jag förr gick fort för att se ut som att jag gjorde nåt, halsvpringer jag nu för att hinna med att göra något.